Category

Äganderätt

Boende i Folkesta mot Eskilstuna kommun

By | Äganderätt

Eskilstuna kommuns planbeslut omvandlade bostadsområdet Folkesta till en spökstad. De fyra fastighetsägare som med hjälp av Centrum för rättvisa begärde skadestånd vid Eskilstuna tingsrätt har nu träffat en överenskommelse med kommunen. Överenskommelsen innebär att de boende överlåter sina fastigheter till kommunen och att den pågående rättsprocessen avslutas. De boende får under en övergångsperiod på två år bo kvar i området för att kunna ordna med nytt boende.

– Centrum för rättvisa har under lång tid engagerat sig för de boende i Folkesta och försvarat deras äganderätt. Vi hade gärna sett att kommunens agerande hade prövats rättsligt i domstol, men vår bedömning är att den förlikning som kommunen har tagit initiativ till är det bästa för fastighetsägarna i det här läget. Eftersom kommunen i praktiken har medgett de ekonomiska kraven går det inte att driva fallet vidare, säger Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

Sedan början av 1900-talet har Folkesta varit ett levande bostadsområde. I augusti 2013 antog Eskilstuna kommun en översiktsplan där bostadsområdet med 28 villor och radhus pekades ut som ett framtida logistikområde. Kommunens planer gjorde att fastigheterna blev värdelösa och skapade stor osäkerhet för de boende om deras möjligheter att bo kvar i området.

I det skedet lämnade kommunen ett tidsbegränsat erbjudande till samtliga fastighetsägare i Folkesta om att köpa husen. Risken för att bli ståendes med värdelösa fastigheter gjorde att majoriteten av de boende i området inte såg något annat alternativ än att sälja till kommunen. Under åren 2010 till 2014 förvärvade kommunen merparten av husen i Folkesta. Fyra fastighetsägare – Peter Andersson, Peter Andersson, Else-Brith och Lars Värlander – vägrade dock att flytta från sina hem och har bott kvar.

Resultatet blev att Folkesta förvandlades till en spökstad, där kommunens hus har stått tomma och förfallit. Händelsen fick stor medial uppmärksamhet och under 2016 sände Kalla Fakta reportaget ”Spökstaden” i TV4 om kommunens hantering av de boende i Folkesta. Efter rapporteringen fick de boende ett löfte av kommunen om att få bo kvar. Kort därefter beslutades det dock att kommunens hus skulle rivas och att de kvarvarande boende skulle byggas in i ett industriområde.

Med hjälp av Centrum för rättvisa begärde Peter Andersson, Peter Andersson, Else-Brith och Lars Värlander i december 2018 skadestånd av kommunen vid Eskilstuna tingsrätt för att kommunen överträtt deras grundlagsstadgade egendomsskydd. Huvudförhandling skulle ha hållits under oktober 2019, men efter att kommunen tagit initiativ till en förlikning har en överenskommelse nu träffats mellan parterna.

Överenskommelsen innebär att kommunen förvärvar de tre kvarvarande bostadsfastigheterna och att fastighetsägarna kompenseras som om husen hade lösts in med stöd av expropriationslagen. De boende får även bo kvar under en övergångsperiod om två år för att kunna ordna med nytt boende. Eftersom kommunen i praktiken har medgett de boendes ekonomiska krav avslutas den pågående rättsprocessen vid Eskilstuna tingsrätt.

– Jag har bott i området sedan 1948 och hade hoppats på att jag aldrig skulle behöva flytta härifrån. Just nu känns det såklart vemodigt, men förhoppningsvis leder den här överenskommelsen till att vi alla kan gå vidare, säger Peter Andersson.

Lars Erik Larsson mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

Kronofogden har i flera år har slarvat med enskildas pengar. Tusentals kan vara drabbade. Bland dem som hamnat i kläm finnsLars Erik Larsson. Trots att Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) kritiserat myndighetens hantering av in- och utbetalningar vid flera tillfällen har problemen fortsatt. Lars Erik fick vänta i uppemot ett halvår på att Kronofogden skulle betala ut hans pengar. 

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta, betalat ut pengar till fel personer och dröjt med utbetalningar av indrivna medel.

Pensionären Lars Erik Larsson från Uddevalla tvingades vänta i över ett halvår på att få sina pengar av Kronofogden, trots att lagen säger att utbetalning måste ske inom två veckor. Hösten 2019 fälldes staten av Stockholms tingsrätt för felaktig myndighetsutövning och tvingades att betala skadestånd till Lars Erik Larsson. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– För Lars Erik och de många andra som tvingats vänta på sina pengar under orimligt lång tid är det viktigt att det klargörs att även Kronofogden måste följa räntelagen och betala dröjsmålsränta när den inte betalar i tid. Från ett rättsstatligt perspektiv är det viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Erik Scherstén företräder Lars Erik Larsson i rättsprocessen.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Lars Erik Larsson stämt staten och begärt dröjsmålsränta på grund av att Kronofogden dröjde i över ett halvår med att betala ut hans pengar.

Under hösten 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att Kronofogdens betalningsdröjsmål var olagligt, men ansåg inte att Kronofogden behövde följa räntelagen. Istället tilldömdes Lars Erik Larsson ett lägre skadestånd. Skälet till att han inte fick full ersättning var att det är svårt att bevisa vilken skada som Kronofogdens betalningsdröjsmål orsakat.

– Det är i praktiken omöjligt för enskilda att bevisa att de lider en ekonomisk skada när en myndighet inte betalar i tid. Vi ser därför fram emot att frågan om räntelagen kan tillämpas hos Kronofogden prövas i högre instans, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Anne-Marie Kagarp som drabbats av felaktig löneutmätning hos Kronofogden.

Anne-Marie Kagarp mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

Kronofogden har i flera år har slarvat med enskildas pengar. Tusentals kan vara drabbade. Bland dem som hamnat i kläm finns Anne-Marie Kagarp. Trots att Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) kritiserat myndighetens hantering av in- och utbetalningar vid flera tillfällen har problemen fortsatt. I Anne-Maries fall utmätte Kronofogden hennes lön trots att hon redan betalat av sin skuld. 

Redan 2011 inkom anmälningar till Justitieombudsmannen (JO) om Kronofogdens bristande hantering av betalningar. Anmälningarna har framförallt handlat om felaktiga utmätningar, men också utbetalningar. Situationen försämrades 2016 när Kronofogden halverade personalstyrkan för medelshanteringen. Tanken var att en stor del av personalen skulle ersättas av ett nytt datorsystem, men det gick inte som planerat utan ledde i stället till ännu fler klagomål.

Anne-Marie Kagarp från Uppsala drabbades av flera felaktiga löneutmätningar och tvingades att leva på existensminimum. Vintern 2019 fälldes staten av Stockholms tingsrätt för överträdelse av hennes äganderätt och tvingades att betala skadestånd. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– Det är viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Emilia Palm företräder Anne-Marie Kagarp i rättsprocessen.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har betalat ut pengar till fel personer, dröjt med utbetalningar av indrivna medel och utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Anne-Marie Kagarp stämt staten och begärt skadestånd för att Kronofogden vid två tillfällen utmätt hennes lön trots att hennes skuld redan var betald.

Den 3 december 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att de felaktiga utmätningarna var så allvarliga att staten behövde betala skadestånd och tilldömde Anne-Marie Kagarp 10 000 kronor.

– Många enskilda som fått sina rättigheter kränkta nekas ersättning av staten eftersom staten inte anser att det är nödvändigt. Vi ser därför fram emot att frågan prövas i högre instans för att få en vägledande dom, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Lars Erik Larsson som tvingades vänta i mer än ett halvår på att få sina pengar som Kronofogden drivit in. Även hans fall ska prövas av hovrätten.

Bill Persson mot Partille kommun

By | Äganderätt, Pågående fall

Tre dagar innan julafton 2017 fick den pensionerade sjömannen Bill Persson en faktura från Partille kommun på 793 961 kr. Fakturan avsåg kostnader som uppkommit för gator när kommunen beslutat att exploatera området där han bor. Fakturan skulle betalas inom trettio dagar, annars skulle kommunen ta ut en hög ränta. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer Bill Persson kommunen på skadestånd för att den har överträtt hans grundlagsskyddade äganderätt.

– Systemet med gatukostnader har under lång tid varit omdebatterat. Kommunens beslut att skicka en faktura till Bill Persson på nästan åtta hundra tusen kronor för att bekosta kommunens exploateringsplaner är inte rimligt och dessutom oförenligt med skyddet för äganderätten. Den rättsliga prövningen av Bill Perssons fall är unik och den kan få stor betydelse för fastighetsägare runtom i landet, säger Rikard Samuelsson, jurist hos Centrum för rättvisa och ombud för Bill Persson.

Bill Persson är pensionär och har bott i sitt föräldra­hem intill Lilla Hålsjön i Partille kommun sedan år 1954. I oktober 2012 antog kommunen en ny detaljplan för det område där han bor. Syftet med detaljplanen var att bygga ut kommunalt vatten och avlopp, men också att åstadkomma en förtätning av bebyggelsen i området. Kommunen beslutade samtidigt att de befintliga fastighetsägarna skulle betala för anläggningen av nya gator och allmänna platser i området (s.k. gatukostnader).

Trots att Bill Persson aldrig har haft några planer på att stycka upp sin fastighet tillfördes hans fastighet – på kommunens initiativ – tre ytterligare byggrätter, som skulle göra det möjligt att dela upp fastigheten i fyra tomter med varsin byggnad. De gatukostnader som Bill Persson skulle betala beräknades sedan efter antalet byggrätter som fastigheten hade fått. Kommunen kom då fram till att Bill Persson skulle betala gatukostnader med sammanlagt 793 961 kr. Tre dagar innan julafton 2017 fick Bill Persson en faktura på beloppet, med en betalningstid om drygt en månad och hög dröjsmålsränta.

Den enda anledningen till att Bill Persson hade råd att betala gatukostnaderna var att kommunen tidigare hade tvångsinlöst en del av hans fastighet, för att bygga en grusgång för allmänheten längst med den sjö som han bor vid. För att kompensera Bill Persson för att han tvingades avstå marken betalade kommunen honom 881 950 kronor i intrångsersättning. I praktiken kvittade kommunen alltså intrångsersättningen mot gatukostnaderna.

Bill Persson anser att Partille kommun – genom att försöka få honom att stycka av och sälja sin fastighet och tvinga honom att betala 793 961 kronor i gatukostnader – har överträtt hans grundlagsskyddade äganderätt. Med Centrum för rättvisas hjälp stämmer han nu kommunen på skadestånd. Fallet kommer att prövas i Göteborgs tingsrätt.

– Jag tycker att det är fel att jag ska behöva betala närmare åtta hundra tusen kronor när den enda nytta jag hittills har fått av vägarna är att jag kan flytta postlådan lite närmare huset. Det hade varit mer rimligt om kommunen tog ut kostnaden om jag väljer att sälja fastigheten eller utnyttja byggrätterna, säger Bill Persson.

Av undersökningar framgår att det är ett trettiotal av Sveriges sammanlagt 290 kommuner som tar ut gatukostnader av fastighetsägare. Det har då visat sig vara sällsynt att enskilda fastighetsägare debiteras gatukostnader som överstiger 100 000 kr. Endast i ett fåtal fall har de debiterade kostnaderna överstigit 250 000 kr.

Ola Hjelm mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

År 2010 köpte Ola Hjelm en fastighet för 700 000 kronor i Norrtälje och kommunen gav honom undantag från strandskyddet för att bygga ett hus (s.k. strandskyddsdispens). Men när länsstyrelsen plötsligt bestämde sig för att upphäva strandskyddsdispensen blev fastigheten i praktiken värdelös. Efter en fyra år lång rättsprocess lyckades Ola Hjelm få tillbaka dispensen. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta fastigheten omfattas av strandskydd. Nu har han stämt staten och begärt skadestånd. 

– Jag är i grunden inte emot strandskydd, bara när det absolut inte behövs. Förhoppningen är att mitt fall ska påverka myndigheternas hantering av strandskyddsfrågorna så att ingen annan ska behöva hamna i samma situation som jag gjorde, säger Ola Hjelm.

Fotografen Ola Hjelm köpte en tomt i Norrtälje år 2010 för att bygga ett bostadshus med en ateljé. Kommunen beviljade honom bygglov och strandskyddsdispens. Men länsstyrelsen instämde inte med kommunen om att dispens skulle meddelas och beslutade att upphäva dispensen. Detta utan att ens ha sett tomten och trots att även den tidigare fastighetsägaren hade fått strandskyddsdispens.

För den som besöker tomten är det uppenbart att det inte finns några strandskyddsintressen som skulle påverkas negativt av den ateljébostad som Ola Hjelm planerat att bygga. Tomten ligger i ett bebyggt område 160 meter från en vassbevuxen vik. För att ta sig ned till sjön från tomten är man först tvungen att passera en fem meter bred väg och på andra sidan vägen ligger 130 meter obrukad åkermark. Den sista biten ned till sjön är så igenvuxen av vass att det i princip är omöjligt att ta sig ned till strandlinjen.

– Problemet är den regeltillämpning som under senare år har utvecklats på strandskyddsområdet och som innebär att myndigheterna i vissa fall struntar i att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Följden blir att fastighetsägare nekas strandskyddsdispens även i fall där det är helt uppenbart att strandskyddet inte skulle påverkas, säger Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Ola Hjelm.

I stället för att förverkliga sina husplaner tvingades Ola Hjelm föra en drygt fyra år lång rättslig kamp för att få tillbaka den strandskyddsdispens som både han och säljaren av tomten hade fått av kommunen. Först efter att Ola Hjelm ansökt om strandskyddsdispens en andra gång lyckades han få en domstol att besöka hans tomt, som då kunde konstatera att det skulle vara orimligt att inte ge honom dispens. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta tomten omfattas av strandskydd.

Myndigheterna hade alltså i fyra års tid i onödan hindrat Ola Hjelm från att bygga sitt hus och gjort hans tomt värdelös. Med Centrum för rättvisas hjälp har han nu stämt staten i domstol och begärt skadestånd för de skador som det felaktiga strandskyddsbeslutet orsakade, bl.a. advokatkostnader.

– I Ola Hjelms fall har strandskyddsreglerna tillämpats på ett sätt som står i strid med egendomsskyddet i grundlagen. Många människor berörs av strandskyddet och Ola Hjelms fall kan få stor betydelse för hur ansökningar om strandskyddsdispens kommer att handläggas i framtiden, säger Rikard Samuelsson.

Tommie och Lena Dahlström mot Vellinge kommun

By | Äganderätt, Pågående fall

Vellinge kommun har ställt ett trettiotal småhusägare inför ett olagligt ultimatum: ge bort en del av din tomt till kommunen eller få avslag på din bygglovsansökan. I avtalen som kommunen pressade fram tvingades småhusägarna dessutom betala förrättningskostnaderna för marköverföringen – de blev alltså tvungna att betala för att ge bort sin egen mark. Makarna Tommie och Lena Dahlström i Höllviken hör till de drabbade. Med hjälp av Centrum för rättvisa tar de nu fallet till domstol och kräver ersättning från Vellinge kommun. 

För att få bygglov för sitt nya hus tvingades Tommie och Lena Dahlström att ge bort 52 kvadratmeter av sin tomt till kommunen och att betala förrättningskostnaderna på 26 000 kr.

– Vi trodde först att kommunen skämtade när den sa att vi var tvungna att ge bort en del av vår uppfart till kommunen för att få bygglov för huset. När vi förstod att kommunen menade allvar och att vi dessutom tvingades betala 26 000 kr i förrättningskostnader för att förlora marken blev vi förbannade. Men vi var tvungna att gå med på kraven, annars skulle vi inte få bygglov, säger Tommie och Lena Dahlström.

Vellinge kommun satte i system att kräva gratis mark i utbyte mot bygglov
Under 2016 avslöjade tidningen Sydsvenskan att Vellinge kommun, bara under de senaste fem åren, har tvingat till sig mark från ett trettiotal småhusägare i Vellinge. Kommunen har gjort detta genom att villkora bygglov med att småhusägarna ger bort en del av sin mark till kommunen. Enligt avtalen som småhusägarna har pressats att skriva under har ägarna också varit skyldiga att betala förrättningskostnaderna för att överföra marken till kommunen.

Detta trots att lagen säger att kommuner är skyldiga att betala marknadsmässig ersättning om de tvingar till sig mark av enskilda, och att det är den som får nytta av en marköverföring som ska betala kostnaderna hos Lantmäteriet.

Olagliga villkor för bygglov – kommunen tvingade till sig gratis mark från Tommie och Lena
Makarna Tommie och Lena Dahlström köpte för några år sedan en fastighet i Höllviken i Vellinge kommun. De hade sedan tidigare bott i kommunen och ville nu köpa en fastighet där de kunde bygga ett nytt hus för åretruntboende. Innan köpet hörde de sig för med kommunen om vad som gällde i fråga om bygglov för fastigheten. De fick som svar att vanliga regler gällde, några särskilda inskränkningar nämndes inte.

Men när Tommie och Lena skulle ansöka om bygglov krävde kommunen att de skulle avstå 52 kvadratmeter av sin tomt till kommunen och dessutom betala kostnaderna för detta hos Lantmäteriet. Enligt kommunen var skälet att en del av fastigheten inte stämde överens med detaljplanen. Detta berodde i sin tur på att detaljplanen aldrig har stämt överens med de verkliga förhållandena i bostadsområdet.

Tommie och Lena protesterade men tvingades gå med på kommunens ultimatum – annars skulle de inte få bygglov. På kommunens instruktioner ansökte de därför om fastighetsreglering hos Lantmäteriet grundat på avtalet med kommunen. Genom fastighetsregleringen överfördes 52 kvadratmeter mark från makarnas fastighet till kommunens gatufastighet. De tvingades också att betala kostnaderna för fastighetsregleringen på 26 000 kr.

Experter sågade kommunens olagliga villkor för bygglov
I samband med tidningen Sydsvenskans avslöjande om Vellinge kommuns agerande kritiserades det av flera experter, bland annat av företrädare för Lantmäteriet och framstående experter inom fastighetsrätt.

Till följd av kritiken tillsatte kommunen en intern utredning, som resulterade i att kommunstyrelsen den 27 februari 2017 beslutade att ändra riktlinjerna för handläggning av bygglovsansökningar i situationer som dessa. Enligt kommunens nya riktlinjer ska kommunen inte längre kräva gratis mark i utbyte mot bygglov. Men kommunen har hittills inte velat erkänna att den gjort fel.

Makarna Dahlström tar faller till domstol
Med hjälp av Centrum för rättvisa överlämnade Tommie och Lena sommaren 2017 ett krav till kommunen. Kravet gick ut på att kommunen skulle ge tillbaka marken och betala ersättning för förrättningskostnaderna. Kommunen fick på sig till slutet av sommaren att bestämma om den ville göra rätt för sig frivilligt – i annat fall skulle ärendet tas vidare till domstol.

Den 25 augusti 2017 meddelade kommunen via advokater att den inte skulle tillmötesgå makarna Dahlströms krav. Därför tar Tommie och Lena nu fallet till Malmö tingsrätt med hjälp av Centrum för rättvisa och yrkar att kommunen ska ersätta dem för marken som tvingats från dem samt för de förrättningskostnader de tvingats betala. Makarnas krav uppgår till drygt 80 000 kronor.

– Kommunen har inte respekterat Tommie och Lena Dahlströms äganderätt. Den har, utan stöd i lagen, som krav för att bevilja makarnas bygglovsansökan krävt att makarna avstår mark till kommunen, och dessutom betalar för det. Det har alltså rört sig om en slags utpressning från kommunens sida. Eftersom kommunen inte vill göra rätt för sig på frivillig väg tar vi fallet till domstol så att makarna Dahlström kan få tillbaka vad de har förlorat, säger Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med Johannes Forssberg, jurist på Centrum för rättvisa, är ombud för makarna Dahlström.

Tisdagen den 24 april 2018 lämnades stämningsansökan in till Malmö tingsrätt. Makarnas krav på kommunen uppgår till drygt 80 000 kr.

– Kommunen hade inte stöd i lag för sitt ultimatum utan har ägnat sig åt olaglig bygglovsutpressning. Tommie och Lena Dahlström kräver de tillbaka värdet av den mark de har förlorat samt de kostnader de haft för att föra över marken till kommunen, säger Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, är ombud för makarna Dahlström.

Ola Hjelm mot Sverige

By | Äganderätt
Ola Hjelm på sin mark utanför Norrtälje. Foto: Anders Sjöberg.

Ola Hjelm vann i domstol – beviljas strandskyddsdispens efter fyra års kamp

Ola Hjelm köpte en fastighet för ca 700 000 kronor i Norrtälje och kommunen gav honom lov att bygga ett hus. När länsstyrelsen sedan upphävde strandskyddsdispensen år 2012 blev marken i praktiken värdelös. Sedan dess har Ola Hjelm fört processer både i Sverige och i Europadomstolen i Strasbourg. Nu, fyra år senare, har han äntligen fått tillbaka dispensen och kan därmed bygga sitt hus.

– Det känns helt otroligt, detta var fjärde överklagandet så jag hade nästan gett upp! Jag hoppas att fler nu tar till sig att äganderätten gäller även i strandskyddsfrågor, säger Ola Hjelm.

Ola Hjelms tomt ligger 160 meter från en vassbevuxen vik. För att ta sig ner till sjön måste man först passera en fem meter bred asfaltväg som bland annat trafikeras av bussar i kollektivtrafiken. På andra sidan vägen ligger 130 meter obrukad åkermark och den sista biten ner till sjön är så tätbevuxen att det nästan är omöjligt att ta sig ner till strandlinjen.

Strandskyddsreglerna ingen trumf
Trots detta har myndigheterna ansett att tomten inte varit tillräckligt avskild från vattnet för att dispens ska kunna beviljas. Ola Hjelm har därför nekats att bygga. Men efter flera års rättsprocesser i både Sverige och Europadomstolen har mark- och miljödomstolen nu gett Ola Hjelm rätt.

I sin dom gör domstolen för första gången en helhetsbedömning av Ola Hjelms situation. Domstolen kommer fram till att hans intresse som fastighetsägare att få bygga ett hus på sin mark väger tyngre än behovet av strandskydd:

”Domstolen anser vid en sammanvägd bedömning att det vore oproportionerligt att inte bevilja dispens från strandskyddet i detta fall. I bedömningen beaktar domstolen särskilt att dispens tidigare har beviljats och varit en förutsättning för avstyckningen, att det saknas möjlighet att bygga på någon annan del av fastigheten, att den aktuella platsen saknar särskilda naturvärden enligt aktuell värdebeskrivning samt att det är möjligt att ta sig från området ovanför fastigheten ner till vägen och strandområdet på den grusväg som löper längs med fastigheten.”

Äganderätten ställer krav på rimlig regeltillämpning
Den enskilda äganderätten skyddas av både den svenska grundlagen och av Europakonventionen. Inskränkningar i äganderätten får ske endast för att tillgodose angelägna allmänna intressen och får inte gå längre än vad som är nödvändigt. Så här skriver mark- och miljödomstolen i sin dom:

”Eftersom en inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten enligt 7 kap. 25 § inte får gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses, och då de allmänna intressena får anses ha tappat i tyngd i detta fall bl.a. genom den avskiljande vägens verkan, väger Ola Hjelms intresse av att bebygga fastigheten tyngre än det allmännas intresse av att värna strandskyddet i detta fall.”

Domen kan få betydelse i liknande fall
För Ola Hjelm betyder domen att han äntligen får bygga sitt enbostadshus. Men domen tyder på en praxisändring och kan bli vägledande för andra fall där en stelbent och byråkratisk rättstillämpning hindrar enskilda fastighetsägare från att använda sin mark.

– Domen är rimlig och visar att strandskyddsreglerna inte kan trumfa den enskilda äganderätten hur som helst. Förhoppningsvis kommer nu fler länsstyrelser och domstolar att sluta tolka regelverket på ett onödigt byråkratiskt sätt och i stället se till att besluten blir rimliga för enskilda, säger Clarence Crafoord, vd på Centrum för rättvisa.

Läs mark- och miljödomstolens dom här.

Fallet i media:

Processen i svensk domstol:

Processen i Europadomstolen:

Rolf och Regina Johansson mot Partille kommun

By | Äganderätt
Rolf och Regina Johansson krävdes på över 700 000 kr av kommunen för vägar de inte behövde. I tillägg tvingades paret avstå delar av sin mark. Kammarrätten meddelade i dom att kommunfullmäktiges beslut skulle stå fast. Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Tvingas betala 700 000 för vägar de inte behöver

Makarna Rolf och Regina Johansson krävdes av Partille kommun på över 700 000 kronor för vägar de inte behövde. Bakgrunden var att kommunen vill ge ett husföretag möjlighet att bygga 24 hus i närheten av makarna Johansson och då behövdes nya vägar. Utöver gatukostnaderna tvingades makarna Johansson att avstå mark för projektets genomförande.

–   Makarna Johansson tvingas avstå både mark och stora summor pengar för ett byggprojekt som drivs av kommunen och ett privat företag. Kommunens planer utgör ett otillåtet ingrepp i makarna Johanssons äganderätt, säger Sebastian Scheiman, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för makarna Johansson tillsammans med Viktoria Hybbinette.

Tillsammans med det privata företaget Västkuststugan AB planerar Partille kommun för att uppföra ett nytt bostadsområde i närheten av Rolf och Regina Johanssons hem sedan många år tillbaka. Genomförandet av projektet innebär dels att makarna Johansson tvingas avstå mark till kommunen utan att ersättningsfrågan utretts, dels att de kan tvingas köpa mark av kommunen. Och till detta tillkommer alltså att makarna Johansson måste vara med och betala drygt 700 000 för de vägar som krävs för planprojektet, men som makarna Johansson inte har något behov av.

Makarna Johansson har överklagat kommunens beslut om att de ska tvingas betala för gator de varken behöver eller vill ha, och även detaljplanen som ligger till grund för fördelningen av gatukostnaderna.

Ett otillåtet ingrepp i äganderätten

Kommunens åtgärder för att bana väg för det privata byggprojektet strider mot skyddet för deras egendom enligt regeringsformen 2 kap. 15 § och Europakonventionen artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

Detaljplanen och gatukostnaderna utgör ett oproportionerligt ingrepp i deras äganderätt av flera skäl. Detta bl.a. eftersom den ”kompensation” makarna Johansson anses få för planprojektet genom ökade avstyckningsmöjligheter på sin fastighet, i själva verket kostar dem 300 000 kr extra i gatukostnader. Dessutom är det inte heller klart om Rolf och Regina Johansson överhuvudtaget kommer att få ersättning för den mark de tvingas att avstå till förmån för det privata byggprojektet, eller om en eventuell sådan ersättning överstiger de skyhöga gatukostnaderna.

Partille kommun har inte heller klargjort om eller varför den aktuella exploatering verkligen utgör ett sådant angeläget allmänt intresse som krävs för att tvångsvis ta makarna Johanssons egendom.  I själva verket har kommunen uttryckt att de under planarbetet inte tar ställning till planens förenlighet med egendomsskyddet enligt regeringsformen och Europakonventionen.

Trots att detaljplanen och gatukostnaderna är beroende av varandra, eftersom gatukostnaderna är ett led i att genomföra detaljplanen, överklagas de var för sig. Detta är ett problem i sig, eftersom det skapar risk för att ingen domstol gör en helhetsbedömning av byggprojektets långtgående konsekvenser för makarna Johansson.

Den 11 november 2013 upphävde Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt detaljplanen eftersom planens ägande- och fastighetsrättsliga konsekvenser för de boende i Hultet Södra inte utretts tillräcklig omfattning. Efter att Partille kommun överklagat domen beslutade dock Mark- och miljööverdomstolen den 10 september 2014 att fastställa Kommunfullmäktige i Partille kommuns beslut att anta detaljplanen.

Ett viktig principfall

Partille kommun är inte ensamma om att vältra över gatukostnader på fastighetsägare som bor i ett område som ska exploateras. Ett 30-tal kommuner i Sverige har valt att göra på samma sätt, och många  upprörda fastighetsägare vänder sig till Centrum för rättvisa för att få hjälp. Problemet har också uppmärksammats av regeringen, som i november 2013 överlämnat en remiss till Lagrådet med förslag på lagändringar för att förhindra att privatpersoner plötsligt och oförutsebart påförs höga gatukostnader för vägar som de inte behöver.

Makarna Johanssons fall är viktigt eftersom det är vägledande för andra fastighetsägare som drabbats av höga gatukostnader i strid med grundlag och vanlig lag.

Den 27 maj 2014 upphävde Förvaltningsrätten i Göteborg Kommunfullmäktige i Partille kommuns beslut att anta gatukostnadsutredningen om fördelning av gatukostnader. Men Partille kommun gav sig inte och överklagade till kammarrätten som meddelade dom den 26 juni 2015. Kammarrätten ändrade förvaltningsrättens dom till nackdel för Rolf och Regina. Paret överklagade därför till Högsta förvaltningsdomstolen som dock beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

För ytterligare resonemang om huruvida gatukostnadernas fördelning och överklagandeprocess kan anses leva upp till de krav som finns för egendomsskydd i lagen läs Sebastian Scheimans och Victoria Hybbinettes artikel ”Gatukostnadsansvar för enskilda – ett otillåtet ingrepp i egendomsskyddet?”, publicerad i Juridisk Tidskrift (2014-15 Nr 2)

Detaljplanen:
Mark-och miljööverdomstolens dom 2014-09-10
Kommunens överklagande 20131202
Mark- och miljödomstolens dom 2013-11-11
Överklagande till mark- och miljödomstolen 2013-04-02
Länsstyrelsens beslut angående detaljplanen 2013-02-22
Överklagande detaljplan till länsstyrelsen 2012-11-13

Gatukostnaderna:
Centrum för rättvisa överklagande till HFD 2015-07-10
Kammarrättens dom 2015-06-24
Kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd 2014-11-19
Kompletterande överklagande från kommunen 2014-09-09
Förvaltningsrättens dom 2014-05-27
Slutförande av talan hos förvaltningsrätten 2014-01-20
Slutförande av talan hos förvaltningsrätten 2013-10-25
Yttrande till förvaltningsrätten  2013-03-19
Överklagande till förvaltningsrätten 2012-11-13

Yttrande till kommunen under planprocessen:
Yttrande över detaljplan och fördelning av gatukostnader till Partille kommun 2012-04-26

Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson mot Partille kommun

By | Äganderätt
Kommunen bestämde att Lars-Erik och Christina skulle betala över 300 000 kr i gatukostnader, för vägar de varken behöver eller önskar. Mark- och miljööverdomstolen dömde till fördel för kommunen. Domen har nu överklagats till Högsta domstolen.

Paret Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson tvingades betala över 300 000 kronor till Partille kommun för vägar som de varken behöver eller vill ha. Utöver avgifterna tvingades de samtidigt att avstå mark utan ersättning. Centrum för rättvisa hjälper dem att kräva tillbaka sina pengar. Den 22 juni 2016 dömde Mark- och miljööverdomstolen till kommunens fördel. Domen har nu överklagats till Högsta domstolen.

Lars-Erik och Christina bor i Öjersjö i Partille – ett område som kommunen bestämde att förtäta och bygga ut. Planerna innebar att området utökades med ungefär 40 nya tomter. För att möjliggöra det nya och förtätade bostadsområdet behövdes det även byggas nya vägar.

De flesta kommuner i Sverige finansierar vägbyggen genom skatt. Partille tillhör dock en minoritet av Sveriges kommuner som i stället tvingar privata husägare att betala så kallade gatuavgifter. Det finns en möjlighet i lagen för kommuner att ta ut sådana avgifter. Men det får endast ske om husägarna får nytta av vägarna och avgifterna inte är oskäligt höga.

– Att som Partille kommun, låta befintliga husägare stå för notan när ett område ska förtätas, riskerar att leda till orimliga konsekvenser för enskilda. Privata husägare ska inte behöva betala hundratusentals kronor i avgifter för vägar som de varken behöver eller vill ha, säger Sebastian Scheiman, jurist på Centrum för rättvisa och ombud i målet tillsammans med Alexandra Gillström.

Kommunens avgifter tvingade Lars-Erik att fortsätta jobba
Lars-Erik såg tidigare fram emot att gå i pension tillsammans med Christina som skuldfria pensionärer. De hade betalat av det huslån de tog på 70-talet när de flyttade in i sitt hus. Men kommunens fakturor tvingade Lars-Erik att fortsätta jobba efter sin pensionsålder för att paret skulle ha råd att bo kvar i sitt hem. För paret kom kostnaderna som en överraskning – de hade redan gator och infart till sitt hus och kan inte förstå varför de ska betala för något som är ett led i ett kommunalt projekt för nybyggnation i området.

I och med kommunens planer fick Lars-Erik och Christina byggrätter och en möjlighet att stycka av sin tomt. Enligt kommunen var dessa möjligheter en sådan nytta som motiverar de höga gatuavgifterna. Men de nya byggrätterna medförde också att Lars-Eriks och Christinas gatuavgifter höjdes med drygt 220 000 kronor.

– Vi ville inte ha byggrätten. Vi vill inte stycka av och sälja. Nu känner jag att de mer eller mindre tvingar oss att avhysa vår egendom om vi inte har råd att behålla huset på grund av det här systemet, säger Lars-Erik Jevås till Expressen GT.

Mark- och miljödomstolen kom fram till att Lars-Erik och Christina har rätt, men inte kan  rätt
I sin dom, som meddelades den 20 november 2015, kom Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt fram till att gatukostnaderna är oproportionerliga och står i strid med Europakonventionen. Domstolen menar dock att det inte står i deras makt att göra gatukostnaderna proportionerliga. Domstolen pekar även på att lagstiftning är på gång. Det hjälper dock inte Lars-Erik och Christina här och nu, eftersom de redan har betalat.

Mark- och miljööverdomstolen dömde till kommunens fördel
Lars-Erik och Christina överklagade mark- och miljödomstolens dom. Den 22 juni 2016 dömde Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt till kommunens fördel. Det innebär att paret nu ska betala ytterligare 100 000 kronor till kommunen, vilket motsvarar de sista 25 procenten av gatuavgifterna. Totalt uppgår parets nota till över 400 000 kronor för kommunens vägprojekt.

I sin dom skriver Mark- och miljööverdomstolen att påförandet av gatukostnader inte inneburit en kränkning av Lars-Erik Jevås och Christina Nilssons rättigheter. Detta alltså till skillnad från underinstansen som menade att gatukostnadsuttaget står i strid med egendomsskyddet i Europakonventionen.

– Domen från Mark- och miljööverdomstolen är kort och inte särskilt resonerande vad gäller parets skydd enligt Europakonventionen – vi ska därför ta ställning till om domen ska överklagas till Högsta domstolen. Det behövs ett principavgörande som besvarar frågan om kommunerna får tvinga enskilda fastighetsägare att betala hundratusentals kronor för vägar som de varken vill ha eller behöver, avslutar Sebastian Scheiman.

Vad händer i fallet nu?
Mark- och miljööverdomstolens dom har överklagats till Högsta domstolen som först ska ta ställning i frågan om prövningstillstånd.

Fallet i domstol

Fallet i media

Övrig läsning
Läs även Sebastian Scheimans och Viktoria Hybbinettes artikel ”Gatukostnadsansvar för enskilda – ett otillåtet ingrepp i egendomsskyddet?”, publicerad i Juridisk Tidskrift (2014-15 Nr 2)

Patrik Ardefelt mot Länsstyrelsen Dalarna

By | Äganderätt

 

Strandskyddet upphävt – nu kan Patrik Ardefelt bygga sin fäbod

Under fyra års tid stoppade en 20 cm bred rännil Patrik Ardefelt i Särna från att bygga en fäbod på sin tomt. Rännilen ansågs nämligen ge upphov till strandskydd, 100 meter åt vartdera hållet. Det innebar att Patrik inte kunde bygga på sin tomt – alls. Nu har länsstyrelsen äntligen upphävt strandskyddet på tomten.

Tomten som Patrik Ardefelt och hans familj köpte i Särna år 2011 är ensligt belägen på en gammal fäbodvall i skogen. På tomten vill Patrik uppföra en egentimrad fäbod utan el och vatten, som liknar de hus som redan finns i närheten.

Problemet är bara att det på tomten finns en cirka 20 cm bred rännil. Rännilen, som troligtvis är grävd för att leda vatten till betesdjur, är torrlagd under delar av året och är inte utmärkt på kartorna. Under många års tid hindrade dock länsstyrelsen och mark- och miljödomstolarna Patrik från att bygga något på sin tomt, med hänvisning till att rännilen omfattades av strandskydd.

Strandskyddets syfte är att bevara allmänhetens tillgång till stränder och skydda djur- och växtlivet i strandområden – något som helt saknas i Patrik Ardefelts fall. Rännilen ligger inte vid en strandlinje, det lever ingenting i den och det finns ingenting som tyder på att den hyser några andra naturvärden. Men i och med att det inte finns någon nedre gräns för vilka vatten som ska omfattas av strandskyddsreglerna faller Patriks rännil in under bestämmelserna.

I och med att lagstiftningen ändrades hösten 2014 finns dock en ny möjlighet att upphäva strandskyddet för små vattendrag som saknar betydelse för strandskyddets syften, just som rännilen på Patriks tomt. Den regeln infördes eftersom det många gånger är orimligt att ett litet vattendrag ska skyddas på samma sätt som hav och stora sjöar. Respekten för strandskyddet riskerar att urholkas om det leder till skeva resultat för enskilda. Fram tills sommaren 2016 tillämpade länsstyrelsen dock inte regeln i Patriks fall, trots att mark- och miljödomstolen tydligt pekat på att bestämmelsen är tillämplig.

Centrum för rättvisa engagerade sig som juridiskt ombud för Patrik Ardefelt under våren 2016 och lämnade in ansökan om upphävande av strandskyddet på tomten till Länsstyrelsen Dalarna. I juli gjorde länsstyrelsen det enda rimliga och upphävde strandskyddet. Nu kan Patrik till slut bygga sin fäbod.

Mer om fallet

Fakta om strandskydd

Strandskyddet gäller 100 meter från strandkanten både på land och i vattenområdet, även miljön under vattnet.

Strandskyddet kom till år 1950 för att bevara stränderna för allmänhetens friluftsliv. Numera syftar skyddet även till att bevara land- och vattenområden för att de är biologiskt värdefulla.

På några platser, till exempel i en del tätorter, är strandskyddet borttaget. På vissa platser är strandskyddet utvidgat till upp till 300 meter från strandlinjen.