Vinst för Allan Eliasson mot staten i Högsta domstolen!

Vinst för Allan Eliasson mot staten i Högsta domstolen!

Allan Eliasson fråntogs felaktigt sitt svenska medborgarskap och gjordes därigenom statslös från 8 års ålder, i 23 års tid. Men när Allan ansökte om skadestånd ansåg staten att större delen av den 23 år långa kränkningen var preskriberad och att han inte kunde tillerkännas mer än 100 000 kronor. Efter att tingsrätten och hovrätten tillerkänt Allan 150 000 kronor överklagade staten till Högsta domstolen för att få ersättningen sänkt och för att få fastslaget att större delen av ersättningen skulle anses preskriberad. Idag meddelade Högsta domstolen dom i målet, där domstolen slår fast att Allan ska tillerkännas 150 000 kronor och att ingen del av hans anspråk är preskriberat.

– Jag känner att jag har fått upprättelse för det jag utsatts för av staten. Jag kan lägga en lång och svår period bakom mig och det känns verkligen som en lättnad, säger Allan Eliasson.

– Högsta domstolens dom innebär dels att Allan Eliasson äntligen får upprättelse, dels en förstärkning av det rättsliga skyddet för grundläggande fri- och rättigheter i Sverige. Högsta domstolen klargör att regler om preskription inte får tillämpas så att enskildas grundläggande rättigheter i praktiken blir illusoriska, och att regler som är mer förmånliga för den enskilde därför kan behöva tillämpas i sådana fall. Domen är vägledande och får därför betydelse även i andra fall där staten har kränkt enskildas grundläggande rättigheter, säger Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa, som tillsammans med Johannes Forssberg, jurist på Centrum för rättvisa, var ombud för Allan Eliasson i Högsta domstolen.

Allan Eliasson, 37, fråntogs vid åtta års ålder sitt svenska medborgarskap av staten i strid med grundlagen och gjordes därmed statslös.

Orsaken var att det när Allan var liten visade sig att den pappa han föddes med inte var hans biologiska far. Staten tillämpade tidigare en folkbokföringspraxis som innebar att barn som fötts med utländsk mor och svensk far automatiskt förlorade medborgarskapet om det i en faderskapsdom slogs fast att den uppgivna fadern inte var biologisk far till barnet.

Allan blev medveten om att han hade gjorts statslös när han vid 10 års ålder ansökte om nytt pass men nekades detta med hänvisning till att han inte var svensk medborgare. Beskedet om att staten inte räknade Allan som svensk kom som en chock för honom. Allan var som barn tvungen att ansöka om uppehållstillstånd för att få bo i sitt eget hemland.

I vuxen ålder ansökte Allan vid flera tillfällen om att återfå sitt svenska medborgarskap men nekades detta av Migrationsverket.

I januari 2013 kontaktade Allan ännu en gång Migrationsverket för att försöka bli medborgare och myndigheten uppmärksammade honom då på att Regeringsrätten år 2006 i en dom hade slagit fast att den folkbokföringspraxis som låg till grund för att Allan fråntagits medborgarskapet och gjorts statslös var grundlagsstridig (RÅ 2006 ref 73). Migrationsverket förklarade att Allan kunde vända sig till Skatteverket för att återregistreras som svensk medborgare. Allan gjorde genast detta och fick den 30 januari 2013 tillbaka sitt svenska medborgarskap, efter att ha varit statslös under 23 års tid.

Året därefter, 2014, slog Högsta domstolen fast att Blake Pettersson, som på samma sätt som Allan hade fråntagits medborgarskapet i strid med grundlagen, hade rätt till skadestånd från staten (NJA 2014 s. 323). Blake, som var fråntagen medborgarskapet i 4,5 år och inte blev statslös, tillerkändes 100 000 kronor.

När Allan läste om Blake Pettersson-domen insåg han att han, även om han aldrig skulle kunna få sin barndom tillbaka, i alla fall kunde få upprättelse från staten genom att begära skadestånd. Han tog hjälp av den person som tidigare varit hans far och som han fortfarande uppfattar som sin pappa och lämnade en ansökan till Justitiekanslern, JK, som handlägger skadeståndsanspråk mot staten. JK ansåg dock att Allan inte kunde tillerkännas ett högre belopp än Blake Pettersson, trots att kränkningen varat under så mycket längre tid och gjort Allan statslös. Enligt JK hade Allans anspråk preskriberats löpande från avregistreringen 1989 och det var därför bara den kränkning som varat från 10 år före hans ansökan som kunde ersättas, det vill säga tiden mellan 2004 och 2013.

JK:s synsätt innebär att Allan skulle ha varit tvungen att göra ett så kallad preskriptionsavbrott – det vill säga vända sig till staten och förbehålla sig rätten att väcka talan om skadestånd – redan 1999 för att kunna få hela kränkningen ersatt. Det var 15 år innan Högsta domstolen i Blake Pettersson-målet slog fast att det över huvud taget fanns en möjlighet att få skadestånd på grund av sådana kränkningar som han utsatts för.

Allan stämde sedan staten och både tingsrätten och hovrätten i Göteborg ansåg att Allan skulle tillerkännas ett högre belopp än Blake Pettersson – 150 000 kronor. Tingsrätten ansåg att ingen del av Allans anspråk kunde vara preskriberat medan hovrätten delade statens uppfattning i den frågan.

Staten genom Justitiekanslern ansåg att Allan Eliasson hade fått för hög ersättning i tingsrätten och hovrätten och överklagade därför till Högsta domstolen. Förutom att få fastslaget att kränkningar av skyddet för medborgarskap i grundlagen inte ska kunna leda till högre ersättning än 100 000 kronor – oavsett hur länge kränkningen varat och oavsett om den medfört statslöshet – ville Justitiekanslern att Högsta domstolen skulle slå fast att skadeståndsanspråk på grund av kränkningar av grundläggande rättigheter ska preskriberas löpande från att de uppkommer.

Den 5 mars 2018 meddelade Högsta domstolen dom i målet. I domen konstaterar Högsta domstolen att statens synsätt i preskriptionsfrågan innebär att rätten till ersättning blir illusorisk. Detta eftersom det medför att den enskilde måste göra sitt anspråk gällande långt innan denne har skäl att tro att det är möjligt att få någon ersättning. Högsta domstolen framhåller att det först genom Blake Pettersson-domen år 2014 klargjordes att det överhuvudtaget finns en möjlighet att få skadestånd på grund av en sådan kränkning som Allan drabbats av.

Högsta domstolen framhåller också att de skäl som i allmänhet ligger bakom att fordringar preskriberas inte gör sig gällande med någon egentlig styrka när det gäller fordringar som grundar sig på att staten har kränkt en så central och grundläggande rättighet som medborgarskapet utgör. Högsta domstolen gör därför bedömningen att preskriptionsfristen i dessa fall inte ska börja löpa förrän det funnits en reell möjlighet för den enskilde att göra sin fordran gällande. Denna tidpunkt anses ha infallit när Allan Eliasson fick tillbaka sitt medborgarskap, den 30 januari 2013. Eftersom preskriptionsfristen började löpa 2013 inträder preskription först 2023 och därmed kunde enligt Högsta domstolen ingen del av Allans anspråk anses vara preskriberat.

När det sedan gäller ersättningens storlek slår Högsta domstolen fast att kränkningar av skyddet för medborgarskap som mer påtagligt överstiger de 4,5 år under vilka Blake Pettersson var drabbad bör medföra att ersättningen blir högre än de 100 000 kronor som han tillerkändes.

Högsta domstolen uttalar vidare att även den omständigheten att förlusten av medborgarskapet, som i Allans fall, medför statslöshet innebär att kränkningen får en annan typisk betydelse och därför kan berättiga till högre ersättning.

Högsta domstolen konstaterar avslutningsvis att kränkningen i Allan Eliassons fall har pågått under betydligt längre tid än i Blake Petterssons fall och att den lett till att han i praktiken varit statslös. Högsta domstolen bedömer därför att en ersättning om åtminstone 150 000 kronor är motiverad. Det bör i sammanhanget noteras att det endast var staten som hade överklagat till Högsta domstolen och att domstolen därför inte kunde döma ut en högre ersättning än så.

För frågor om fallet kontakta Johannes Forssberg, johannes.forssberg@centrumforrattvisa.se

Centrum för rättvisa står upp för individen genom att driva rättsprocesser och delta i debatten om rättighetsfrågor.

Centrum för rättvisa bildades 2002 som en ideell och oberoende aktör med uppdrag att värna enskildas fri- och rättigheter. Sedan dess har Centrum för rättvisa steg för steg etablerat sig som Sveriges ledande organisation på detta område. Läs mer om Centrum för rättvisa här.

Följ oss på:

Facebook

Twitter

Instagram