Polisen har diskriminerat på grund av kön och etnisk bakgrund

Polisen har diskriminerat på grund av kön och etnisk bakgrund

Under flera års tid har Polisen förnekat och försökt mörka en omfattande diskriminering vid antagningen till Polishögskolan. Men en färsk dom från Stockholms tingsrätt sätter punkt för detta. Polisen har brutit mot diskrimineringslagen och tvingas nu backa.

För fyra och ett halvt år sedan stämde Daniel Ståhl och ytterligare tre män Polismyndigheten (dåvarande Rikspolisstyrelsen) för diskriminering vid antagning till Polishögskolan. Anledningen är att de aldrig fick en ärlig chans att komma in på polisutbildningen. I likhet med tusentals andra som genom åren sökt till Polishögskolan slogs de ut av ett antagningssystem som innehöll en djupgående diskriminering, på grund av kön och etnicitet.

Inför en planerad huvudförhandling i Stockholms tingsrätt, fann Polisen ingen annan utväg än att backa. Polisen hade brutit mot lagens diskrimineringsförbud. Häromdagen kom domen som bekräftade att Polisen gått med på att utbetala hela de yrkade skadestånden – 100 000 kronor till var och en av de drabbade.

– Detta är principiellt mycket betydelsefullt. Polisen har i praktiken erkänt att man har diskriminerat på grund av kön och etnisk bakgrund. Vi kommer nu mycket noga följa hur Polisen och de politiskt ansvariga säkerhetsställer att detta inte upprepas, säger Clarence Crafoord, chef för Centrum för rättvisa och ombud i fallet tillsammans med Anna Rogalska Hedlund och Sebastian Scheiman.

Läs mer om fallet här: http://centrumforrattvisa.se/blog/2015/05/28/polishogskolan-anmals-till-do/

Clarence Crafoord, chef för Centrum för rättvisa och ombud i fallet, skriver idag om detta i Expressen: http://www.expressen.se/debatt/viktigt-att-polisen-nu-erkant-diskriminering/

Ser man tillbaka har Centrum för rättvisa sedan starten 2002 företrätt 88 personer i olika diskrimineringsmål. Samtliga har fått ersättning på mellan 35 000 och 100 000 kronor. Totalt rör det sig om närmare 3 miljoner kronor som olika myndigheter har fått betala. Läs mer här:

http://centrumforrattvisa.se/blog/2015/05/28/13-ar-och-88-fall-av-diskriminering/

Presskontakt:

Karin Swanson, Kommunikationschef Centrum för rättvisa, 0763 07 8748, karin.swanson@centrumforrattvisa.se

Centrum för rättvisa står upp för individen genom att driva rättsprocesser och delta i debatten om rättighetsfrågor.

Centrum för rättvisa bildades 2002 som en ideell och oberoende aktör med uppdrag att värna enskildas fri- och rättigheter. Sedan dess har Centrum för rättvisa steg för steg etablerat sig som Sveriges ledande organisation på detta område. Läs mer om Centrum för rättvisa här.

Följ oss på:

Facebook

Twitter

Instagram

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin

Polisen har diskriminerat på grund av kön och etnisk bakgrund

Under flera års tid har Polisen förnekat och försökt mörka en omfattande diskriminering vid antagningen till Polishögskolan. Men en färsk dom från Stockholms tingsrätt sätter punkt för detta. Polisen har brutit mot diskrimineringslagen och tvingas nu backa.

P1020212

För fyra och ett halvt år sedan stämde Daniel Ståhl och ytterligare tre män Polismyndigheten (dåvarande Rikspolisstyrelsen) för diskriminering vid antagning till Polishögskolan. Anledningen är att de aldrig fick en ärlig chans att komma in på polisutbildningen. I likhet med tusentals andra som genom åren sökt till Polishögskolan slogs de ut av ett antagningssystem som innehöll en djupgående diskriminering, på grund av kön och etnicitet.

Inför en planerad huvudförhandling i Stockholms tingsrätt, fann Polisen ingen annan utväg än att backa. Polisen hade brutit mot lagens diskrimineringsförbud. Häromdagen kom domen som bekräftade att Polisen gått med på att utbetala hela de yrkade skadestånden – 100 000 kronor till var och en av de drabbade.

– Detta är principiellt mycket betydelsefullt. Polisen har i praktiken erkänt att man har diskriminerat på grund av kön och etnisk bakgrund. Vi kommer nu mycket noga följa hur Polisen och de politiskt ansvariga säkerställer att detta inte upprepas, säger Clarence Crafoord, chef för Centrum för rättvisa och ombud i fallet tillsammans med Anna Rogalska Hedlund och Sebastian Scheiman.

Efter att Centrum för rättvisa berättat om kvoteringen till polishögskolan i en debattartikel i Expressen (2015-05-28) valde Sydsvenskan att ägna sin huvudledare åt fallet: Diskriminering är fel oavsett form och syfte. Kompetens ska vara avgörande, konstaterar Sydsvenskan (2015-05-29).

I media:

Relaterat material:

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin

13 år och 88 fall av diskriminering

bildcollageSedan starten 2002 har Centrum för rättvisa företrätt 88 personer i olika diskrimineringsmål. Samtliga har fått skadestånd på mellan 35 000 och 100 000 kronor. Totalt rör det sig om närmare 3 miljoner kronor (2 970 000 kronor) som olika myndigheter har fått betala.

Samtliga fall har rört det som brukar kallas kvotering eller positiv särbehandling. Rättsläget är klart. Kvotering är olaglig diskriminering. Det är alltså olagligt att låta personer med sämre meriter gå före andra med bättre meriter för att man vill gynna en viss etnisk grupp eller ett visst kön. Under vissa förutsättningar kan det vara tillåtet att beakta kön vid lika meriter, så kallad positiv särbehandling, men det lagliga utrymmet är begränsat. Positiv särbehandling på grund av etnicitet är aldrig tillåten.

- Kvotering och positiv särbehandling är en form av diskriminering. Det gynnar en grupp och missgynnar en annan. Trots att rättsläget är klart fortsätter myndigheter att gång på gång utsätta personer för olaglig diskriminering. I en demokrati måste ett avsteg från allas rätt till likabehandling hanteras med stor varsamhet och under alla omständigheter inom ramen för lagens gränser, säger Anna Rogalska Hedlund, jurist på Centrum för rättvisa som tillsammans med Clarence Crafoord och Sebastian Scheiman varit ombud i de om olika diskrimineringsmålen.

Centrum för rättvisas första fall – kvotering är olagligt

Ett av de första fallen som Centrum för rättvisa engagerade sig i gällde etnisk kvotering vid antagningen till juristprogrammet vid Uppsala universitet. Högsta domstolen slog fast att kvotering, dvs att öronmärka platser till personer med annan etnisk bakgrund än svensk trots att de hade sämre betyg, utgjorde olaglig diskriminering. De två kvinnorna, Cecilia Lönn och Josefin Midander, som hade kvoterats bort och därför inte blev antagna till utbildningen tillerkändes 75 000 kronor vardera i skadestånd (NJA 2006 s. 683).

Läs mer om Cecilia Lönn och Josefin Midander mot Uppsala universitet här

Efter det följde ett antal processer mot Örebro Universitet respektive Karlstads högskola. Samtliga dessa fall gällde kvotering på grund av kön och slutade med de drabbade fick 75 000 kronor vardera i skadestånd.

Läs mer om Elin Spets m.fl. mot Örebro universitet och Lina Forsman mot Karlstad högskola här

Det är sedan dess klarlagt att kvotering är olaglig.

Lagen ger ett begränsat utrymme för positiv särbehandling

Under de följande åren företrädde Centrum för rättvisa bland annat Olivia Rozum och 43 andra kvinnor i en grupptalan mot Statens lantbruksuniversitet, SLU. Kvinnorna som alla hade högsta betyg hade sökt Veterinärprogrammet, vissa flera år i rad. Antagningen av de sökande med högsta betyg från folkhögskola avgjordes genom ett viktat lotteri som gynnade manliga sökande. I praktiken var det omöjlig för kvinnorna att komma in.

Det lagliga utrymmet för positiv särbehandling är begränsat. Till att börja med är det alltid olagligt med positiv särbehandling på grund av etnicitet. Under vissa förutsättningar är det möjligt att beakta kön vid lika meriter. Förutsättningarna framgår av EU-domstolens praxis. Bland annat får kön inte beaktas per automatik och de sökandes samtliga meriter ska beaktas. Den positiva effekt som uppnås genom att gynna ett kön ska vidare överväga den negativa effekt som drabbar enskilda sökande. För att en sådan proportionalitetsbedömning ska kunna göras måste den positiva särbehandlingen vara transparent.

Hovrätten kom i fallet mot SLU fram till att det var oproportionerligt att kvinnorna i praktiken inte hade någon chans att bli antagna och att det därför rörde sig om olaglig positiv särbehandling vid lika meriter. De diskriminerade kvinnorna fick 35 000 kronor vardera.

Läs mer om Olivia Rozum m.fl. mot SLU här

Centrum för rättvisas granskningar visade att majoriteten av landets universitet och högskolor beaktade kön vid antagningen och gynnade det kön som var underrepresenterat. Granskningarna visade också att i 95 procent av fallen missgynnades kvinnor. Omkring 5 000 personer drabbades varje år.

Läs mer om Centrum för rättvisas granskning här

Efter att ytterligare en grupptalan gällande Psykologprogrammet på Lunds universitet förliktes tog regeringen bort möjligheten för universitet och högskolor att beakta kön vid antagningen.

Läs mer om Elin Sahlin m.fl. mot Lunds universitet här

Diskriminering i arbetslivet – toppen av ett isberg?

När Centrum för rättvisa engagerade sig i Simon Wallmarks fall var det rätt tydligt att Södertörns brandförsvarsförbund valt kandidater med sämre meriter för att få in fler kvinnor och personer med utländsk bakgrund. Södertörns brandförsvarsförbund hade med andra ord kvoterat bort Simon Wallmark. Målet skapade väldigt stor debatt inom brandförsvaret och slutade med att Södertörns brandförsvarsförbund ersatte Simon Wallmark med hela det belopp han hade yrkat (100 000 kronor) och målet förliktes.

Läs mer om Simon Wallmarks fall här

Centrum för rättvisa har också uppmärksammat att det är vanligt att landets universitet och högskolor öronmärker olika former av ekonomiskt stöd till kvinnliga kandidater (så kallade meriteringsstöd). I Eivind Torps fall har staten medgett att Mittuniversitet diskriminerat Eivind Torp när han inte kunde söka meriteringsstöd för att han var man. Den 24 juni 2015 ska Arbetsdomstolen ta ställning till diskrimineringsersättningens storlek.

Läs mer om Eivind Torps fall här och om Centrum för rättvisas granskning av meriteringsstöd här

Det senaste fallet  diskrimineringen vid antagning till Polishögskolan

Den 11 november 2011 stämde Daniel Ståhl tillsammans med tre andra män Polismyndigheten för diskriminering vid antagningen till Polishögskolan. De begärde 100 000 kronor i diskrimineringsersättning. Ett år tidigare hade Polismyndigheten själva i en rapport konstaterat att både kön och etnicitet beaktats vid antagningen till den populära polisutbildningen. Antagningsresultatet blev minst sagt tillrättalagt – 50 procent antagna kvinnor och 50 procent antagna män.

Centrum för rättvisas försök att gå till botten med hur antagningen hade gått till stötte redan från första början på patrull. Det visade sig att dokumentationen av antagningen var mycket bristfällig. Till exempel fanns ingen dokumentation som förklarade varför en person hade fått gå vidare till nästa urvalssteg medan en annan inte hade fått det trots att båda klarat det tidigare urvalsprovet.

De fyra männen var inte ensamma om att reagera. Över 130 andra sökande till Polishögskolan vände sig till Diskrimineringsombudsmannen, DO, för att få hjälp med att utreda om olaglig diskriminering hade förekommit vid antagningen. DO inledde en dialog med Polismyndigheten men har sedan dess inte informerat om vad dialogen har resulterat i.

Eftersom försöken att få ut dokumentation från Polismyndigheten var fruktlösa lät Centrum för rättvisa istället Sven Erick Alm, Professor emeritus i Matematisk statistik, analysera utfallet från antagningsförfarandet. Hans slutsats var att antagningen varit styrd. Sannolikheten att utfallet mellan män och kvinnor blivit 50/50 om kön inte hade beaktats var 1,1 ∙ 10-12. För att illustrera hur oerhört liten denna sannolikhet är förklarar han att det är större sannolikhet att hitta ett visst bestämt sandkorn på en sandstrand. Slutsatsen är alltså att de sökandens kön haft en mycket stor betydelse för chanserna att bli antagen till Polishögskolan.

Läs den statistiska utvärderingen här

Efter det att Högsta domstolen avslagit Polismyndighetens invändning om att målet inte ska prövas på grund av preskription hamnade målet återigen, tre år senare, på tingsrättens bord. Centrum för rättvisa inkom under våren med slutlig bevisuppgift varpå Polismyndigheten valde att ge de fyra männen hela det yrkade beloppet dvs. 100 000 kronor vardera i skadestånd. Tingsrätten stadfäste förlikningen den 20 maj 2015.

Läs mer om Daniel Ståhl m.fl. mot Polismyndigheten här

Avslutande ord

Principen om alla människors lika värde är en grundsten i vår demokrati som kommer till uttryck i rätten till likabehandling som skyddas i vår grundlag, Europakonventionen, EU-stadgan och diskrimineringslagen. Kvotering och positiv särbehandling utgör ett avsteg från idén att människor inte ska bedömas utifrån faktorer de inte kan påverka såsom sitt ursprung eller sitt kön. Kvotering och positiv särbehandling utgör med andra ord en form av diskriminering där någon med ett visst kön eller ett visst ursprung gynnas och någon med ”fel” kön eller ”fel” ursprung missgynnas. Ett avsteg från allas rätt till likabehandling måste hanteras med stor varsamhet och under alla omständigheter inom ramen för lagens gränser.

De fall där Centrum för rättvisa engagerat sig de senaste 13 åren vittnar om okunskapen och oförståndet om diskrimineringsskyddets innebörd och betydelse.
bild debatt Bild rapport Makarna Johansson

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin

Daniel Ståhl m. fl. mot Polismyndigheten

Olaglig diskriminering vid antagningen till Polishögskolan

Tusentals personer kan ha valts bort på grund av sitt kön vid antagningen till Polishögskolan. Efter att 130 personer anmält antagningsförfarandet till Diskrimineringsombudsmannen utan att förfarandet kritiserats, stämde fyra män med Centrum för rättvisas hjälp Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) för olaglig diskriminering.

Som svar på stämningen försökte staten att få männens anspråk avvisade på en formell grund, men den manövern misslyckades genom en dom från Högsta domstolen. Efter att målet återförvisats till tingsrätten fick de fyra männen till slut hela det yrkade beloppet, dvs 100 000 kronor vardera från Polismyndigheten. 

Ingen människa är oönskad bara för att han eller hon kan anses tillhöra en viss grupp. Kvotering innebär diskriminering – och att försöka uppnå mångfald och icke-diskriminering genom att faktiskt diskriminera är en återvändsgränd. Genom flera fällande domar rörande bland annat Uppsala universitet (etnisk kvotering till juristutbildningen) samt Örebro och Karlstads universitet (könskvotering till olika vård- och hälsoutbildningar) klargjordes att kvotering – det vill säga positiv särbehandling vid olika meriter – aldrig är tillåten. Detsamma framgår av diskrimineringslagen. Trots detta kan tusentals personer ha utsatts för olaglig diskriminering vid antagningen till Polishögskolan.

Tusentals personer kan ha könsdiskriminerats

År 2011 skrev Centrum för rättvisa till 1 500 män som sökt men inte kommit in på polisutbildningen de senaste åren dessförinnan, och erbjöd dem att via centrets hemsida begära en granskning av Polismyndigheten hos Diskrimineringsombudsmannen (DO). Över 130 personer skrev under och begärde en sådan granskning.

I början av augusti samma år bestämde sig DO för att inleda en dialog med Polismyndigheten i frågan om eventuell diskriminering. Men det blev varken någon granskning eller några rättsprocesser av de enskilda fallen. Därför hjälpte Centrum för rättvisa fyra personer att stämma Polisen för att få upprättelse för diskrimineringen genom diskrimineringsersättning – stämningar som nu, tre år senare, äntligen tagits upp i tingsrätten.

En lång kamp för rättvisa

Centrum för rättvisa har företrätt fyra män som sökt till Polishögskolan våren 2010 men inte kommit in. I oktober 2010 färdigställde Polisen en rapport där det för första gången medgavs att kvotering har förekommit till polisutbildningen. Enligt rapporten har kvotering tillämpats vid antagningen till vårterminen 2010 så att exakt 50 procent kvinnor och 50 procent män antogs, trots att närmare två tredjedelar av de sökande har varit män och att männen har haft bättre resultat på såväl språkprov som fysiska prov.

Antagningen till polisutbildningen består av fem steg, där varje steg innehåller olika delmoment. Mellan varje steg i processen sker ett urval där vissa sökande sorteras bort. Urvalet sker dock inte enbart med hänsyn till de sökandes sakliga meriter och resultat från de olika delproven i fråga. Istället används både ”kvalitativa och kvantitativa kriterier”, vilket i sak inneburit att hänsyn tagits till den sökandes kön och även den sökandes etniska tillhörighet, allt enligt Polisens egen rapport.

- Män har haft betydligt svårare än kvinnor att få komma till de avgörande intervjuerna – trots bättre prestationer på testerna – och har därmed haft betydligt svårare att få plats på utbildningen. Mycket tyder därför på att olaglig diskriminering alltjämt förekommit vid antagningen till Polishögskolan, säger Clarence Crafoord, VD på Centrum för rättvisa och ombud i målen mot Polisen tillsammans med Anna Rogalska Hedlund och Sebastian Scheiman.

Men för de enskilda personer som har sökt till polisutbildningen är det väldigt svårt att få besked om de har diskriminerats eller inte. De som sökt utbildningen har inte fått någon information om att positiv särbehandling skulle tillämpas vid antagningen. Polisens rapport från oktober 2010 har heller inte lagts ut på hemsidan. Dessutom finns allvarliga brister i dokumentationen kring hur antagningen har gått till i praktiken.

Polisen försökte få anspråken avvisade

När Daniel Ståhl m.fl. stämde Polisen i november 2011 förnekade Polismyndigheten att kvotering förekommit vid antagningen till Polishögskolan. Den rapport som Polisen själv tog fram år 2010 och som visade att kvotering har förekommit försökte tystas ned. Och istället för att låta domstolen pröva sakfrågan ville Polismyndigheten få de enskildas anspråk preskriberade. Men manövern misslyckades i juli 2014 då de diskriminerade fick rätt i Högsta domstolen. De hade visst rätt att föra process mot staten.

Polisen ville alltså att domstolen skulle avvisa stora delar av stämningen eftersom man menade att de fyra männen hade lämnat in sina stämningsansökningar för sent. Preskriptionsfristen (som är extra kort i diskrimineringsmål – två år istället för normala tio) började enligt Polisen ticka redan när det blev klart för klienterna att de inte skulle gå vidare till antagningsförfarandets sista fas. Men i sin dom slår HD fast att preskriptionsfristen börjar löpa först när beslut om antagning har fattats, eftersom det är först då som det går att bedöma om diskriminering har förekommit eller inte. HD godtog inte Polismyndighetens linje, eftersom det skulle ”skapa ett svåröverskådligt rättsläge om tillämpningen av preskriptionsbestämmelsen skulle vara beroende av det sätt på vilket en utbildningsanordnare administrerar förfarandet”. Den som diskriminerar ska alltså inte själv ha makten att bestämma när anspråk ska preskriberas. Domen innebar att de diskriminerade männens anspråk inte avvisades och att målet skickades tillbaka till tingsrätten för en prövning i sak.

- Domen och HD:s prejudikat i preskriptionsfrågan innebär att förutsättningarna för enskilda att granska och utkräva ansvar för diskriminering har blivit bättre vid antagning till utbildning, säger Clarence Crafoord.

De fyra männen fick upprättelse och skadestånd

Efter det att Daniel Ståhl och de övriga tre männen kom in med bevisuppgift i målet inför en planerad rättegång i juni 2015, valde Polismyndigheten att ge dem hela det yrkade beloppet – och de fick 100 000 kr var i skadestånd. Förlikningen stadfästes i dom den 20 maj 2015.

- Detta är principiellt mycket betydelsefullt. Polisen har i praktiken erkänt att man har diskriminerat på grund av kön och etnisk bakgrund. Vi kommer nu mycket noga följa hur Polisen och de politiskt ansvariga säkerställer att detta inte upprepas, avslutar Clarence Crafoord. 

Fallet i media:

Fallet i domstol (i kronologisk ordning)

Yttrande från RPS 2015-02-17 (aktbil. 44)

2015-01-23 Yttrande i Daniel Ståhl mf.l. mot RPS

RPS yttrande Stockholms TR T 15998-11 Aktbil 39

RPS Stockholms TR T 15998-11 Aktbil 38

Yttrande från RPS (aktbil. 35)

Högsta domstolens mellandom i mål mot Rikspolisstyrelsen

Högsta domstolens beslut att meddela prövningstillstånd 2013-11-12

Hovrättens mellandom i fråga om preskription 2013-06-19

Beslut Svea hovrätt 2013-06-10

Yttrande hovrätten Daniel Ståhl m.fl. 2013-03-25

Rikspolisstyrelsens svarsskrivelse i målet mot Daniel Ståhl m.fl. 2013-02-22

Hovrättens beslut om prövningstillstånd 2012-12-12

Kompletterande överklagande Daniel Ståhl mot RPS gällande preskription 2012-12-04

Tingsrättens mellandom rörande Daniel Ståhl 2012-10-30

RPS slutliga yttrande 2012-09-03 angående preskription

CFR:s yttrande 2012-07-03 i preskriptionsfrågan

RPS yttrande 2012-06-21 över CFR:s yttrande

Protokoll från muntlig förberedelse 2012-06-13

Daniels Ståhls yttrande över RPS yttrande

Rikspolisens yttrande

Daniel Ståhls yttrande över svaromålet

Rikspolisstyrelsens svaromål

Daniel Ståhls stämningsansökan

 

Fallet inför DO

DO:s svar till de sökande

DO:s brev till Centrum för rättvisa

Läs anmälan här

Brevet till sökande

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin

Folkestaborna ger sig inte

Folkestaborna ger sig inte

För fem år sen var Folkesta i Eskilstuna ett livfullt och inbjudande bostadsområde. Idag hotas hela bostadsområdet med att rivas. Kommunen har inga konkreta planer för just bostadsområdet men valde ändå att i översiktsplanen omvandla bostadsområdet till ett område för handel och logistik. Nu står många hus tomma. De som bor kvar lever i ovisshet. De vet inte om deras hus går att sälja eller hur framtiden kommer se ut. Nu överklagar de som bor kvar till Högsta förvaltningsdomstolen.

Trots att åren går har kommunen fortfarande inte redogjort för några som helst planer att faktiskt använda bostadsområdet i Folkesta. Ovissheten om Folkestas framtid och risken för att göra en stor ekonomisk förlust har gjort att många av Folkestaborna accepterat kommunens erbjudande om att lösa in fastigheterna redan idag, många med gråten i halsen. Kommunens erbjudande att köpa fastigheterna gällde fram till den 31 december 2014. Från början var det ca 70 boende som tog strid mot kommunens planer. Idag är det endast tre familjer kvar.

- Domstolarna har en skyldighet att göra en samlad och fullständig prövning om enskildas rätt till skydd för egendom och hem enligt regeringsformen eller Europakonventionen har överträtts. De ska utgöra en säkerhetsventil så att kommunen inte missbrukar sin makt. Men i det här fallet har förvaltningsrätten endast gjort en mycket begränsad prövning som är så knapphändigt motiverad att den inte går att följa. Och kammarrätten tog överhuvudtaget inte upp målet till prövning, säger Anna Rogalska Hedlund, jurist vid Centrum för rättvisa som tillsammans med Laura Eriksson är ombud för de boende.

Läs Camilla Anderssons berättelse här

Läs mer om fallet här

Läs överklagandet till Högsta förvaltningsdomstolen här

Centrum för rättvisa står upp för individen genom att driva rättsprocesser och delta i debatten om rättighetsfrågor.

Centrum för rättvisa bildades 2002 som en ideell och oberoende aktör med uppdrag att värna enskildas fri- och rättigheter. Sedan dess har Centrum för rättvisa steg för steg etablerat sig som Sveriges ledande organisation på detta område. Läs mer om Centrum för rättvisa här.

Följ oss på:

Facebook

Twitter

Instagram

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin

Kommunens maktmissbruk i Folkesta lämnar människor i tragisk ovisshet och hotar helt bostadsområde

Sara & Astri dans 013Sara & Astri dans 013Sara & Astri dans 013

Sara & Astri dans 013

Bild folkesta

Kommer vi kunna bo kvar? Måste vi skiljas från familj och vänner? Kommer jag förlora värdet på allt jag investerat i mitt hem? Detta är bara ett fåtal av de frågor och funderingar som de boende måste hantera dagligen sedan kommunen fattat ett beslut om deras bostadsområde utan att ge tydliga svar och förklaringar om framtiden till människorna som drabbas. Kommunen bestämde sig helt enkelt att i översiktsplanen omvandla ett befintligt levande bostadsområde till ett område för handel och logistik utan att ha en konkret plan på hur och varför. Kommunen lämnade därmed de boende i ovisshet. Ovissheten har fått tragiska konsekvenser. Idag hotas hela bostadsområdet med att rivas. Endast 3 familjer bor kvar av de 70 boende som tog strid i början. Människorna som bor kvar vet inte om deras hus går att sälja eller hur framtiden ser ut. Kommuner ska inte kunna missbruka sin makt på det här sättet. De boende överklagar därför nu till Högsta förvaltningsdomstolen.
 
För fem år sen var Folkesta i Eskilstuna ett livfullt och inbjudande bostadsområde. Idag hotas hela bostadsområdet med att rivas. Kommunen har inga konkreta planer för just bostadsområdet Nu står många hus tomma. Trots att åren går har kommunen fortfarande inte redogjort för några som helst planer att faktiskt använda bostadsområdet i Folkesta. Ovissheten om Folkestas framtid och risken för att göra en stor ekonomisk förlust har gjort att många av Folkestaborna accepterat kommunens erbjudande om att lösa in fastigheterna redan idag, många med gråten i halsen. Kommunens erbjudande att köpa fastigheterna gällde fram till den 31 december 2014. Från början var det ca 70 boende som tog strid mot kommunens planer. Idag är det endast tre familjer kvar.
 
- Domstolarna har en skyldighet att göra en samlad och fullständig prövning om enskildas rätt till skydd för egendom och hem enligt regeringsformen eller Europakonventionen har överträtts. De ska utgöra en säkerhetsventil så att kommunen inte missbrukar sin makt. Men i det här fallet har förvaltningsrätten endast gjort en mycket begränsad prövning som är så knapphändigt motiverad att den inte går att följa. Och kammarrätten tog överhuvudtaget inte upp målet till prövning, säger Anna Rogalska Hedlund, jurist vid Centrum för rättvisa som tillsammans med Laura Eriksson är ombud för de boende.
 

Läs Camilla Anderssons berättelse här

Läs mer om fallet här

Läs överklagandet till Högsta förvaltningsdomstolen här

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin

Lurad av Mälardalens högskola – fick aldrig den utbildning hon betalat för. Idag stämmer hon dem.

Idag stämmer Centrum för rättvisa, som ombud för Connie Dickinson, Mälardalens högskola. Connie Dickinson kom till Sverige för att studera, betalade höga terminsavgifter, men fick aldrig den utbildning hon betalat för. När hon försökte få tillbaka sina pengar av högskolan möttes hon av svaret att det inte finns några regler som tillåter återbetalning i hennes situation. Hon känner sig därför både lurad och rättslös.

Connie Dickinson var en av de tusentals studenter från länder utanför EES-området som varje år kommer till Sverige för att studera. Hon fastnade för en utbildning i matematik vid Mälardalens högskola. För utbildningen betalade hon så mycket som 182 500 kronor i studieavgifter.

Utbildningen var så dålig att den underkändes på hela fyra av fem punkter av Universitetskanslersämbetet, den myndighet som kontrollerar universitet och högskolors kvalitet. När Connie Dickinson försökte hävda sin rätt och kräva tillbaka pengarna visade det sig att hon hamnat i ett rättslig vakuum eftersom det inte finns några regler som är tillämpliga på hennes situation. Enskilda lämnas helt enkelt rättslösa när det offentliga tar betalt för utbildningar som inte håller måttet.

-       Vi vill att domstolen nu ska ge ett tydligt svar på vilka spelregler som ska gälla för det offentliga när det tar betalat för sina tjänster. Samma krav måste kunna ställas på det offentliga som på det privata när man tar betalt för tjänster utan att leverera. Nu är det upp till domstolen att avgöra om Connie Dickinson ska få tillbaka sina pengar och därmed fylla det vakuum som annars gör enskilda rättslösa, säger Sebastian Scheiman, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Connie Dickinson tillsammans med Clarence Crafoord och Laura Eriksson.

Läs mer om fallet här.

Läs stämningsansökan här.

Presskontakt: Sebastian Scheiman, 070 461 61 14

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin

Ansök till Centrum för rättvisas sommarinternat!

Förslag 5Centrum för rättvisas fri- och rättighetsinternat är en unik mötesplats för rättighetsengagerade studenter, advokater, domare och debattörer. Varje år erbjuds trettio av universitetens skarpaste juriststudenter plats på internatet som har arrangerats varje sommar sedan 2004.

Som internatdeltagare får du lyssna till några av landets främsta jurister på området samt delta i djuplodande diskussioner om fri- och rättighetsfrågor med anknytning till Centrum för rättvisas fall om bland annat likabehandling, negativ föreningsfrihet, äganderätt och personlig integritet.

Läs mer om 2014 års internat och se 2014 års internatprogram via respektive länk.

Internatet är kostnadsfritt för dig som deltagare och äger rum den 25-28 augusti 2015 på konferensanläggningen Lovik i Stockholm.

Sista ansökningsdag för 2015 års internat är den 30 april 2015.

Ansökan ska innehålla personligt brev, meritförteckning samt betyg. Internatet riktar sig till juriststudenter som har läst minst sex terminer. Ansökan skickar du till alexandra.gillstrom@centrumforrattvisa.se.

Vi ser fram emot din ansökan!

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin

Olaglig kvotering vanlig på landets universitet och högskolor

Idag hålls rättegången i Arbetsdomstolen i ett kvoteringsfall där Mittuniversitetet har diskriminerat forskaren Eivind Torp. Han fick nämligen inte söka forskningsmedel, så kallat meriteringsstöd. Detta uteslutande för att han inte var kvinna. Mittuniversitetet har erkänt diskrimineringen – nu ska storleken på skadeståndet bestämmas.

Centrum för rättvisas färska granskning visar att Mittuniversitetet inte är ensamt om att bryta mot lagen – mer än hälften av landets högskolor och universitet har haft liknande könsbaserade system de senaste fem åren. Vart fjärde lärosäte kommer att fortsätta med olika former av meriteringsstöd till kvinnor under 2015.

- Kvotering är olagligt. Det är alltså olagligt att öronmärka en plats åt en person med ett visst kön. Det är allvarligt att det allmänna åsidosätter den grundläggande demokratiska principen om att alla ska behandlas lika oavsett kön på detta systematiska sätt, säger Anna Rogalska Hedlund jurist på Centrum för rättvisa som tillsammans med Sebastian Scheiman var ombud för Eivind Torp vid anmälan till Diskrimineringsombudsmannen.
 

Läs debattinlägg i Dagens Samhälle här.

Se resultatet av kvoteringsgranskningen här, uppdaterad 2015-03-27.

Läs mer om fallet här.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin

Bill Persson mot Partille kommun

Bill strandPartille kommun beslutade att ta ifrån Bill Persson       700 mstrand från hans tomt där han bott sedan 50-talet för att på den marken bygga en gångväg. Samtidigt tänker kommunen kräva Bill Persson på drygt 800 000 kr som betalning för gator som han varken behöver eller har bett om i så kallade gatukostnader. Bill Persson överklagade beslutet tillsammans med sina grannar och fick rätt i mark- och miljödomstolen. Men kommunen gav sig inte utan tog fallet vidare ända till Mark- och miljööverdomstolen. Där godkändes kommunens planer utan att någon ordentlig hänsyn togs till Bill Perssons rättigheter. Bill Persson begärde med Centrum för rättvisas hjälp resning hos Högsta domstolen, men fallet togs inte upp till prövning. Detta är ett exempel på hur det i svensk rätt saknas ett helhetsperspektiv i äganderättsfrågor när enskilda drabbas. Centrum för rättvisa fortsätter att kämpa för andra som utsatts för äganderättskränkningar.

- Bill Persson blir av med sin tomt utan att garanteras motsvarande ersättning. Samtidigt ska han betala närmare en miljon kronor för något han varken vill ha eller behöver. Det är djupt problematiskt att kommunen, myndigheter och domstolar i det här fallet inte ser till helheten om hur Bill Persson drabbas av kommunens planer. Gör man det så inser man att det rör sig om en överträdelse av Bill Perssons äganderätt, säger Sebastian Scheiman, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Bill Persson tillsammans med Kristina Erlandsson.

Kommunal väg tvärs över tomten
Bill Persson har bott i sitt föräldrahem intill Lilla Hålsjön i Partille ända sedan 1954. Han är numera pensionär och delar sin tomt med sin vuxna dotter som sedan 20 år tillbaka bor i ett eget hus på tomten. Nu har kommunen bestämt att en gångväg ska dras rakt över tomten, mellan husen och vattnet. Vägen ska gå längs med sjön, alldeles i närheten av Bills dotters hus och förbi den brygga som de har vid vattnet.

- Kommunen tänker öppna upp mitt hem för allmänheten och ta min strand ifrån mig, utan att jag har haft något att säga till om. Så här får det inte gå till – jag hoppas verkligen att kommunens planer stoppas och att andra människor slipper utsättas för samma sak, säger Bill Persson.

Fick rätt i domstol – men kommunen gav sig inte
För att bygga ut det bostadsområde som Bill Persson bor i antog Partille kommun en ny detaljplan. Gångvägen över Bill Perssons tomt var en del av planen. När områden utvecklas måste hänsyn tas till de redan boende och deras rättigheter. Till exempel har enskilda som tvingas ge upp mark till kommunen enligt lagen rätt till ersättning som motsvarar värdet av marken.

Bill Persson och hans grannar överklagade detaljplanen eftersom den bland annat inkräktade på deras hemfrid och fick rätt i mark- och miljödomstolen som upphävde planen. Domstolen ansåg att det var olagligt att ta mark från Bills tomt för att dra en gångväg för allmänheten där. Enligt domstolen kunde vägen i stället dras runt tomten.

Kommunen nöjde sig dock inte med beskedet att detaljplanen stred mot Bills äganderätt utan tog fallet ända upp till Mark- och miljööverdomstolen. Där kom man till slutsatsen att det inte var ett alternativ att dra vägen runt Bill Perssons tomt och att fördelarna med kommunens planer var större än nackdelarna.

- Mark- och miljööverdomstolen tog inte hänsyn till alla omständigheter som har betydelse i detta fall. Dessutom motiverade inte domstolen varför Bill Perssons intressen behövde ge vika för kommunens. Dessa misstag ledde till att Bill Perssons grundläggande rättigheter kränktes, säger Sebastian Scheiman.

Begärde resning för ett otillåtet ingrepp i äganderätten
Kommunens planer innebär att Bill Perssons äganderätt kränks. Detaljplanen ger kommunen rätt att med tvång ta delar av Bills tomt och att dessutom framöver kräva honom på närmare en miljon kronor för nya vägar. Kommunen är enligt lagen skyldig att ersätta Bill Persson för marken men har ännu inte bestämt exakt vilken kompensation som Bill Persson ska få. I och med att kommunen kräver betalning av Bill Persson för nya vägar kommer han i praktiken att få betala för sin egen ersättning.

Mark- och miljööverdomstolens dom gick inte att överklaga. Därför begärde Bill Persson resning hos Högsta domstolen med förhoppning om att detaljplanen ska upphävas. Men Högsta domstolen valde att inte bevilja resning och Bill Persson får därmed finna sig i ett oproportionerligt ingrepp av hans äganderätt.

- Eftersom ingen domstol prövar planernas samtliga konsekvenser för Bill Persson får han inte den fullständiga prövningen av sina grundläggande fri- och rättigheter som han har rätt till. Den ordning vi har idag är inte rimlig eftersom enskilda som drabbas av äganderättskränkningar ställs utan effektiva rättsmedel, avslutar Sebastian Scheiman.

Fallet i domstol
Resningsansökan
Mark- och miljööverdomstolens dom 2014-09-10
Mark- och miljödomstolens dom 2013-11-11

Fallet i media
Partille tidning 2015-03-12 ”Boende i Hultet tar detaljplan till HD” 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedin