Category

Pågående fall

Rauha och Rudolf Karlsson mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Rauha och Rudolf Karlsson ville bygga en liten bastu på sin fritidsfastighet och beviljades strandskyddsdispens av kommunen. Men när länsstyrelsen i Stockholm bestämde sig för att granska ärendet blev det liggande i närmare tre års tid. Efter att Rauha och Rudolf Karlsson stämt staten i domstol har staten erkänt att den långa väntetiden utgör ett brott mot rätten till prövning inom skälig tid. Staten går därför med på att betala skadestånd till makarna Karlsson. Fallet kan få betydelse för andra personer som också har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning.

– Det känns jättebra att få den här upprättelsen. Man ska inte behöva vänta i över tre års tid på ett besked från myndigheterna, säger Rauha Karlsson.

Pensionärerna Rauha och Rudolf Karlsson fick vänta oacceptabelt länge på besked om de fick ersätta ett förfallet båthus på sin fritidsfastighet med en liten bastu eller inte. Kommunen hade beviljat strandskyddsdispens för bygget men efter att länsstyrelsen bestämt sig för att granska kommunens beslut blev deras ärende liggande utan åtgärd i närmare tre års tid.

Sedan år 2009 finns det en möjlighet för länsstyrelserna att på eget initiativ granska och överpröva kommunala beslut om strandskyddsdispens – och på senare år har handläggningstiderna i dessa ärenden vid länsstyrelsen i Stockholm ökat dramatiskt.

Trots återkommande kritik från Justitieombudsmannen har staten hittills motsatt sig att betala ut skadestånd till enskilda som har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning. Med Centrum för rättvisas hjälp stämde Rauha och Rudolf Karlsson därför staten vid Stockholms tingsrätt.

Och efter att Justitiekanslern tagit del av stämningsansökan medgav staten att den långa väntetiden är en överträdelse av rätten till prövning inom skälig tid och att Rauha och Rudolf Karlsson är berättigade till skadestånd. Tingsrätten har därför fastställt deras rätt till skadestånd i en dom.

En undersökning som Centrum för rättvisa har gjort visar att ungefär hälften av ärendena om strandskyddsdispens som avslutades hos länsstyrelsen i Stockholm år 2019 hade en handläggningstid på två år eller längre. Totalt sett kan närmare 200 personer ha rätt till skadestånd på grund av långsam handläggning.

– Det är bra att staten väljer att ta sitt ansvar för den oacceptabla handläggningstiden i Rauha och Rudolfs fall. Förhoppningsvis kan domen hjälpa andra som har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning att också få kompensation, säger Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Rauha och Rudolf Karlsson.

Kontakt
Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Rauha och Rudolf Karlsson
070-453 67 82 / rikard.samuelsson@centrumforrattvisa.se

Felicia Hogrell mot Sveriges Lantbruksuniversitet

By | Pågående fall, Yttrandefrihet

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anmäls till Justitieombudsmannen (JO) av veterinärstudenten Felicia Hogrell. Statliga myndigheter får inte ingripa mot enskilda för att de använt sin grundlagsskyddade yttrandefrihet. Ändå utsattes Felicia Hogrell för repressalier av SLU efter att hon i två uppmärksammade debattartiklar i Expressen kritiserat svensk grisslakt. JO:s beslut kommer att bli vägledande för svenska högskolor och universitet i frågan om studenters yttrandefrihet.

– Jag tog yttrandefriheten för given och blev jätteförvånad när SLU valde att ingripa mot mig för att jag skrivit i Expressen. Jag hoppas att JO tydligt markerar att universitet och högskolor inte får avskräcka studenter från att delta i samhällsdebatten, säger Felicia Hogrell.

Det var i höstas som veterinärstudenten Felicia Hogrell kritiserade koldioxidbedövning av grisar inför slakt i Expressen. Hennes debattartiklar, som finns här och här, orsakade starka reaktioner från ledningen på SLU där hon studerar. Detta trots att artiklarna baserades på hennes erfarenheter från utbildningen och en forskningsrapport från SLU.

Under en föreläsning ställdes Felicia Hogrell till svars för publiceringen inför närmare ett hundratal kursare. Företrädare för SLU varnade studenterna för att kritisera lantbrukares djurhållning i media eftersom det enligt dem kunde reta upp djurägarna och skada veterinärutbildningen. Felicia Hogrell kallades även till ett enskilt möte där hon tvingades förklara syftet med sina debattartiklar för SLU:s ledning.

Repressalieförbudet i grundlagen ger enskilda som har använt sin yttrandefrihet ett särskilt skydd mot ingripanden från myndigheter. Förbudet markerar att det allmänna inte får avskräcka enskilda från att använda yttrandefriheten, som är en förutsättning för demokrati och samhällsutveckling. Flera av de senaste årens uppmärksammade fall visar att svenska högskolor och universitet har ett behov av tydligare rättslig vägledning från JO när det gäller studenters yttrandefrihet.

Centrum för rättvisa har hjälpt Felicia Hogrell att anmäla SLU till JO.

– Vår bedömning är att SLU har överträtt repressalieförbudet i grundlagen. Att JO nu får granska SLU:s ingripanden mot Felicia Hogrell är viktigt för att slå vakt om studenternas yttrandefrihet. Studenter ska inte behöva utstå repressalier från ledningen för att de uttrycker oönskade åsikter. Det är just sådana åsikter som yttrandefriheten är till för att skydda, säger Helena Myrin, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Felicia Hogrell tillsammans med juristen Frida Andersson.

Kontakt:
Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa
helena.myrin@centrumforrattvisa.se

Miclin George mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Miclin George drogs in i en rättsprocess mot staten eftersom Kronofogden felaktigt utmätte hennes bil för en annan persons skulder. Trots att hon fick rätt i domstolen vill staten inte ersätta henne för de kostnader som hon haft för att försvara sin rätt. Nu ska Högsta domstolen avgöra om hon har rätt till ersättning för sina kostnader med stöd av grundlagen. Fallet kommer bli vägledande för liknande fall där enskilda måste anlita ombud för att kunna försvara sig mot felaktiga myndighetsbeslut.

– Självklart ska Miclin George och andra enskilda som försvarar sig mot felaktiga myndighetsbeslut ha rätt till ersättning för sina ombudskostnader om de vinner. Vår uppfattning är att Miclin Georges rätt till rättvis rättegång undergrävs om hon inte får ersättning för sina kostnader i det här fallet, säger Alexandra Loyd, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Miclin George i Högsta domstolen tillsammans med juristen Emilia Palm.

Det var i februari 2019 som Kronofogden beslutade att utmäta Miclin Georges bil för en annan persons skulder till bland annat staten. Miclin George skrev ett överklagande på egen hand och bifogade en kopia på köpekontraktet till bilen. Men Kronofogden ansåg inte att kontraktet räckte som bevisning för hennes ägarskap och stod fast vid sin felaktiga uppfattning att bilen tillhörde den skuldsatte personen. Kronofogden beslutade kort därefter att bilen skulle säljas på nätauktion.

Under stor tidspress anlitade Miclin George ett juridiskt ombud som hjälpte henne med överklagandet och fick en domstol att stoppa försäljningen av bilen. När Skatteverket, som är ombud för staten i fall av det här slaget, fick se den bevisning som ombudet gett in till domstolen godtog Skatteverket att Miclin George var bilens rättmätiga ägare.

Miclin George vann därför målet mot staten i domstolen. Trots det motsatte sig Skatteverket att betala hennes rättegångskostnader. Enligt Skatteverket borde hon ha drivit rättsprocessen mot staten på egen hand utan juridisk hjälp, trots att hon inte har någon juridisk utbildning. Tingsrätten gick på Skatteverkets linje, men sedan kom hovrätten fram till att Miclin George hade rätt till ersättning för sina kostnader. Hovrätten ansåg att det skulle strida mot den grundlagsskyddade rätten till rättvis rättegång om Miclin George skulle behöva betala för att få rätt mot staten.

Skatteverket har tagit fallet vidare till Högsta domstolen och begär nu att staten ska slippa att betala Miclin Georges rättegångskostnader. Skatteverket vill att Högsta domstolen slår fast att det var onödigt av Miclin George att anlita ett ombud och att hon därför inte ska få sina rättegångskostnader ersatta. Fallet är principiellt viktigt eftersom Högsta domstolens bedömning kommer bli vägledande för liknande fall där enskilda överklagar felaktiga myndighetsbeslut.

– Högsta domstolen har i tidigare fall uttalat att enskilda som vinner mot staten i domstol måste kunna få nödvändiga rättegångskostnader ersatta. Skatteverket försöker nu göra det svårare för enskilda att få ersättning i dessa fall. Vi hoppas att Högsta domstolen fastställer hovrättens beslut och ger Miclin George rätt till ersättning för sina kostnader. Enskildas möjligheter att i praktiken tillvarata sina rättigheter får inte bli en plånboksfråga, avslutar Alexandra Loyd.

Kontakt:
Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Ali Omumi mot staten

By | Kompetensutvisning, Pågående fall

Migrationsverket utvisade ingenjören Ali Omumi ur Sverige på grund av att hans förrförra arbetsgivare saknade vissa försäkringar. Därefter hindrade Migrationsverket honom från att komma tillbaka till Sverige med hänvisning till en påhittad regel. Först efter en lång rättsprocess i migrationsdomstolen kunde Ali Omumi återvända till sitt jobb på ABB i Ludvika. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer han nu staten i domstol för en av de mest uppmärksammade kompetensutvisningarna och begär skadestånd för den inkomstförlust som han haft på grund av Migrationsverkets felaktiga utvisningsbeslut.

Jag kan inte förstå varför jag blev tvungen att lämna mitt arbete på ABB och varför jag behandlades som en kriminell. Med den här rättsprocessen hoppas jag kunna göra skillnad för andra arbetstagare som blivit felaktigt utvisade av Migrationsverket, sa Ali Omumi till TV4 Nyheterna i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt fredagen den 6 december 2019.

Ingenjören Ali Omumi utvisades sommaren 2018 på grund av att hans förrförra arbetsgivare hade missat att teckna vissa försäkringar. Utvisningen skedde trots att hans befintliga anställning hos ABB i Ludvika uppfyllde alla villkor för arbetstillstånd. Några månader efter att Ali Omumi hade tvingats lämna Sverige ansökte han om ett nytt arbetstillstånd. Men då avslog Migrationsverket hans ansökan eftersom myndigheten tyckte att den hade kommit för tidigt, trots att det inte finns någon sådan regel.

Migrationsverket har under många år utvisat arbetskraftsinvandrare på grund av bagatellartade misstag som berott på deras arbetsgivare, ett problem som kommit att beskrivas som ”kompetensutvisningar” eftersom det drabbat många arbetstagare i eftertraktade bristyrken som t.ex. ingenjör och programmerare. Centrum för rättvisa engagerade sig i frågan under 2016 vilket ledde till att Migrationsöverdomstolen på luciadagen 2017 rev upp Migrationsverkets praxis. Trots det utvisades Ali Omumi.

Det senaste problemet kopplat till kompetensutvisningarna är att Migrationsverket hindrat felaktigt utvisade personer från att komma tillbaka till sina jobb i Sverige med hänvisning till en påhittad regel, som innebär att utvisade arbetskraftsinvandrare portas från Sverige under en obestämd tid. Detta trots att denna så kallade karantänsregel upprepade gånger har underkänts av migrationsdomstolarna.

– Kompetensutvisningarna har inneburit personliga tragedier för de som felaktigt utvisats och har varit skadliga för Sverige. Nu måste staten ta ansvar för att Migrationsverket hittar på regler och inte följer vad som gäller, säger Alexandra Loyd, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Helena Myrin företräder Ali Omumi i rättsprocessen.

Ali Omumi lämnade in sin stämningsansökan i Stockholms tingsrätt den 6 december 2019. Det är första gången som en felaktigt utvisad arbetskraftsinvandrare stämmer staten och utkräver ansvar för Migrationsverkets kompetensutvisningar.

Kontakt:
Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Lars Erik Larsson mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

Pensionären Lars Erik Larsson från Uddevalla tvingades vänta i över ett halvår på att få sina pengar av Kronofogden, trots att lagen säger att utbetalning måste ske inom två veckor. I höstas fälldes staten av Stockholms tingsrätt för felaktig myndighetsutövning och tvingades att betala skadestånd till Lars Erik Larsson. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– För Lars Erik och de många andra som tvingats vänta på sina pengar under orimligt lång tid är det viktigt att det klargörs att även Kronofogden måste följa räntelagen och betala dröjsmålsränta när den inte betalar i tid. Från ett rättsstatligt perspektiv är det viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Erik Scherstén företräder Lars Erik Larsson i rättsprocessen.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta, betalat ut pengar till fel personer och dröjt med utbetalningar av indrivna medel.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Lars Erik Larsson stämt staten och begärt dröjsmålsränta på grund av att Kronofogden dröjde i över ett halvår med att betala ut hans pengar.

Under hösten 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att Kronofogdens betalningsdröjsmål var olagligt, men ansåg inte att Kronofogden behövde följa räntelagen. Istället tilldömdes Lars Erik Larsson ett lägre skadestånd. Skälet till att han inte fick full ersättning var att det är svårt att bevisa vilken skada som Kronofogdens betalningsdröjsmål orsakat.

– Det är i praktiken omöjligt för enskilda att bevisa att de lider en ekonomisk skada när en myndighet inte betalar i tid. Vi ser därför fram emot att frågan om räntelagen kan tillämpas hos Kronofogden prövas i högre instans, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Anne-Marie Kagarp som drabbats av felaktig löneutmätning hos Kronofogden.

Anne-Marie Kagarp mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

Kronofogden har i flera år har slarvat med enskildas pengar. Tusentals kan vara drabbade. Bland dem som hamnat i kläm finns Anne-Marie Kagarp. Trots att Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) kritiserat myndighetens hantering av in- och utbetalningar vid flera tillfällen har problemen fortsatt. I Anne-Maries fall utmätte Kronofogden hennes lön trots att hon redan betalat av sin skuld. 

Redan 2011 inkom anmälningar till Justitieombudsmannen (JO) om Kronofogdens bristande hantering av betalningar. Anmälningarna har framförallt handlat om felaktiga utmätningar, men också utbetalningar. Situationen försämrades 2016 när Kronofogden halverade personalstyrkan för medelshanteringen. Tanken var att en stor del av personalen skulle ersättas av ett nytt datorsystem, men det gick inte som planerat utan ledde i stället till ännu fler klagomål.

Anne-Marie Kagarp från Uppsala drabbades av flera felaktiga löneutmätningar och tvingades att leva på existensminimum. Vintern 2019 fälldes staten av Stockholms tingsrätt för överträdelse av hennes äganderätt och tvingades att betala skadestånd. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– Det är viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Emilia Palm företräder Anne-Marie Kagarp i rättsprocessen.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har betalat ut pengar till fel personer, dröjt med utbetalningar av indrivna medel och utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Anne-Marie Kagarp stämt staten och begärt skadestånd för att Kronofogden vid två tillfällen utmätt hennes lön trots att hennes skuld redan var betald.

Den 3 december 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att de felaktiga utmätningarna var så allvarliga att staten behövde betala skadestånd och tilldömde Anne-Marie Kagarp 10 000 kronor.

– Många enskilda som fått sina rättigheter kränkta nekas ersättning av staten eftersom staten inte anser att det är nödvändigt. Vi ser därför fram emot att frågan prövas i högre instans för att få en vägledande dom, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Lars Erik Larsson som tvingades vänta i mer än ett halvår på att få sina pengar som Kronofogden drivit in. Även hans fall ska prövas av hovrätten.

Kontakt:
Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa
helena.myrin@centrumforrattvisa.se

Bill Persson mot Partille kommun

By | Äganderätt, Pågående fall

Några dagar innan julafton 2017 fick den pensionerade sjömannen Bill Persson en faktura från Partille kommun på 793 961 kr. Fakturan avsåg kostnader som uppkommit för gator när kommunen beslutat att exploatera området där han bor. Fakturan skulle betalas inom trettio dagar, annars skulle kommunen ta ut en hög ränta. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson kommunen för att ha brutit mot hans äganderätt. Göteborgs tingsrätt kom fram till att kostnaden inte utgjorde en ”orimlig börda” för Bill Persson och dömde till kommunens fördel, men domen kommer överklagas av Bill Persson till hovrätten.

Läs Göteborgs tingsrätts dom här.

– Jag tycker att det är fel att jag ska behöva betala närmare åtta hundra tusen kronor för nya vägar när den enda nytta jag fått är att jag kan flytta postlådan lite närmare huset. Jag tycker det är tråkigt att tingsrätten kommer fram till att kommunen har gjort rätt, säger Bill Persson.

Pensionären Bill Persson har bott i sitt barndomshem sedan 50-talet. För några år sedan bestämde Partille kommun att hans område skulle göras om från ett skogs- och naturområde till ett bostadsområde med tät bebyggelse. Enligt kommunens nya detaljplan skulle kommunen bygga ut infrastrukturen i området med nya vägar.

Trots att Bill Persson redan hade vägar till sitt hus och inte efterfrågade några nya bestämde kommunen att han skulle vara med och betala för exploateringsprojektet. Enligt kommunen skulle Bill Perssons fastighet få en sådan nytta av de nya vägarna att det var rimligt att han skulle betala 793 961 kr. Bill Persson fick fakturan ett par dagar innan julafton 2017 och den skulle betalas inom en dryg månad – annars väntade en hög dröjsmålsränta.

Uttag av så kallade ”gatukostnader” är numera ovanligt i Sverige – bara 30 av Sveriges 290 kommuner tillämpar systemet. Det är sällsynt att enskilda fastighetsägare debiteras gatukostnader som överstiger 100 000 kr. Endast i ett fåtal fall har de debiterade kostnaderna överstigit 250 000 kr.

Skälet till att gatuavgiften blev så hög i Bill Perssons fall var att kommunen ansåg att han skulle betala avgift för fyra fastigheter. Kommunen tyckte att Bill Perssons fastighet var så stor att den kunde styckas av till fyra.

Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson Partille kommun i domstol och gjorde gällande att gatukostnadsuttaget innebar ett oproportionerligt ingrepp i hans äganderätt. Den rättsliga kritiken handlade framförallt om att kommunen krävt omedelbar betalning för fyra fastigheter, trots att Bill Persson bara äger en.

Göteborgs tingsrätt håller i sin dom med Bill Persson om att det kan ifrågasättas om det är rimligt att ta betalt för fastigheter som inte finns. Trots det kommer domstolen fram till att han inte har fått bära en ”orimlig börda”, bland annat eftersom han lyckades betala kommunens faktura i tid. Tingsrätten fäste ingen vikt vid att Bill Persson endast hade råd att betala fakturan eftersom han fått ersättning för att kommunen tidigare tvångsinlöst delar av hans tomt, eller att kommunen gjorde en vinst på 26 miljoner på exploateringen av området. Gatukostnadsuttaget ansågs därmed inte utgöra ett oproportionerligt ingrepp i Bill Perssons äganderätt.

Eftersom Bill Persson förlorade målet ska han betala kommunens rättegångskostnader. Tingsrätten kommer dock fram till att det belopp som kommunen begärt för ombudsarvode, 650 685 kronor, inte är rimligt och förpliktar i stället Bill Persson att betala 102 600 kronor.

Domen kommer att överklagas till Hovrätten för Västra Sverige.

– Det är inte rimligt att enskilda fastighetsägare ska tvingas betala hundratusentals kronor för att finansiera kommersiella byggprojekt som den enskilde inte har någon nytta av. Det behövs ett vägledande domstolsavgörande som klargör hur reglerna om gatukostnader går ihop med den grundlagsskyddade äganderätten. Vi ser nu fram emot en prövning i högre instans, säger Alexandra Loyd, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Bill Persson.

Kontakt

Alexandra Loyd, jurist och ombud för Bill Persson
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Samir Sabri mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Samir Sabri blev som 15-åring oskyldigt dömd för mordet på sin styvmor och låstes in på ett psykiatriskt sjukhus. När han 30 år senare fick resning och friades från alla misstankar nekades han skadestånd av staten för det felaktiga frihetsberövandet. Enligt staten är Samir Sabris skadestånd preskriberat, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Samir Sabri stämt staten för att få frågan om hans rätt till ersättning prövad i domstol.

– Jag har blivit frikänd och fått en upprättelse, säger han. Men den känns inte komplett när de säger nej till att jag ska få skadestånd som alla felaktigt dömda får, säger Samir Sabri i en kommentar till Aftonbladet i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt torsdagen den 12 september 2019.

I maj 1986 mördades Samir Sabris styvmor i deras hem och Samir Sabri – som då var 15 år gammal – tog på sig ansvaret för att skydda en nära anhörig. Några åtgärder för att kontrollera om erkännandet var riktigt vidtogs aldrig. Efter att Samir Sabri felaktigt stämplats som ”sinnessjuk” dömdes han för mordet och placerades på Långbro psykiatriska sjukhus. Ungefär ett år efter den fällande domen tog Samir Sabri tillbaka sitt erkännande och förklarade att han hade tvingats ta på sig skulden. Förundersökningen återupptogs men lades ner igen, utan att personen som Samir Sabri pekat ut som skyldig förhördes.

Ungefär 30 år senare ansökte Samir Sabri om resning av morddomen. Han hade då fått hjälp av Aftonbladet-journalisten Anders Johansson och advokaten Sargon De Basso med att granska fallet och den tekniska bevisningen på nytt. Efter att åklagaren konstaterat att ”bevisning framkommit som entydigt talar mot att Samir är gärningsman” beviljades Samir Sabri resning av Svea hovrätt, som beslutade att målet skulle prövas igen. På luciadagen 2016 frikändes Samir Sabri från mordet av Stockholms tingsrätt. Det stod då klart att han varit felaktigt dömd och frihetsberövad från 15 till 17 års ålder.

– Det som hände kommer att påverka mig resten av mitt liv. För mig är det här ett sätt att få staten att be om ursäkt. Jag gör det här inte bara för mig själv utan för att andra som har hamnat i samma situation också ska kunna få upprättelse, säger Samir Sabri.

Personer som har varit felaktigt frihetsberövade har normalt rätt till ersättning av staten. Men i Samir Sabris fall har staten nekat honom ersättning med motiveringen att hans anspråk har preskriberats, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. För att få ersättning för hela frihetsberövandet hade Samir Sabri, enligt statens synsätt, behövt begära ersättning redan i maj 1996 – alltså tjugo år innan han frikändes.

– Det behövs ett vägledande avgörande i frågan om staten kan hållas ansvarig för allvarliga kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter som ligger långt tillbaka i tiden. Regler om preskription får inte tillämpas så stelbent att enskilda i praktiken går miste om sina rättigheter. Därför är det viktigt att det här fallet nu prövas i domstol, förklarar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

I en dom den 24 juni 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att Samir Sabris anspråk på ersättning inte hade preskriberats. Men tingsrätten valde ändå att avslå Samir Sabris begäran om ersättning. Enligt tingsrätten hade Samir Sabri själv orsakat frihetsberövandet genom att frivilligt ta på sig brottet.

– Som vi ser det kan ett erkännande som ett barn gör under hot inte frita staten från ansvar när brottsutredningen dessutom är bristfällig. Det här är ett principiellt viktigt fall och vi kommer att överklaga domen till hovrätten, säger Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Samir Sabri.

Mer om fallet

Läs mer om Aftonbladets rapportering om fallet här.

Lyssna på Afonbladets prisbelönta podd #Fallet här.

Tiptapp mot Stockholms stad

By | Pågående fall, Yrkes- och näringsfrihet

I september 2018 förbjöd Stockholms stad delar av den populära återvinningsappen Tiptapp eftersom kommunen ansåg att renhållningslagstiftningen inte tillåter att enskilda hjälper varandra med att köra återvinning till återvinningscentralen. Men idag gav mark- och miljödomstolen Tiptapp rätt och upphävde kommunens förbud. ”Den av Tiptapp bedrivna verksamheten är inte olaglig eller på något annat sätt otillåten”, säger domstolen i sitt avgörande.

Läs domen här.

– Det är bra att domstolen klargör att renhållningslagstiftningen inte hindrar enskilda från att hjälpa varandra med återvinningen. Under processen har vi fått stöd av flera andra kommuner som också har tyckt att tjänsten borde vara tillåten och vi är glada över att nu ha fått domstolens besked i frågan. Tiptapps hundratusentals användare kan nu med gott samvete fortsätta att använda smarta tjänster för återvinning, återbruk och minskat bilberoende, säger Tim Bjelkstam, en av Tiptapps grundare.

Tiptapp är en tjänst som bland annat syftar till att öka återvinningen genom att underlätta för privatpersoner att hjälpa varandra med att köra återvinning och annat bråte till avfallsanläggningar. Efter att tjänsten lanserats i Stockholm år 2016 blev den på kort tid mycket populär och har därefter börjat användas i många andra städer runtom i landet.

Men i slutet av september 2018 förbjöd Stockholms stad Tiptapp att förmedla transporter till någon annan än de företag som kommunen anlitat för transport av avfall. Kommunen ansåg att renhållningslagstiftningen inte tillåter enskilda att hjälpa varandra med att köra återvinning till återvinningscentralen.

Med hjälp av Centrum för rättvisa överklagade Tiptapp förbudet till länsstyrelsen och sedan till mark- och miljödomstolen. Tiptapp har hävdat att förbudet saknar lagstöd och är en oproportionerlig inskränkning i företagets näringsfrihet. Under processen har Tiptapp även fått stöd av kommunerna Nacka, Gislaved och Rättvik samt nätverket Tillväxt och tillsyn, med 30 anslutna kommuner, som delade uppfattningen att renhållningslagstiftningen inte innebar något hinder mot företagets tjänst.

Mark- och miljödomstolen har idag gått på Tiptapps linje och upphävt kommunens förbud. Domstolen konstaterar att Tiptapps verksamhet inte är olaglig eller på något annat sätt otillåten. I den mån det ändå kan anses ha funnits anledning att vidta tillsynsåtgärder anser domstolen att ett förbud mot hela verksamheten varit alltför ingripande.

– Det här är en bra dom som inskärper vikten av den grundlagsskyddade näringsfriheten. För att en myndighet ska kunna förbjuda ett företag från att bedriva näringsverksamhet måste det krävas tydligt stöd i lagen, och något sådant har det inte funnits idet här fallet. Att mark- och miljödomstolen upphäver förbudsbeslutet är därför logiskt och riktigt, säger Fredrik Bergman, som är chef för Centrum för rättvisa och ombud för Tiptapp.

Domen kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen.

Läs mark- och miljödomstolens dom här.

Ola Hjelm mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

År 2010 köpte Ola Hjelm en fastighet för 700 000 kronor i Norrtälje och kommunen gav honom undantag från strandskyddet för att bygga ett hus (s.k. strandskyddsdispens). Men när länsstyrelsen plötsligt bestämde sig för att upphäva strandskyddsdispensen blev fastigheten i praktiken värdelös. Efter en fyra år lång rättsprocess lyckades Ola Hjelm få tillbaka dispensen. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta fastigheten omfattas av strandskydd. Nu har han stämt staten och begärt skadestånd. 

– Jag är i grunden inte emot strandskydd, bara när det absolut inte behövs. Förhoppningen är att mitt fall ska påverka myndigheternas hantering av strandskyddsfrågorna så att ingen annan ska behöva hamna i samma situation som jag gjorde, säger Ola Hjelm.

Fotografen Ola Hjelm köpte en tomt i Norrtälje år 2010 för att bygga ett bostadshus med en ateljé. Kommunen beviljade honom bygglov och strandskyddsdispens. Men länsstyrelsen instämde inte med kommunen om att dispens skulle meddelas och beslutade att upphäva dispensen. Detta utan att ens ha sett tomten och trots att även den tidigare fastighetsägaren hade fått strandskyddsdispens.

För den som besöker tomten är det uppenbart att det inte finns några strandskyddsintressen som skulle påverkas negativt av den ateljébostad som Ola Hjelm planerat att bygga. Tomten ligger i ett bebyggt område 160 meter från en vassbevuxen vik. För att ta sig ned till sjön från tomten är man först tvungen att passera en fem meter bred väg och på andra sidan vägen ligger 130 meter obrukad åkermark. Den sista biten ned till sjön är så igenvuxen av vass att det i princip är omöjligt att ta sig ned till strandlinjen.

– Problemet är den regeltillämpning som under senare år har utvecklats på strandskyddsområdet och som innebär att myndigheterna i vissa fall struntar i att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Följden blir att fastighetsägare nekas strandskyddsdispens även i fall där det är helt uppenbart att strandskyddet inte skulle påverkas, säger Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Ola Hjelm.

I stället för att förverkliga sina husplaner tvingades Ola Hjelm föra en drygt fyra år lång rättslig kamp för att få tillbaka den strandskyddsdispens som både han och säljaren av tomten hade fått av kommunen. Först efter att Ola Hjelm ansökt om strandskyddsdispens en andra gång lyckades han få en domstol att besöka hans tomt, som då kunde konstatera att det skulle vara orimligt att inte ge honom dispens. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta tomten omfattas av strandskydd.

Myndigheterna hade alltså i fyra års tid i onödan hindrat Ola Hjelm från att bygga sitt hus och gjort hans tomt värdelös. Med Centrum för rättvisas hjälp har han nu stämt staten i domstol och begärt skadestånd för de skador som det felaktiga strandskyddsbeslutet orsakade, bl.a. advokatkostnader.

– I Ola Hjelms fall har strandskyddsreglerna tillämpats på ett sätt som står i strid med egendomsskyddet i grundlagen. Många människor berörs av strandskyddet och Ola Hjelms fall kan få stor betydelse för hur ansökningar om strandskyddsdispens kommer att handläggas i framtiden, säger Rikard Samuelsson.

Den 3 mars 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att den nuvarande tillämpningen av reglerna om strandskyddsdispens, som inte tar hänsyn till behovet av strandskydd i det enskilda fallet, är oförenlig med den grundlagsskyddade äganderätten. Men eftersom det inte ansågs bevisat att det felaktiga beslutet inneburit någon skada för Ola Hjelm får han ingen ersättning.

– Tingsrättens dom är banbrytande eftersom det är första gången som en domstol slår fast att ett beslut om strandskydd är oförenligt med egendomsskyddet i grundlagen. Nu ser vi fram emot att ta fallet vidare för att få frågan om skadestånd prövad i högre instans, säger Rikard Samuelsson.