Monthly Archives

december 2020

Grattis Emanuel Björn Bergqvist – 2020 års Midander-Lönnstipendiat!

By | Aktuellt

Midander-Lönnstipendiet 2020 tilldelas Emanuel Björn Bergqvist, som på ett insiktsfullt, kreativt och självständigt sätt har tagit sig an en av den digitala tidsålderns mest svårbesvarade frågor: kan en rättsstat ersätta den mänskliga domaren med en dömande dator?

Stipendiet om 25 000 kronor delas varje år ut av Centrum för rättvisa till den student som har skrivit den bästa examensuppsatsen om individuella fri- och rättigheter. Stipendiet är uppkallat efter det första fallet Centrum för rättvisa vann i Högsta domstolen (NJA 2006 s. 683). Emanuel Björn Bergqvist blir den 14:e i raden av studenter som tilldelats stipendiet sedan det instiftades 2007.

2020 års stipendium delades traditionsenligt ut i samband med Midander-Lönnföreläsningen som direktsändes digitalt från Mannheimer Swartlings lokaler. I år hölls föreläsningen av Anders Eka, justitieråd och ordförande för Högsta domstolen. Anders Eka talade om sina erfarenheter som ordförande för grundlagsskadeståndskommittén på temat ”Fri- och rättigheter, grundlagen och skadestånd”. Föreläsningen kan ses i sin helhet nedan.

– Det är en stor ära och känns otroligt roligt att få årets Midander-Lönnstipendium. Det var också kul, och nervöst, att få berätta om min uppsats på årets Midander-Lönnföreläsning och jag hoppas att fler kommer att intressera sig för artificiell intelligens i relation till fri- och rättigheter framöver. Jag tror att det är ett område som kommer få stor påverkan på rättsväsendet i framtiden”, säger Emanuel Björn Bergqvist.

Ladda ner Emanuel Björn Bergqvists uppsats.

Remissyttrande över betänkandet ”Grundlagsskadestånd” (SOU 2020:44)

By | Remiss

Centrum för rättvisa har gett in ett remissyttrande över betänkandet ”Grundlagsskadestånd – ett rättighetsskydd för enskilda” (SOU 2020:44).

Kommittén om grundlagsskadestånd lade fram sitt betänkande den 19 augusti 2020. Betänkandets förslag innebär att det klargörs i lag att staten och kommunerna kan åläggas skadeståndsskyldighet vid överträdelser av enskildas grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen.

Förslaget går tillbaka på rättsfallen ”Medborgarskapet I” NJA 2014 s. 323 och ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103, som drevs av Centrum för rättvisa. I dessa rättsfall slog Högsta domstolen fast att staten kan bli skadeståndsskyldig om enskildas rätt till skydd för medborgarskap i 2 kap. 7 § regeringsformen överträds.

Centrum för rättvisa instämmer i utredningens bedömning att det finns ett behov av att i skadeståndslagen tydliggöra rättsläget i fråga om det allmännas skadeståndsansvar för överträdelser av de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen.

Centrum för rättvisa har i övrigt endast synpunkter på detaljer i förslaget.

Läs Centrum för rättvisas remissyttrande här.

 

Remissyttrande över betänkandet ”Innovation genom information” (SOU 2020:55)

By | Remiss

Centrum för rättvisa har gett in ett remissyttrande för att uppmana lagstiftaren att säkerställa ett tillräckligt skydd för enskildas personliga integritet när myndigheter lämnar ut deras personuppgifter digitalt.

Under hösten presenterade Öppna data-utredningen sitt betänkande ”Innovation genom information” (SOU 2020:55), med förslag på hur det s.k. Öppna data-direktivet ska genomföras i Sverige. Direktivets huvudsakliga syfte är att främja innovation genom att ge ökad digital tillgång till information från myndigheter och andra offentliga aktörer. EU:s medlemsstater har fram till juli 2021 på sig att införliva direktivet i sin lagstiftning.

Utredningen har uppmärksammat att ökad tillgång till digital information från den offentliga sektorn kan medföra risker för den personliga integriteten. Digitala format ger nämligen större möjligheter än analoga format att samköra, bearbeta och förädla information. I praktiken betyder det att information som en myndighet har om en individ kan bearbetas och spridas enklare om den lämnas ut digitalt.

För att motverka de risker som ökad digital tillgång till information kan innebära för den personliga integriteten föreslår Öppna data-utredningen att ett par skyddsmekanismer införs i den nya lagen. Framförallt föreslås att den myndighet som tar emot en begäran om att lämna ut information digitalt, eller överväger att på eget initiativ göra informationen tillgänglig digitalt, först ska bedöma om ett digitalt utlämnande är ”olämpligt” med hänsyn till skyddet av personuppgifter.

Centrum för rättvisa ifrågasätter om de skyddsmekanismer som föreslås i betänkandet är tillräckliga för att garantera ett adekvat skydd för enskildas rättigheter. I sitt remissvar ger stiftelsen därför flera förslag på hur lagtexten och lagmotiven bör kompletteras och förtydligas för att stärka skyddet för den personliga integriteten. De primära åtgärderna som Centrum för rättvisa föreslår är att lagstiftaren i) förtydligar i lagtexten och lagmotiven i vilka situationer det ska anses olämpligt att lämna ut uppgifter digitalt med hänsyn till skyddet av personuppgifter, och ii) inför en skyldighet för offentliga aktörer att samråda med Datainspektionen när utlämnande av digital information enligt den nya lagen kan innebära risker för enskildas privatliv och integritet.

Läs Centrum för rättvisas remissyttrande över betänkandet ”Innovation genom information” här

Coronapanedmin och grundlagen – är grundlagen hinder för hårdare restriktioner?

By | Kommentar

Sällan tidigare har den svenska grundlagen varit så diskuterad i media som under coronapandemin. De svenska åtgärderna i form av myndighets­rekommendationer, som formellt sett inte är bindande, har ofta satts i relation till de tvingande utegångsförbuden och andra nedstängningar av samhället som vi ser hos våra europeiska grannar. Det har förts fram att detta beror på att den svenska strategin i grunden bygger på frihet under ansvar. Andra menar istället att den svenska grundlagen helt enkelt inte tillåter striktare restriktioner. Men är grundlagen verkligen förklaringen till Sveriges avvikande strategi? I den här artikeln reder juristerna Alexander Ottosson, Emilia Palm och Erica Wide ut vad grundlagen säger om vilka begränsande åtgärder som är möjliga och vem som får besluta om vad.

Riksdagen är folkets främsta företrädare – men dess makt begränsas ytterst av skyddet för grundläggande fri- och rättigheter

Grundbulten i det svenska statsskicket är att all offentlig makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagens makt är dock inte oinskränkt. Grundlagen ställer upp ett antal begränsningar för vad riksdagen kan göra och vad riksdagen kan bemyndiga regeringen, myndigheterna och kommunerna att göra, huvudsakligen i form av skydd för enskildas fri- och rättigheter. Ytterligare begränsningar följer av rättighetsskyddet i Europakonventionen som kompletterar skyddet i grundlagen och utgör en slags miniminivå för rättighetsskyddet i Europa.

Maktfördelningen mellan riksdagen, regeringen, förvaltningsmyndig­heterna, kommunerna och regionerna

Riksdagens uppgift är att stifta lag, besluta om skatt till staten och bestämma hur statens medel ska användas. När det gäller hanteringen av coronapandemin innebär det i huvudsak att riksdagen ansvarar för att stifta de lagar som krävs för att vidta effektiva åtgärder mot smittspridning och för att samhället ska fungera i övrigt. Riksdagen ska även granska rikets styrelse och förvaltning. Det innebär att riksdagen utövar kontroll över de åtgärder som regeringen och myndigheterna under regeringen vidtar.

Regeringen styr riket, men är alltså ansvarig inför riksdagen. Under regeringen finns förvaltningsmyndigheter, till exempel Folkhälsomyndigheten, som sköter den offentliga förvaltningen – dvs bereder och verkställer regeringens och riksdagens beslut. Till förvaltningsmyndigheterna räknas även länsstyrelserna, som är regeringens representant i länen runt om i landet.

Kommunerna sköter primärt lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse. Som kommuner räknas även regionerna, tidigare landstingen, vilka sköter bland annat hälso- och sjukvård samt lokal- och kollektivtrafik.

Vilka restriktioner kan det allmänna besluta om?

Det finns principiellt sett inget hinder i varken den svenska grundlagen eller Europakonventionen mot att Sverige, likt andra länder, beslutar om tvingande utegångsförbud, stänger ner gym, restauranger och köpcentrum samt inför obligatoriskt krav på munskydd. Grundlagen (här kommer vi prata specifikt om regeringsformen) och Europakonventionen uppställer dock en del begräns­ningar till skydd för enskildas fri- och rättigheter.

För att besvara under vilka förutsättningar en viss åtgärd för att begränsa spridningen av covid-19 kan vidtas måste åtgärden sorteras in i en av fyra kategorier. Avgörande för vilken kategori det handlar om är om åtgärden innefattar begränsningar av: (1) en absolut rättighet, (2) en relativ rättighet som måste begränsas genom lag, (3) en relativ rättighet som kan inskränkas på annat sätt än genom lag, eller (4) helt faller utanför kategorierna 1–3.

Kategori 1 – Åtgärder som avser absoluta rättigheter

De absoluta rättigheterna kan bara inskränkas genom en grundlagsändring. Det följer exempelvis av 2 kap. 7 § regeringsformen att ingen svensk medborgare får hindras att resa in i riket. Rättigheten är absolut eftersom den gäller utan undantag. Det krävs alltså att grundlagen ändras för att begränsningar i skyddet för medborgarskap i form av inreseförbud ska kunna meddelas.

Vid en grundlagsändring tillämpas ett särskilt förfarande som kräver två beslut i riksdagen med ett mellanliggande riksdagsval. Eftersom de flesta absoluta rättigheter i regeringsformen också är absoluta i Europakonventionen kommer dock konventionen ofta utgöra hinder även om grundlagen ändras.

Andra exempel på absoluta rättigheter i regeringsformen är förbudet mot landsförvisning av medborgare, dödstraff, tortyr och straff utan lag.

Kategori 2 – Åtgärder som avser relativa rättigheter som endast kan begränsas genom lag

De relativa rättigheterna, dvs rättigheterna som till skillnad från de absoluta rättigheterna får begränsas, faller in under två separata kategorier. De rättigheter som bara kan inskränkas genom lag behandlas här under kategori 2. Övriga relativa rättigheter behandlas under kategori 3 nedan.

Den första kategorin av relativa rättigheter får bara begränsas genom lag, alltså av riksdagen. Exempel på sådana rättigheter är yttrandefriheten i 2 kap. 1 § regeringsformen och rörelsefriheten i 2 kap. 8 § regeringsformen.

För att rättigheterna i kategori 2 ska få inskränkas krävs även att inskränkningarna tillgodoser ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle samt att de är ändamålsenliga, nödvändiga och proportionerliga. Något förenklat innebär det att ingrepp i dessa rättigheter som syftar till att motverka spridning av coronaviruset inte får gå längre än vad situationen kräver.

Inskränkningar i kategori 2-rättigheterna får inte heller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen eller göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Därutöver gäller vissa diskrimineringsförbud enligt regeringsformen och Europakonventionen. Dessa ställer upp hinder mot åtgärder som utan objektiva och sakliga skäl riktas mot enskilda till exempel på grund av deras kön, etnicitet eller religion. Det skulle till exempel kunna utgöra diskriminering om det allmänna för att begränsa smittspridningen skulle kräva att moskéer håller stängt men inte kyrkor eller vice versa.

Slutligen ska framhållas att det i tillägg till kategori 2 finns ytterligare ett antal frågor som endast får regleras genom lag: vissa frågor som rör civilrätten, grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund, rådgivande folkomröstning och val till Europaparlamentet m.m. (se bl.a. 8 kap. 2 § 1 st. p. 1 och p. 4–6). Dessa frågor lär dock inte bli aktuella att reglera inom ramen för Sveriges coronahantering, varför de kan bortses ifrån i detta sammanhang.

Kategori 3 – Åtgärder som avser relativa rättigheter som kan begränsas på annat sätt än genom lag

Vissa relativa rättigheter i regeringsformen, exempelvis närings-, mötes- och demonstrationsfriheten samt egendomsskyddet, kan efter bemyndigande inskränkas av regeringen genom en förordning eller av en myndighet, kommun eller region genom en föreskrift. Till skillnad från rättigheterna i kategori 2 krävs alltså inte beslut av riksdagen för att dessa ska kunna inskränkas; det räcker att riksdagen medgett att exempelvis regeringen meddelar föreskrifter som inskränker rättigheten. Detsamma gäller de rättigheter som skyddas i Europakonventionen, men inte i regeringsformen, till exempel förbudet mot tvångsarbete eller skyddet för familjeliv. (Se 2 kap. 20 § och 8 kap. 2 § 1 st. 2 p. regeringsformen.)

Låt oss ta ett exempel. Riksdagen har tidigare bemyndigat regeringen att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten (2 kap. 15 § ordningslagen). Eftersom riksdagen hade gett regeringen detta bemyndigande redan innan coronapandemin, kunde regeringen i våras snabbt meddela förordning (2020:114) om förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Regeringen har sedan under året ändrat i förordningen i omgångar genom att införa olika maxgränser för antalet deltagare i allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. I dagsläget får dessa bevistas av max åtta personer.

Kraven för att det ska vara rättfärdigat att inskränka rättigheterna i kategori 3 varierar i något större utsträckning än kraven för att inskränka rättigheterna i kategori 2. Utgångspunkten är dock även i kategori 3 att åtgärder som innebär inskränkningar i rättigheterna måste göras för ett legitimt ändamål, vara proportionerliga och inte diskriminerande.

Kategori 4 – Åtgärder som inte begränsar några grundläggande rättigheter

Om en åtgärd inte faller in under någon av kategorierna 1–3 kan regeringen som utgångspunkt på egen hand meddela föreskrifter i frågan. Förvaltnings­myndigheterna, kommunerna och regionerna kan i sin tur meddela föreskrifter efter bemyndigande från regeringen. De allmänna råden som meddelas av Folkhälsomyndig­heten är exempel på föreskrifter som lär anses falla in under kategori 4.

Vem är det som bestämmer?

Vi har nu redogjort översiktligt för under vilka förutsättningar som det allmänna kan besluta om olika typer av åtgärder i syfte att hantera coronapandemin. Låt oss nu för tydlighetens skull vända på det och redogöra för samma sak med utgångspunkt i vem som måste besluta om vilka åtgärder.

Riksdagen

Det är bara riksdagen som kan ändra grundlagen och begränsa absoluta rättigheter (kategori 1). Riksdagen förfogar över de frågor som endast får regleras genom lag, bl.a. för inskränkningar i vissa av de grundlagsskyddade rättigheterna (kategori 2). Riksdagen ansvarar även för i vilka övriga frågor som regeringen, förvaltningsmyndigheterna, kommunerna och regionerna ska bemyndigas att meddela föreskrifter (kategori 3).

Regeringen

Regeringen får inte på egen hand göra ingrepp i grundlagsskyddade rättigheter eller rättigheter som skyddas i Europakonventionen. För att det ska vara möjligt krävs bemyndigande från riksdagen.

Regeringen får på egen hand endast besluta i frågor som faller under kategori 4 – dvs övriga frågor som inte kan anses utgöra ingrepp i rättighetsskyddet. Regeringen ansvarar också för att vidaredelegera ansvar till förvaltningsmyndigheterna, kommunerna och regionerna efter bemyndigande från regeringen (kategori 3) och även i övrigt (kategori 4).

Förvaltningsmyndigheterna

Förvaltnings­myndigheterna, inklusive länsstyrelserna, får endast meddela föreskrifter efter att ha fått bemyndigande från regeringen. En sådan vidaredelegering kräver i regel att riksdagen först har bemyndigat regeringen att bemyndiga en förvaltningsmyndighet att meddela ytterligare föreskrifter (annat än om frågan faller in under kategori 4).

De allmänna råd som Folkhälsomyndigheten utfärdar bör i egenskap av sin karaktär som icke-bindande rekommendationer anses fall in under kategori 4.

Kommunerna och regionerna

Därutöver kan riksdagen medge att regeringen bemyndigar en kommun eller region att meddela föreskrifter (kategori 3). Regeringen skulle exempelvis kunna bemyndiga kommuner att besluta om bindande besöksrestriktioner på äldreboenden, vilket är något som kommunerna inte har bemyndigande att besluta om i dagsläget.

Vad innebär allt detta i praktiken om det allmänna skulle vilja vidta mer långtgående restriktioner? Låt oss illustrera med några exempel!

Kan Sverige införa krav på munskydd?

Ja, ett krav på munskydd i offentliga miljöer innebär sannolikt inte en begränsning av någon grundläggande rättighet i regeringsformen. Ett krav på munskydd skulle dock kunna utgöra en inskränkning av rätten till skydd för privatlivet i Europakonventionen, varför reglerna kring munskydd skulle behöva vara proportionerliga och inte gå längre än vad situationen kräver.

Eftersom ingrepp i den enskildes privatliv enligt Europakonventionen faller in under kategori 3 måste riksdagen antingen genomföra åtgärden direkt i lag eller genom lag bemyndiga regeringen att införa en sådan regel. Om det är regeringen som inför kravet på munskydd så kan det bara förenas med ett bötesstraff (se 8 kap. 3 § regeringsformen).

Kan Sverige stänga ner restauranger, barer och gym?

Ja, men det skulle innebära en begränsning av den grundlagsskyddade näringsfriheten i 2 kap. 17 § regeringsformen och kanske också egendomsskyddet i 2 kap. 15 § regeringsformen. Riksdagen har möjlighet att bemyndiga regeringen att införa en sådan nedstängning (kategori 3). Detta gjorde riksdagen i våras genom en tidsbegränsad bestämmelse i smittskyddslagen som blev ganska uppmärksammad i media (i media har den kallats bemyndigandelagen, fullmaktslagen och maktlagen). Regeringen fick bland annat befogenhet att genomföra nedstängning av restauranger, barer och gym, men utnyttjade aldrig denna befogenhet. Lagen slutade att gälla den 1 juli 2020.

Regeringen har den 9 december 2020 skickat ut ett nytt förslag på remiss där det föreslås att regeringen ska få möjlighet att begränsa användandet av handelsplatser, kollektivtrafik och platser för fritids- och kulturverksamhet. Den tillfälliga lagen föreslås träda i kraft den 15 mars 2021 och gälla i ett år.

För att vara förenlig med rättighetsskyddet krävs även här att nedstängningen är proportionerlig och inte går längre än vad situationen kräver.

Kan Sverige införa utegångsförbud?

Ja, men det skulle innebära en begränsning av bland annat den grundlagsskyddade rörelsefriheten i 2 kap. 8 § regeringsformen, som är en relativ rättighet som bara kan begränsas genom lag (kategori 2). Det innebär att riksdagen inte kan bemyndiga regeringen att införa ett utegångsförbud. Däremot har riksdagen möjlighet att anta en lag om utegångsförbud och sedan ge regeringen befogenheten att bestämma när lagen ska träda i kraft eller upphöra att gälla. På så sätt är det riksdagen som bestämmer hur inskränkningen i rörelsefriheten ska se ut, medan regeringen får befogenhet att meddela när utegångsförbudet ska gälla.

Ett utegångsförbud är ett relativt långgående ingrepp i enskildas rörelsefrihet, vilket innebär att särskilt tunga skäl skulle krävas för att förbudet inte ska stå i strid med rättighetsskyddets krav på proportionalitet. En avgörande faktor för att bedöma proportionaliteten kommer att vara hur förbudet är utformat – dvs vilka tider det gäller, vilka undantag som finns och vilka sanktioner som kan bli aktuella om en enskild inte respekterar utegångsförbudet.

Kan Sverige neka medborgare rätt att resa in i landet om de varit på ett ställe där det finns coronasmitta?

Nej, att neka medborgare inresa till Sverige är förbjudet enligt 2 kap. 7 § regeringsformen om skyddet för medborgarskapet, vilket är en absolut rättighet (kategori 1). Eftersom motsvarande förbud finns i Europakonventionen (artikel 3 i tilläggsprotokoll 4) skulle det inte ens gå att införa ett inreseförbud om grundlagen ändrades.

Avslutande ord

Varken grundlagen eller Europakonventionen uppställer alltså några absoluta hinder för det allmänna att vidta striktare restriktioner och rättsligt tvingande åtgärder. Så länge restriktionerna inte går längre än vad situationen kräver och inte innebär åsidosättande av absoluta rättigheter kan även relativt långtgående inskränkningar i rättighetsskyddet accepteras.

Vad som i slutändan blir avgörande är att riksdagen stiftar de lagar som krävs för att skapa förutsättningar för regeringen, myndigheterna, kommunerna och regionerna att hantera pandemin på ett effektivt och rättssäkert sätt med respekt för enskildas fri- och rättigheter. Om det allmänna trots det går för långt utgör domstolarna en yttersta garant för att enskildas rättigheter respekteras och att överträdelser ställs tillrätta och gottgörs.

Ny vinst för Centrum för rättvisa i Högsta domstolen stärker enskildas tillgång till rättvisa

By | Opinion

Centrum för rättvisa har idag vunnit sitt tjugonde fall i högsta instans! Fallet handlar om den grundlagsskyddade rätten till rättvis rättegång och stärker enskildas möjligheter att anlita jurist för att försvara sig mot felaktiga myndighetsbeslut.

Fembarnsmamman Miclin George fick sin bil felaktigt utmätt av Kronofogden för en annan persons skulder. Hon försökte först överklaga beslutet på egen hand, men fick inte framgång. Hon blev därför tvungen att anlita en jurist.

Med juristens hjälp överklagade hon utmätningen till domstol och vann. Hon begärde därefter ersättning av staten för sina rättegångskostnader.

Men Skatteverket, som företrädde staten, vägrade att ersätta henne för kostnaderna. Skatteverket menade att hennes rättegångskostnader var onödiga och påstod att hon lika gärna kunde ha drivit rättsprocessen på egen hand. Detta trots att det överklagande som hon gjorde själv utan jurist hade avfärdats.

Skatteverket drev frågan om rättegångskostnader ända till Högsta domstolen för att inte behöva betala Miclin Georges kostnader. I Högsta domstolen argumenterade Skatteverket för att domstolen skulle begränsa ett tidigare prejudikat som med stöd av grundlagen ger enskilda rätt till ersättning för ”befogade” rättegångskostnader när de vinner mot staten i domstolen.

Skatteverket argumenterade för att Högsta domstolen skulle ställa upp höga krav för när det i praktiken kan anses ”befogat” för enskilda att anlita jurist för att försvara sig mot staten. Om Skatteverket hade fått framgång i det här målet hade det alltså blivit svårare för enskilda att anlita jurist för att tillvarata sina rättigheter mot staten.

Högsta domstolen underkände Skatteverkets argument och gav vår klient Miclin George rätt. Högsta domstolen ansåg att det var befogat för henne att anlita en jurist och inskärpte att grundlagens bestämmelse om rättvis rättegång gav henne rätt till ersättning. Hon fick full ersättning för sina kostnader för att försvara sig mot det felaktiga beslutet. En mycket viktig markering av Högsta domstolen.

Som vi ofta återkommer till är det en av rättsstatens stora utmaningar att de flesta människor i praktiken inte har råd att försvara sina rättigheter. Det här vägledande beslutet är principiellt mycket viktigt och ett led i Centrum för rättvisas arbete att sänka tröskeln för enskildas möjligheter att tillvarata sina rättigheter.

Här kan du läsa mer om fallet och Högsta domstolens beslut.

/Alexandra Loyd, ombud för Miclin George i Högsta domstolen

Ny vinst för Centrum för rättvisa i Högsta domstolen stärker enskildas tillgång till rättvisa

By | Aktuellt

Fembarnsmamman Miclin George drogs in i en rättsprocess mot staten när Kronofogden felaktigt utmätte hennes bil för en annan persons skulder. Trots att hon vann mot staten i domstol ville Skatteverket, som företrädde staten, inte ersätta hennes rättegångskostnader. Idag slog Högsta domstolen fast att Miclin George har rätt till ersättning för sina kostnader med stöd av grundlagen. Det vägledande beslutet, som fått namnet ”Bilen i Borås”, stärker enskildas möjligheter att anlita jurist för att försvara sig mot felaktiga myndighetsbeslut i domstol.

Läs Högsta domstolens beslut här.

–  Det här är ett principiellt mycket viktigt beslut som stärker enskildas tillgång till rättvisa. Högsta domstolen inskärper att grundlagens bestämmelse om rätten till rättvis rättegång ger enskilda rätt att anlita jurist och få ersättning för befogade kostnader när de försvarar sig mot felaktiga myndighetsbeslut. Det är bra att Högsta domstolen underkände Skatteverkets försök att undergräva denna rättighet, säger Alexandra Loyd, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Miclin George i Högsta domstolen tillsammans med juristen Emilia Palm.

Det var i februari 2019 som Kronofogden beslutade att utmäta Miclin Georges bil för en annan persons skulder till bland annat staten. Miclin George skrev ett överklagande på egen hand och bifogade en kopia på köpekontraktet till bilen. Men Kronofogden godtog inte hennes uppgifter och gick vidare med sina planer på att sälja bilen på exekutiv auktion.

Under stor tidspress tvingades Miclin George därför att anlita en jurist som hjälpte henne att ta fram mer bevisning och överklaga till domstol. Med hjälp av juristen lyckades hon bevisa sitt ägarskap till bilen och stoppa försäljningen. Miclin George vann därför målet mot staten i domstolen. Trots det vägrade Skatteverket – som förde statens talan i domstolen – att betala hennes rättegångskostnader.

Skatteverket påstod att det var onödigt av Miclin George att anlita en jurist, trots att det överklagande och den bevisning som hon tog fram på egen hand inte godtogs av Kronofogden. Skatteverket menade alltså att hon borde ha drivit rättsprocessen mot staten på egen hand utan juridisk hjälp, trots att hon inte har någon juridisk utbildning. Tingsrätten gick på Skatteverkets linje men hovrätten kom fram till att Miclin George hade rätt att få ersättning för sina kostnader. Skatteverket tog därefter fallet till Högsta domstolen och begärde där att staten skulle slippa att betala.

Högsta domstolen underkände dock Skatteverkets argument och inskärpte att grundlagens bestämmelse om rätten till rättvis rättegång ger enskilda rätt att anlita jurist och få ersättning för detta när de försvarar sig mot felaktiga myndighetsbeslut. Högsta domstolen ansåg, tvärtemot vad Skatteverket påstod, att det inte var onödigt av Miclin George att anlita en jurist. Detta särskilt mot bakgrund av att hon själv försökt överklaga beslutet på egen hand utan att myndigheterna ändrade sig.

– Det är bra att Högsta domstolen står upp för enskildas grundlagsskyddade rätt till en rättvis rättegång. Självklart ska Miclin George och andra kunna försvara sig. Enskildas möjligheter att i praktiken tillvarata sina rättigheter får inte bli en plånboksfråga, avslutar Alexandra Loyd.

Läs Högsta domstolens beslut här.

Läs mer om fallet här.

Kontakt

Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!