Category

Äganderätt

Anna-Karin Lundberg mot Tyresö kommun

By | Äganderätt

Anna-Karin Lundberg bor i ett gammalt sommarstugeområde i Nyfors i Tyresö kommun som kommunen planerar att exploatera för ökad permanentbosättning. När området byggs ut behövs nya vägar i området – och dessa vill kommunen att Anna-Karin Lundberg och hennes grannar ska vara med och betala för. För Anna-Karin Lundberg innebär kommunens förslag att hon kan komma att tvingas betala ca 100 000 kr för vägarna, vilket i sin tur kan leda till att hon tvingas lämna sitt hem.

Men Anna-Karin Lundberg och andra berörda fastighetsägare i området har redan fullt fungerande vägar till sina hus, och har varken behov av eller önskan om nya vägar och menar därför att det är orimligt att de ska riskera att drivas från hus och hem för att betala skyhöga kostnader för att finansiera kommunens exploatering.  De vägar som planeras för i området kommer att nyttjas av allmänheten, trafikeras av kollektivtrafik m.m. och inte endast vara till nytta för de befintliga boende i området.

Tyresö kommun har möjlighet att ta ut gatukostnader enligt plan- och bygglagen (2010:900) 6 kap. 24 §. En förutsättning är dock att de betalningsskyldiga anses ha behov av gatorna, vilket ofta tolkas som att de som förväntas ha ekonomisk nytta av att området förändras ska vara med och betala. Samtidigt innebär en sådan presumtion inte att Anna-Karin Lundberg och hennes grannar får mer pengar i handen genom exploateringen att betala gatukostnaderna med vilket betyder att Anna-Karin Lundberg kan behöva sälja sitt hus eftersom hon då inte har råd att bo kvar.

Gatukostnaderna är ett betydande ingrepp i Anna-Karin Lundbergs rätt till respekt för sin egendom enligt Europakonventionen första tilläggsprotokollet artikel 1 samt regeringsformen 2 kap. 15 §. Rätten till hem skyddas dessutom särskilt i Europakonventionen art. 8.  Men detta till trots har Tyresö kommun överhuvudtaget inte redogjort för huruvida de föreslagna gatukostnaderna för Anna-Karin Lundberg och andra berörda förhåller sig till egendomsskyddet eller skyddet för hemmet. Och vid samrådsmötet i januari 2013 uppgav representanter för Tyresö kommun att ingen hänsyn tas till grundlagen eller Europakonventionen vid planeringen av exploateringen. Kommunen har dessutom mycket knapphändigt redogjort för varför det anses att gatukostnadsbestämmelserna är tillämpliga i för det aktuella projektet eftersom det inte framgår hur rekvisiten i PBL 6 kap. 24 § har bedömts.

Efter att Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt och Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt prövat detaljplanens förenlighet med strandskyddet, ska planen nu återigen prövas hos mark- och miljödomstolen gällande övriga invändningar mot planen, som att den strider mot egendomsskyddet.

– Nu hoppas vi att domstolen denna gång prövar detaljplanens konsekvenser för Anna-Karin Lundbergs egendomsskydd, säger Viktoria Hybbinette som är ombud i målet tillsammans med Sebastian Scheiman.

Läs mer om fallet här

Anna-Karin Lundbergs yttrande till mark- och miljödomstolen 2016-03-09

Dom från Mark- och miljööverdomstolen 2016-02-19

Dom från mark- och miljödomstolen 2015-02-19

Protokoll från syn 2015-02-16

Kommunens yttrande 2015-09-29

P 2270-15 Svarsskrift till MÖD 2015-06-16

Bolagets överklagande MÖD 2015-03-05

Kommunens överklagande MÖD 2015-03-09

Kommunens yttrande till FR laglighetsprövning enligt kommunallagen 2015-02-17

Överklagande av detaljplan 2014-10-08

Överklagande av gatukostnader 2014-10-08

Yttrande till Tyresö kommun avseende förslag till detaljplan och gatukostnadsutredning för Nyfors, 20140114

Bröderna Nigell mot Järfälla kommun

By | Äganderätt


Bröderna Nigell i Ormbacka kan tvingas att betala drygt 130 000 kr i gatukostnader till Järfälla kommun för vägar som de varken behöver eller vill ha. Kommunen har beslutat att stänga den befintliga vägen till brödernas fastigheter och menar att bröderna Nigell därför måste betala för en ny väg. 
Och detta trots att bröderna Nigell sedan tidigare har betalat hundratusentals kronor för den befintliga vägen.

 Stefan och Erik Nigell bor grannar i området Ormbacka i Järfälla kommun. Kommunen har antagit en ny detaljplan för området  i syfte att exploatera området för ökad bostadsbebyggelse  tillsammans med ett antal privata fastighetsägare. I samband med att det nya bostadsområdet uppförs måste nya gator anläggas, vilket kommunen vill tvinga bröderna Nigell att vara med och betala drygt 130 000 kr var för.

Kommuner har enligt plan- och bygglagen möjlighet att välja att låta fastighetsägare betala för nya vägar genom s.k. gatukostnader. Men kommuner som väljer att använda sig av denna möjlighet  får bara ta betalt av fastighetsägare som har behov av nya vägar, och på ett sätt som är skäligt och rättvist. Dessutom måste ett sådant påtvingat kostnadsansvar för enskilda individer bedömas i förhållande till egendomsskyddet enligt regeringsformen och Europakonventionen, vilket Järfälla kommun överhuvudtaget inte berört under planprocessen.

Bröderna Nigell har redan en fungerande väg till sina hus och har inte behov av en ny väg. Dessutom har bröderna Nigell redan betalat över 400 000 kr för vägen fram till deras fastighet så sent som  år 2004 i enlighet med ett avtal mellan bröderna och kommunen. Men nu menar kommunen att bröderna Nigell behöver en ny väg eftersom kommunen har bestämt sig för att stänga av deras befintliga tillfart.

– Kommunens beslut är i allra högsta grad oskäligt och orättvist, eftersom kommunens lynnighet innebär att bröderna Nigell återigen får betala skyhöga kostnader för vägar  som de  i dag inte ens behöver, säger Viktoria Hybbinette jurist Centrum för rättvisa som tillsammans med Sebastian Scheiman är ombud för bröderna Nigell.

Bröderna Nigell har alltså hamnat i en situation som innebär att de först betalat över 400 000 kr för en väg till deras fastigheter enligt överenskommelse med kommunen, för att kommunen några år senare ska stänga av möjligheten för bröderna att använda vägen och  i nästa steg använda det som argument för att bröderna ska tvingas betala drygt 130 000 kr i gatukostnader till kommunen för en ny väg. Det nya gatunätet är dessutom framförallt till gagn för exploateringen av området som den antagna detaljplanen syftar till att möjliggöra.

Bröderna Nigell överklagade detaljplanen som ligger till grund för avstängningen av deras befintliga väg och gatukostnaderna. I mars 2014 upphävde Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt detaljplanen vilket innebär att bröderna Nigell slipper betala de gatukostnader som kommunen föreslagit.

Mark- och miljööverdomstolens dom 2014-03-14

Järfälla kommuns yttrande till Mark- och miljööverdomstolen 2013-12-13

Bröderna Nigells yttrande till Mark- och miljööverdomstolen 2013-11-20

Monica Sandgren mot Huddinge kommun

By | Äganderätt, Aktuellt

Gatukostnader i Vidja kan tvinga Monica att flytta

I över 30 år har Monica Sandgren bott i sitt hus i Vidja, Huddinge kommun, men hotas nu av att behöva lämna sitt hem. Bakgrunden är att kommunen planerar att anpassa området för fler permanentbostäder. För att möjliggöra detta vill kommunen att Monica Sandgren och hennes grannar ska betala höga gatukostnader för nya vägar, men som de boende varken behöver eller vill ha.

Monica Sandgren bor sedan många år i området Vidja i Huddinge kommun, ett gammalt fritidshusområde som kommunen nu planerar att rusta för ökad permanentbosättning. Kommunens planer för området förväntas locka många fler nya invånare till Vidja och skapa underlag för ökad kollektivtrafik i området, varför de befintliga vägarna behöver byggas om.

Monica Sandgren och hennes grannar i Vidja har redan fullt fungerande vägar, och den planerade ombyggnationen av gatunätet i området handlar inte om att tillgodose ett behov bland områdets befintliga fastighetsägare. Trots detta vill kommunen ändå att grannarna i Vidja ska stå för investeringskostnaden för de nya vägarna.

Kommunens strävan är att uppnå full kostnadstäckning för utbyggnaden av gatunätet i Vidja genom att Monica Sandgren och hennes grannar ska påföras s.k. gatukostnader. Enligt kommunens beräkningar kommer Monica Sandgren att tvingas betala drygt 200 000 kr för de nya vägarna. För Monica är kostnaden så hög att hon inte är  säker på att hon kommer att ha råd att bo kvar om kommunens planer genomförs.

Huddinge kommun har möjlighet att ta ut gatukostnader enligt plan- och bygglagen, under förutsättning att så sker för att tillgodose ett områdes behov och fördelningen sker på ett sätt som är skäligt och rättvist. Dessutom får gatukostnader aldrig tas ut i strid med egendomsskyddet enligt regeringsformen och Europakonventionen. I Europakonventionen finns dessutom ett särskilt skydd för var och ens rätt till sitt hem.

I Monica Sandgrens och hennes grannars fall har Huddinge kommun inte förklarat på vilket sätt det är att anse som skäligt eller rättvist att de boende i Vidja ska tvingas betala skyhöga kostnader för gator som de varken behöver eller vill ha, och som dessutom är så höga att boende i Vidja kan komma att behöva lämna hus och hem eftersom de inte har råd att bo kvar. Dessutom har kommunen överhuvudtaget inte berört gatukostnadernas förenlighet med egendomsskyddet.

Centrum för rättvisa driver fler fall för människor som drabbats av oskäliga gatukostnader, som Rolf och Regina Johansson i Partille kommun. Det oskäliga i att privatpersoner plötsligt drabbas av höga kostnader för nya vägar som de inte har behov av har i november 2013 också uppmärksammats av regeringen som överlämnat en remiss till Lagrådet om nya gatukostnadsbestämmelser, och som syftar till att förhindra att situationer som Monica Sandgrens.

Yttrande till Huddinge kommun angående gatukostnadsutredning (utställningshandling) 20131111

I media:

SR P4 Radio Stockholm, 2013-11-08, ”Ändrade regler vid vägbyggen i fritidshusområden”

 

Boende i Östberga mot Boverket

By | Äganderätt

Seger för boende efter fem års kamp

Efter fem års strid fick närmare 1 200 boende i miljonprogramsförorten Östberga utanför Stockholm köpa sina lägenheter. Boverket, som stoppat ombildningen, fick underkänt i domstol. Resultatet: ökat boendeinflytande och integration.

”Det var jag – en invandrarkvinna – som för två år sedan satte igång arbetet med ombildningen i Östberga. Under dessa två år, för första gången i mitt nya liv, kände jag att jag kunde tillföra samhället något; välstånd, gemenskap och glädje.”

Så uttalade sig Penka Kashmerova i Dagens Nyheter den 26 november 2002. Dagen före hade Länsstyrelsen i Stockholm sagt nej till de boende i Östberga som ville köpa sina lägenheter av kommunala Svenska Bostäder.

Gräsrotsrörelse
Ombildning av hyresrätter till bostadsrätter var dittills framför allt ett innerstadsfenomen – Penka Kashmerova kom att symbolisera den unika gräsrotsrörelse som förde ombildningen till ytterstaden. Ägandet sågs som ett verktyg att bryta vanmakten och öka integrationen i ett område med människor från ca 20 olika länder, och varierande ekonomiska och sociala villkor.

Våren 2002 stod 1 171 hyresgäster redo att ta steget in i personligt ägande av sina bostäder. Kontrakt skrevs med Svenska Bostäder och lån ordnades.

Stopplag
Men enligt en ny lag – ägnad att stoppa ombildningen i Stockholms innerstad – krävdes tillstånd av Länsstyrelsen. Och i november 2002 nekade Länsstyrelsen i Stockholm tillstånd till ombildningen i Östberga. Skälet, sades det, var att det skulle bli för få allmännyttiga lägenheter kvar i området efter en ombildning. Detta ansågs äventyra underlaget av jämförbara lägenheter vid förhandlingar och tvister mellan parterna på hyresmarknaden.

Med hjälp av Centrum för rättvisa överklagade föreningarna Länsstyrelsens beslut till Boverket, som sade nej till tillstånd i maj 2003. Sedan Regeringsrätten med hänvisning till Europakonventionen slagit fast att Boverkets beslut kunde överprövas i domstol rev Kammarrätten i Jönköping upp Boverkets beslut. Därmed tvingades Boverket i mars 2007 i sin tur upphäva Länsstyrelsens beslut från november 2002 och medge tillstånd.

Rätt till slut
Därmed fick till slut de boende i Östberga rätt att ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Drivkrafterna i det unika integrationsprojekt som drevs underifrån fanns kvar – det handlade både om att äga sitt eget boende och att gemensamt förvalta sitt bostadsområde. Hösten 2007 gick de första ombildningarna i mål.

Dessutom påverkade Östbergafallet lagstiftningen: Sedan 2006 ska förvaltningsbeslut som rör enskildas grundläggande rättigheter och skyldigheter alltid ska kunna överklagas till länsrätt för vanlig domstolsprövning, om inte annat särskilt föreskrivs. Och i juni 2007 avskaffades kravet på tillstånd för allmännyttiga bostadsföretag som vill sälja lägenheter till boende.

I media
– ”Sveket mot Östberga”, DN Opinion 2002-12-16

Makarna Fredriksson mot Sunne kommun

By | Äganderätt

Kommunen vill tvinga dem bort från barndomsfastigheten

Carl-Olov Fredriksson bor sedan födseln i en fastighet i Bäckebron i Sunne som hans föräldrar byggde redan 1935. En föreslagen detaljplan kan tvinga honom och hans fru Monica bort från huset. Det näraliggande sågverket har bekostat och initierat detaljplaneförslaget.

I sju år har paret Fredriksson levt med hotet om att deras hem ska tas ifrån dem. 2004 presenterade sågverkets representanter för första gången idén om att lösa in deras fastighet. Paret stod dock på sig och svarade varje gång att deras fastighet, där Carl-Olov bott sedan han föddes för 57 år sedan, inte var till salu.
Under tiden utkämpades en miljöstrid där sågverket vägrade rättade sig efter kraven på att åtgärda buller och andra miljöstörningar. En inlösen av kringliggande fastigheter skulle lösa det problemet för företaget.

Fullständig chock

I slutet av september 2011 kom ett brev från Sunne kommun där det framgår att kommunstyrelsen gett i uppdrag till miljö- och byggnadsnämnden att upprätta detaljplan för Bäckebron och att syftet med detaljplanen är att ge möjlighet för Bäckebrons sågverk AB att utöka sin verksamhet genom inlösen av omkringliggande fastigheter.
– Detta kom som en fullständig chock för oss. Vi hade inte en aning om vad som var i görningen, berättar paret Fredriksson.
Centrum för rättvisa är ombud för paret Fredriksson. Det stod snabbt klart att Sunne kommuns föreslagna detaljplan strider mot såväl Europakonventionen som regeringsformen och plan- och bygglagen. Det finns inget som tyder på att någon intresseavvägning mellan motstridiga intressen gjorts. Inte heller har kommunen presenterat alternativa lösningar som visar att man gjort sitt yttersta för att minska skadan för de enskilda. Att Bäckebron sågverk AB äger egen expansionsmark i omedelbar anslutning till sågverket har inte ens nämnts i samrådsremissen.

Företags privata intressen

Detaljplanen tillgodoser inte något angeläget allmänt intresse, utan ett företags privata intressen. Detaljplanen är mycket vagt formulerad och det är oklart om sågverket ens kommer att använda sig av möjligheten att bygga ut verksamheten. Om sågverket skulle utöka sin verksamhet finns klart mindre ingripande alternativ för utökning än att lösa in paret Fredrikssons fastighet. Till exempel finns förutom sågverkets egen mark och ett stort område åkermark också två fastigheter till försäljning vilka direkt gränsar till sågverkets mark. Om planen beslutas i nuvarande skick kommer den att överklagas av makarna Fredriksson med Centrum för rättvisa som ombud. Bedömningen är att det är högst osäkert om planen skulle klara en rättslig prövning. Erfarenheter från tidigare processer där Centrum för rättvisa företrätt enskilda vars hus och hem hotas på samma sätt som nu är fallet i Bäckebron, visar att det kan bli kostsamt för kommunen att behöva göra om planerna efter att de underkänts i högre instans.

Den 22 december 2012 överklagades översiktsplanen. I överklagandet hävdar paret Fredriksson med Centrum för rättvisa som ombud att planen inte är tillräckligt tydlig, tillvaratar inte enskildas intressen tillräckligt och kommunfullmäktiges ordförande var jävig då han var ordförande i sågverksbolaget under den tid då planen togs fram. Förvaltningsrätten avslog överklagandet och makarna Fredriksson gick vidare till kammarrätten som inte meddelade prövningstillstånd. Detta beslut överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen som dock beslutade sig för att inte meddela prövningstillstånd. 

Beslut och inlagor

Överklagande till Högsta Förvaltningsdomstolen 2012-12-04

Överklagande av förvaltningsrättens dom 2012-07-02

Dom från förvaltningsrätten 2012-06-08

Yttrande över kommunens yttrande 120127

 

 

Familjen Nohrén m.fl. mot Leksands kommun

By | Äganderätt

Anders och Gunvors hem ska rivas och lämna plats åt containerterminal

Leksands kommun föreslog först att fyra bostadsfastigheter skulle tvångsinlösas för att bereda plats åt en ny containerterminal. Förslaget har bekostas och tagits fram av ett privat sågverksföretag som gynnas av planen. Centrum för rättvisa är ombud för de drabbade familjerna. Nu har kommunen ändrat sig och vill bara lösa in en del av fastigheterna vilket dock helt tar bort sjöutsikten. Men detaljplanen har stoppats i två instanser då stadsarkitekten satt på dubbla stolar. 

Det handlar om byn Ålbyn i Insjön, som består av fyra bostadsfastigheter med kringliggande mark. De berörda familjerna riskerar att få sina hem tvångsinlösta på grund av att ett antal aktörer på orten vill bygga ut en containerterminal. Flera av de drabbade familjerna har själva timrat sina hus och lagt varje sparad slant där under ett långt yrkesliv. De har fostrat sina barn där och sett fram emot en ålderdom i lugn och ro. Därutöver äger familjerna den åkermark som, enligt förslaget, också ska tas i anspråk för terminalen.

Planen finansierad av företag
Allt började 2001 då Bergkvistsågen, som ligger granne med Ålbyn, påbörjade bygget av en terminal för containrar som transporteras dit på järnväg. Nu vill företaget expandera terminalen och serva företag som Clas Ohlson och Tomoku Hus. Av kommunens informationsmaterial framgår bland annat att en ”skyddszon” ska anläggas kring terminalen, vilket innebär att ”bostäder måste tas bort”.

Till saken hör att förslaget till detaljplan har initierats och bekostats av Bergkvistsågen. Av förslaget att döma tänker sig sågverket dessutom flytta in i familjernas hus och göra om dem till kontor, eller i vart fall riva husen och uppföra nya kontorsbyggnader.

Olaglig plan
En kommersiell containerterminal är inte ett ”angeläget allmänt intressen” – och det väger i vart fall inte tyngre än människors hem. Dessutom är tvångsinlösen inte den sista utvägen i det här fallet. I den aktuella detaljplanen redovisas tre alternativa lokaliseringar av terminalen, som alla skulle innebära att familjerna i Ålbyn skulle kunna bo kvar. Det finns även flera sätt att anpassa det aktuella förslaget så att störningarna kan minimeras och familjerna bo kvar.

Ny detaljplan
Planförslaget blev föremål för så kallat samråd, vilket innebär att berörda sakägare och allmänhet fick komma med synpunkter på planen. Centrum för rättvisa lämnade för de boendes räkning  ett yttrande till kommunens samt skrivit brev till de inblandade företagen.

Men kommunen gjorde en helomvändning. Måndagen den 11 april presenterade kommunen ett nytt förslag till detaljplan i Insjön. Enligt tidigare förslag skulle tre markägare tvingas flytta från sina släktgårdar. Nu får de bo kvar men till priset av förlorad mark och en sex meter hög bullervall som helt kommer att utplåna sjöutsikten. Förslaget möttes av motstånd från bland andra Anders Nohrén.

Detaljplanen överklagades och länsstyrelsen kom den 5 juli 2012 fram till att planen skulle upphävas på grund av jäv.

Leksands kommuns tidigare biträdande stadsarkitekt Göran Borgstrand var Bergkvists konsult i planärendet inom ramen för sitt privata bolag. Detta samtidigt som han i egenskap av biträdande stadsarkitekt gjort utredningar och beräkningar för kommunen – insatser som sedan varit styrande för hela planarbetet. Länsstyrelsen konstaterar i sitt beslut att Borgstrands konsultuppdrag för exploatören ”varit ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i ärendet”.

Därför konstaterar länsstyrelsen att kommunens planbeslut strider mot plan- och bygglagens bestämmelser om jäv och att beslutet ska rivas upp redan på den grunden.

Också mark- och miljödomstolen kom fram till att planen skulle rivas upp på grund av jäv. Domskälen är bara på några rader och visar att det inte råder någon tvekan om vad som gäller i den här typen av situationer.

Och Mark- och miljööverdomstolen, som är högsta instans i detaljplaneärenden,  beslutade strax före jul 2012 att inte ta upp målet.

Det betyder att beslutet att underkänna planen på grund av olagligt jäv står fast, att detaljplanen i fråga nu är definitivt stoppad och att Anders och Gunvor Nohrén (bilden) och övriga boende kan andas ut.

–       Utgången i målet är också en viktig signal om att kommuner inte får sitta i knät på privata intressen och agera mot sina medborgare i strid med lagar och regler. Det är dessutom en upprättelse och stor lättnad för de familjer som skulle få sina hem förstörda om planen blev verklighet, säger Clarence Crafoord från Centrum för rättvisa, som är ombud för de berörda familjerna.

Klicka vidare för att se filmen.

www.youtube.com/watch

Inlagor och beslut

 Mark- och miljööverdomstolens beslut 2012-12-18

– Mark- och miljödomstolens dom rörande jäv 2012-10-18

– Länsstyrelsen beslut 2012-07-05

 

Ivan Rönnbäck mot Borlänge kommun

By | Äganderätt

Kommunen ville ta Ivans hem och ge marken till fraktbolag

Borlänge kommun ville tvinga Ivan Rönnbäck, 72, att flytta från det hus där han har bott i 40 år. Marken skulle överföras till Maserfrakt AB. Länsstyrelsen underkände planen som överklagades till regeringen. I december kom regeringens beslut: Ivan får bo kvar!

Ivan Rönnbäck flyttade in i sitt hus i Borlänge 1969. Hans fastighet låg då omgivet av liknande bostadshus. 1977 beslutade byggnadsnämnden om en detaljplan som skulle möjliggöra för utbyggnad av industrimark i kvarteret. Ivan Rönnbäck hörde sig för hos kommunen om detaljplanen skulle ha några effekter på hans hus och tomt. Detta förnekades från kommunens sida. Under årens lopp har angränsande industrier gjort att grannarna fått flytta och att husen runt omkring försvunnit.

Bolaget drivande
I februari 2007 beslutade Byggnadsnämnden på Maserfrakts begäran om en fastighetsplan som skulle förverkliga detaljplanen från 1977. Konkret innebar detta att Ivan Rönnbäcks hus skulle tvångsinlösas och att han skulle tvingas flytta. Kommunen menade vidare att Ivan Rönnbäck har haft en osedvanligt lång tid på sig att hitta en annan bostad.

För Ivan Rönnbäck kom beslutet som en chock – han kan inte tänka sig att flytta från det hus som har varit hans hem de senaste 40 åren. Han har rustat huset så att det ska klara hans behov som äldre.

Olaglig plan
Maserfrakts önskan om att utvidga sin terminal är inte ett ”angeläget allmänt intressen” – och det väger i vart fall inte tyngre än Ivan Rönnbäcks intresse av att bo kvar i sitt hem. Detta bekräftades när Länsstyrelsen i Dalarnas län i april 2008 upphävde kommunens beslut. Länsstyrelsen menade att de fördelar som kan vinnas med fastighetsplanen inte kan anses överväga de olägenheter som planen orsakar Ivan Rönnbäck.

Regeringen sista instans
Länsstyrelsens beslut överklagades av både Borlänge kommun och Maserfrakt till regeringen, som är sista instans. Den 3 december 2009 underkände regeringen planen. Det betyder att Ivan kan pusta ut – han får bo kvar.

I media
”Låt dem inte fördriva Ivan”, Expressen 2009-10-12

 

Marie Eriksson m.fl. mot Linköpings kommun

By | Äganderätt

Familjen hotades av tvångsinlösen – nu backar Linköpings kommun

Marie och Robin hittade år 2007 sitt drömhus i Linköping. Plötsligt knackade kommunen på dörren och hotade med tvångsinlösen. Skälet var att man ville åt mer mark som kan säljas till privata företag. Men det strider mot grundlagen att ta människors hem med tvång för privata intressen. Efter att fallet uppmärksammats backade kommunen från planerna.

I mars 2007 hittade familjen Marie Eriksson och Robin Gustafsson sitt drömhus i Linköping. En gul 30-talsvilla på fem rum och kök, strax utanför city. I februari i år hörde kommunen av sig och förklarade att man hade rätt att tvångsinlösa familjens hem. Varför man ville åt marken var oklart. Kommunen talade om planer på att bygga ett nytt konferenscentrum – och då skulle familjens hus störa utsikten.

Ett av kommunens besked var att man ville ”vidareutveckla” området och på sikt sälja marken till privata företag. Tre alternativ presenterades. 1. Familjen begär själva inlösen. 2. Familjen flyttar men får delta i planprocessen och bli markexploatör. 3. Familjen säljer till kommunen och får under en kortare övergångsperiod hyra huset på rivningskontrakt. När familjen förklarade att de inte var intresserade ställdes de inför ett ultimatum: ”Sälj huset eller så bygger kommunen in er.”

Ett allt vanligare samhällsproblem
Enligt en statlig utredning (SOU 2007:29) skedde tvångsinlösen nästan uteslutande till förmån för stat eller kommun för trettio år sedan. Idag gäller det omvända – i två fall av tre är det privata aktörer som ligger bakom. Burlöv och Borlänge hör till de kommuner som på senare tid tvingats backa från liknande planer efter rättslig prövning.

Enskildas äganderätt till sina hem skyddas av både grundlagen och Europakonventionen. Man kan inte tvingas att avstå sin egendom annat än som en allra sista utväg när det motiveras av ”angelägna allmänna intressen”. Med det menas i första hand offentliga byggnader och infrastruktur. Inte att man ska kunna gynna privata företag på enskildas bekostnad.

Efter att fallet uppmärksammats i flera medier väljer kommunen att backa och menar att man inte längre har några planer på att tvångsinlösa familjens hem.

 

 

I media
”Marie och Robin får bo kvar”,
Aftonbladet 2010-04-29
”Kommunen hotar Marie och Robin”,
Aftonbladet 2010-04-27

Sven-Olov Molin mot Stenungsunds kommun

By | Äganderätt

Kommunen vill ta Sven-Olovs tomt och tvinga honom att betala 2,4 miljoner kronor

Stenungsunds kommun vill inte bara dra en väg till ett industriområde över Sven-Olov Molins tomt. Han kan också tvingas betala 2,4 miljoner kronor för vägen eftersom kommunen tycker att han har nytta av den. Sven-Olov Molin har tagit strid mot kommunens planer och vänt sig til domstol för att få prövat om kostnaden för vägbygget ska betalas av honom. 

2006 köpte läkaren Sven-Olov Molin en fastighet där han inrättade sin praktik. Redan 2000 hade Stenungsunds kommun upprättat en detaljplan för det aktuella området. Syftet med planen var att låta industrin expandera i området. Senare ansökte kommunen till Länsstyrelsen om att sex privata markägare skulle avstå sammanlagt 21 150 kvadratmeter för att tillgodose de nya industriernas behov av tillfartsvägar.

Tvingas betala
En del av Sven-Olov Molins tomt skulle härigenom överföras till kommunen utan ersättning. Dessutom innebar planen att kommunen skulle övervältra hälften av kostnaderna för vägbygget på de privata markägarna. Sven-Olov Molin skulle alltså inte få någon ersättning för den tomtmark han tvingas avstå. Motiveringen var att han anses ha nytta av vägen och att vägbygget skulle innebära en värdestegring för tomterna på längre sikt.

Strider mot äganderätten
Förfarandet strider mot skyddet för äganderätten i både regeringsformen och Europakonventionen. För att staten ska få ta en enskild persons fastighet måste det finnas ett angeläget allmänt intresse och här handlar det tvärtom om att gynna enskilda kommersiella aktörer. Dessutom måste den enskilde få ekonomisk ersättning för den mark han eller hon går miste om – i det här fallet blir Sven-Olov Molin inte bara av med marken utan tvingas dessutom betala miljonbelopp på kuppen.

Överklagad detaljplan
Beslutet om att Sven-Olov Molin skulle avstå del av sin tomt till Stenungsunds kommun överklagades, men utan resultat. I maj 2008 beslutade Regeringsrätten att inte ta upp Sven-Olov Molins fall till prövning. Mot den bakgrunden lämnade Centrum för rättvisa i september 2008 in ett klagomål till Europadomstolen för Sven-Olov Molins räkning. I juni i år avvisade Europadomstolen klagomålet.

Sven-Olov Molin överklagade kommunens detaljplan till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen som först felaktigt avvisade Molins talan kom i augusti 2011 fram till att olägeheterna som kunde antas uppkomma för Molin inte kunde antas vara av så betydande art att detaljplanen inte skulle antas. Regeringen delade denna uppfattning i ett beslut den 1 mars 2012.  Sven-Olov Molin har även vänt sig till domstol för att få prövat om kostnaden för vägbygget ska betalas av honom.

Regeringens beslut den 20120301

Länsstyrelsens beslut 110819 (detaljplan)

Barbro Lindau mot Höganäs kommun

By | Äganderätt

Kommunen ville tvångsinlösa släkthus för att bygga ut köpcenter

Barbro Lindau sålde släktens hus till sin systerdotter och hennes man. Då klev Höganäs kommun in och utövade sin förköpsrätt med stöd av en lag som kort därefter avskaffades. Dessutom utnyttjade kommunen det låga pris som var satt på grund av släktförhållandet och ville endast betala drygt halva marknadspriset. Olagligt, enligt regeringen som rev upp kommunens beslut. Till slut betalade kommunen dessutom ut ersättning för kränkningen.

Huset har funnits i Barbro Lindaus släkt sedan 1920-talet. Själv flyttade hon in för mer än 30 år sedan. Barbro Lindau har inga egna barn, men genom att sälja till sin systerdotter Anna Schwanbom Ljustander och hennes familj ville hon se till att huset stannar i släkten. De kom överens om ett pris på 1 200 000 kronor, cirka 800 000 kr under marknadsvärdet. Detta bland annat för att den unga familjen skulle ha råd att renovera huset.

Men innan affären hann gå igenom kom chockbeskedet. Höganäs kommun hävdade sin förköpsrätt. Denna rätt innebär att kommuner i vissa situationer kan kliva in i en husaffär och tvångsköpa fastigheten till det pris som säljare och köpare kommit överens om. Men Barbro Lindau hade aldrig sålt om hon visste att kommunen kunde gå in som köpare, i synnerhet inte till det låga familjepriset. Kommunföreträdare gjorde inte heller någon hemlighet av att de var nöjda med det låga priset. I media har det hetat att man fått huset för en ”rätt liten köpesumma”.

Skyddas av äganderätten
Familjen engagerade Centrum för rättvisa som ombud och överklagade kommunens beslut till Länsstyrelsen. Förköpsrätten kan endast utnyttjas när det gäller fastigheter som sålts på den öppna marknaden till ett marknadsmässigt pris. Lagen skyddar den typ av försäljningar inom familjen som det handlade om i Barbros fall.

Dessutom skyddar grundlagen människors hem. Tvångsinlösen får endast ske för att tillgodose angelägna allmänna intressen och som en sista utväg när det inte finns andra rimliga alternativ. Till saken hör även att förköpslagen avskaffade den 1 maj i år – den anses ha spelat ut sin roll och har medfört betydande rättssäkerhetsproblem för enskilda.

Länsstyrelsen ställde sig bakom familjen och menade att kommunens beslut stred mot lagen. Men kommunen drog inte tillbaka beslutet om förköp. I oktober i år prövade regeringen fallet. Barbro Lindau har rätt att behålla sitt hus. Därmed revs kommunens beslut upp och rättstvisten fick ett definitivt slut.

Stämde kommunen

I mars 2011 lämnade Barbro Lindau över sin stämningsansökan med begäran om skadestånd till tingsrätten i Helsingborg. För Barbro Lindau innebar kommunens agerande total rättsosäkerhet och ovisshet om framtiden. Hon hade dessutom redan köpt en ersättningsbostad och stod plötsligt med dubbla boendekostnader. Kommunen drev frågan om förköp trots att det var uppenbart att lagens villkor inte var uppfyllda. Den vårdslösheten innebär en skyldighet att betala skadestånd.

Den 7 september 2011 gick kommunen med på att förlikas under den muntliga förberedelsen i Helsingborgs tingsrätt. Barbro Lindau fick därmed 55 000 kronor i ersättning plus en fika med Höganäs högsta kommunalråd framöver.

Se foton på Flickr när Barbro Lindau firar regeringsbeslutet med tårta, 2010-11-01

 

I media

Kommunen gav sig i förköpstvisten – betalar 55 000 kronor
Helsingborgs Dagblad, 2011-09-08
”Höganäs förlorar förköpstvist”,
Helsingborgs Dagblad 2010-10-29
”Skona oss från en outlet i trädgården”,
Expressen Sida 4 2010-08-16
”Kommunen förstörde deras husdröm”,
Helsingborgs Dagblad 2010-07-08