Category

Pågående fall

Matilda och hennes ombud vid Centrum för rättvisa. Foto: Centrum för rättvisa

Matilda mot Socialnämnden i Ystads kommun

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Matilda och hennes ombud från Centrum för rättvisa. Foto: Centrum för rättvisa

Ystads kommun har under lång tid hindrat 19-åriga Matilda från att träffa sina yngre syskon, som är omhändertagna enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Trots påstötningar vägrade kommunen under lång tid i strid med lagen att fatta ett beslut som kan överklagas till domstol. I mars 2021 tog kommunen till slut ställning till Matildas begäran om mer kontakt med sina syskon, men hennes begäran avslogs utan närmare motivering. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Matilda överklagat kommunens beslut till förvaltningsrätten för att få frågan om syskonens rätt att ha kontakt med varandra prövad i domstol.

– Det finns en lucka i lagen som gör att sociala myndigheter, som i Matildas fall, kan hålla syskon separerade från varandra under obestämd tid utan att detta kan överprövas i domstol. En sådan ordning riskerar att leda till godtycklig maktutövning och står sannolikt i strid med Europakonventionens rätt till skydd för familjelivet, säger Alexander Ottosson, jurist och ombud för Matilda tillsammans med juristerna Erica Wide och Frida Andersson.

År 2018 beslutade socialnämnden vid Ystads kommun att omhänderta Matilda och hennes tre yngre syskon enligt LVU. Anledningen var att kommunen bedömde att föräldrarna hade brustit i sin omsorg. Omhändertagandet innebar att syskonen separerades från varandra och placerades i familjehem i olika delar av landet. Sedan 2020 är Matilda myndig och inte längre omhändertagen. Idag har hon flyttat hemifrån, studerar vid konsthögskola och arbetar vid sidan av studierna.

Men trots att omhändertagandet gäller endast i relation till föräldrarna har socialtjänsten utan motivering hindrat Matilda och hennes yngre syskon från att ha kontakt med varandra. Socialtjänsten tillåter endast Matilda att ha sporadisk telefonkontakt med sina syskon vid tidpunkter som socialtjänsten bestämmer. Sedan januari 2020 har hon vid tre tillfällen fått träffa två av sina syskon, och nyligen vid ett tillfälle sin yngsta bror. Under femton månaders tid fick Matilda överhuvudtaget inte träffa eller prata med sin yngsta bror.

Matilda har vid upprepade tillfällen begärt att få ha mer kontakt med sina syskon eller att socialtjänsten i vart fall ska förklara varför kontakten inte tillåts. Socialtjänsten har dock motsatt sig ytterligare kontakt och i strid med förvaltningslagen nekat Matilda ett motiverat beslut med hänvisning till att beslutet enligt LVU ändå inte kan överklagas.

Först efter det att Matilda anlitat juridiskt biträde – och efter ytterligare påstötningar under fem månaders tid – fattade kommunen i mars 2021 ett skriftligt beslut där Matildas begäran om ytterligare umgänge och kontakt med sina syskon avslås utan närmare motivering.

Med hjälp av Centrum för rättvisa har Matilda överklagat beslutet till förvaltningsrätten för att få frågan om syskonens rätt att ha kontakt med varandra prövad i domstol med stöd av Europakonventionen. Centrum för rättvisas uppfattning är att överklagandeförbudet i LVU måste åsidosättas för att Matildas rätt till domstolsprövning enligt Europakonventionen ska tillgodoses.

– Det är oerhört viktigt för enskildas rättssäkerhet att ingripande myndighetsbeslut är motiverade och kan överprövas i domstol. Eftersom beslutet inte är överklagbart enligt LVU måste domstolen ta ställning till om rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionen kräver att beslutet ändå går att överklaga så att begränsningarna i syskonens umgänge kan prövas i sak, avslutar Alexander Ottosson.

Arne Gavelin mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

På bristfälligt underlag ställdes Arne Gavelin under förvaltarskap och fråntogs rätten att bestämma över sitt liv. Ett år senare visade det sig att han aldrig haft behov av förvaltare. Men då hade förvaltaren mot hans vilja redan sålt av stora delar av hans egendom. Med Centrum för rättvisas hjälp stämmer Arne Gavelin nu staten och begär skadestånd för det felaktiga förvaltarskapet.

– Det kändes som att jag hade förlorat alla mina rättigheter och ställts utanför samhället. Det hela har varit oerhört förödmjukande, säger Arne Gavelin om det inträffade.

Det var i december 2018 som den 80-årige Arne Gavelin plötsligt inte kunde ta ut pengar från bankomaten eftersom hans kort och konton hade spärrats. Förklaringen visade sig vara att en domstol, utan hans vetskap, hade ställt honom under förvaltarskap.

Förvaltarskap – som historiskt sett har kallats för ”omyndigförklaring” – innebär att en person förlorar sin juridiska beslutsförmåga och kontrollen över sin egendom. Förvaltarskap får anordnas om någon på grund av sjukdom eller liknande förhållande behöver hjälp med att tillvarata sina rättigheter, förvalta sin egendom eller på annat sätt bevaka sina intressen.

Eftersom ett beslut om förvaltarskap är mycket ingripande för den enskilde ska det alltid fattas av domstol och först efter att personen själv har fått möjlighet att yttra sig i frågan. Domstolen har också en långtgående skyldighet att inhämta medicinsk utredning som klarlägger personens behov av förvaltare.

Men i Arne Gavelins fall beslutade domstolen att ställa honom under förvaltarskap utan att han fick någon information om att frågan hade väckts och utan att det fanns någon utförlig medicinsk utredning som bedömde hans behov av förvaltare.

Omedelbart efter att domstolen hade beslutat att ställa Arne Gavelin under förvaltarskap tog förvaltaren kontroll över hans ekonomi. Mot hans vilja inledde förvaltaren sedan försäljningar av bland annat bostads- och skogsfastigheter samt ett flertal entreprenadmaskiner.

Ett år senare ansökte Arne Gavelin själv om att förvaltarskapet skulle upphöra. Det gjordes då en utförlig medicinsk utredning som visade att han aldrig haft något behov av förvaltare. Domstolen tvingades då att riva upp sitt tidigare beslut om förvaltarskap.

Med hjälp av Centrum för rättvisa har Arne Gavelin nu stämt staten och begärt skadestånd för bristerna i domstolens handläggning och för att han felaktigt ställts under förvaltarskap under cirka ett års tid.

– Ett beslut om förvaltarskap är mycket ingripande eftersom det i praktiken innebär att den enskilde omyndigförklaras. Arne Gavelins fall är viktigt eftersom det handlar om att inskärpa vikten av att ett sådant beslut föregås av en noggrann prövning i ett förfarande som garanterar den enskildes rättssäkerhet, säger Rikard Samuelsson, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Arne Gavelin.

Kontakt
Rikard Samuelsson, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Arne Gavelin
rikard.samuelsson@centrumforrattvisa.se / 070-453 67 82

Teddy Bondefalk mot Region Stockholm

By | Personlig integritet, Pågående fall

När Teddy Bondefalk under våren 2011 opererades av en kirurg vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm utfördes en annan operation än den han fått information om och samtyckt till. Teddy Bondefalk skadades allvarligt efter ingreppet och har idag behov av assistans dygnet runt för att klara sin dagliga livsföring. Med hjälp av Centrum för rättvisa har han stämt Region Stockholm i domstol och begärt skadestånd för att hans grundlagsskyddade rätt till fysiskt självbestämmande har kränkts. Fallet är unikt då det är första gången som en domstol prövar om en planerad vårdåtgärd som skett utan samtycke kan leda till skadestånd.

– Kirurgen utförde en helt annan operation än den som jag hade samtyckt till. Operationen förstörde mitt liv men fortfarande har ingen kunnat slå fast att något olagligt har skett, säger Teddy Bondefalk.

Den pensionerade polisen Teddy Bondefalk har under många år haft problem med andningsuppehåll under sömnen. Under 2009 beslutade därför läkare att en kanyl skulle sättas in i halsen för att underlätta andningen och säkra lufttillförseln.

Under våren 2011 förde Teddy Bondefalk och hans läkare vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm diskussioner om att genomföra ett kirurgiskt ingrepp som skulle åtgärda andningsproblemen. I diskussionerna kom även en medialt uppmärksammad kirurg att involveras. Teddy Bondefalk gick sedan med på att genomgå en operation som innebar att andningsvägarna skulle frigöras för att andningskanylen på sikt skulle kunna tas bort.

Men vid operationen utförde den uppmärksammade kirurgen andra ingrepp än de som Teddy Bondefalk fått information om och som han samtyckt till. I stället för att frigöra luftvägarna tog kirurgen bort cirka fem centimeter av Teddy Bondefalks luftstrupe. Kirurgen tog även bort den andningskanyl som Teddy Bondefalk hade fått för att underlätta sin andning.

En kort tid efter ingreppet drabbades Teddy Bondefalk av ett akut andningsuppehåll, med hjärtstillestånd och hjärnskador som följd. De fysiska skadorna som Teddy Bondefalk ådrog sig vid andningsuppehållet gör att han i dagsläget behöver assistans dygnet runt.

Med hjälp av Centrum för rättvisa har Teddy Bondefalk  stämt Region Stockholm i domstol och begärt skadestånd med 450 000 kronor för att de läkare vid Karolinska universitetssjukhuset som regionen har ansvarat för utsatt honom för ett kirurgiskt ingrepp som han aldrig hade samtyckt till. Fallet är unikt då det är första gången som en domstol avgör om en planerad vårdåtgärd som sker i strid med den grundlagsskyddade rätten till fysiskt självbestämmande kan leda till skadestånd för enskilda.

– Den fysiska självbestämmanderätten är en av de mest centrala rättigheterna som finns. I det här fallet har Teddy Bondefalks rätt att själv välja vilka ingrepp han skulle underkasta sig åsidosatts på ett flagrant sätt. Vi menar att det i en sådan här situation måste gå att få fastslaget att hans grundläggande rättigheter har kränkts och att han därför har en rätt till skadestånd, säger Rikard Samuelsson, jurist vid Centrum för rättvisa, som tillsammans med Erik Scherstén och Frida Andersson är ombud för Teddy Bondefalk i målet.

Kontakt
Rikard Samuelsson, senior jurist och ombud för Teddy Bondefalk
070-453 67 82 / rikard.samuelsson@centrumforrattvisa.se

Felicia Hogrell mot Sveriges Lantbruksuniversitet

By | Pågående fall, Yttrandefrihet

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anmäldes till Justitieombudsmannen (JO) av veterinärstudenten Felicia Hogrell. Statliga myndigheter får inte ingripa mot enskilda för att de använt sin grundlagsskyddade yttrandefrihet. Ändå utsattes Felicia Hogrell för repressalier av SLU efter att hon i två uppmärksammade debattartiklar i Expressen kritiserat svensk grisslakt. JO:s beslut kommer att bli vägledande för svenska högskolor och universitet i frågan om studenters yttrandefrihet.

– Jag tog yttrandefriheten för given och blev jätteförvånad när SLU valde att ingripa mot mig för att jag skrivit i Expressen. Jag hoppas att JO tydligt markerar att universitet och högskolor inte får avskräcka studenter från att delta i samhällsdebatten, säger Felicia Hogrell.

Det var i höstas som veterinärstudenten Felicia Hogrell kritiserade koldioxidbedövning av grisar inför slakt i Expressen. Hennes debattartiklar, som finns här och här, orsakade starka reaktioner från ledningen på SLU där hon studerar. Detta trots att artiklarna baserades på hennes erfarenheter från utbildningen och en forskningsrapport från SLU.

Under en föreläsning ställdes Felicia Hogrell till svars för publiceringen inför närmare ett hundratal kursare. Företrädare för SLU varnade studenterna för att kritisera lantbrukares djurhållning i media eftersom det enligt dem kunde reta upp djurägarna och skada veterinärutbildningen. Felicia Hogrell kallades även till ett enskilt möte där hon tvingades förklara syftet med sina debattartiklar för SLU:s ledning.

Repressalieförbudet i grundlagen ger enskilda som har använt sin yttrandefrihet ett särskilt skydd mot ingripanden från myndigheter. Förbudet markerar att det allmänna inte får avskräcka enskilda från att använda yttrandefriheten, som är en förutsättning för demokrati och samhällsutveckling. Flera av de senaste årens uppmärksammade fall visar att svenska högskolor och universitet har ett behov av tydligare rättslig vägledning från JO när det gäller studenters yttrandefrihet.

Centrum för rättvisa har hjälpt Felicia Hogrell att anmäla SLU till JO.

– Vår bedömning är att SLU har överträtt repressalieförbudet i grundlagen. Att JO nu får granska SLU:s ingripanden mot Felicia Hogrell är viktigt för att slå vakt om studenternas yttrandefrihet. Studenter ska inte behöva utstå repressalier från ledningen för att de uttrycker oönskade åsikter. Det är just sådana åsikter som yttrandefriheten är till för att skydda, säger Helena Myrin, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Felicia Hogrell tillsammans med juristen Frida Andersson.

Kontakt:
Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa
helena.myrin@centrumforrattvisa.se

Ali Omumi mot staten

By | Pågående fall, Kompetensutvisning

Migrationsverket utvisade ingenjören Ali Omumi ur Sverige på grund av att hans förrförra arbetsgivare saknade vissa försäkringar. Därefter hindrade Migrationsverket honom från att komma tillbaka till Sverige med hänvisning till en påhittad regel. Först efter en lång rättsprocess i migrationsdomstolen kunde Ali Omumi återvända till sitt jobb på ABB i Ludvika. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer han nu staten i domstol för en av de mest uppmärksammade kompetensutvisningarna och begär skadestånd för den inkomstförlust som han haft på grund av Migrationsverkets felaktiga utvisningsbeslut.

Jag kan inte förstå varför jag blev tvungen att lämna mitt arbete på ABB och varför jag behandlades som en kriminell. Med den här rättsprocessen hoppas jag kunna göra skillnad för andra arbetstagare som blivit felaktigt utvisade av Migrationsverket, sa Ali Omumi till TV4 Nyheterna i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt fredagen den 6 december 2019.

Ingenjören Ali Omumi utvisades sommaren 2018 på grund av att hans förrförra arbetsgivare hade missat att teckna vissa försäkringar. Utvisningen skedde trots att hans befintliga anställning hos ABB i Ludvika uppfyllde alla villkor för arbetstillstånd. Några månader efter att Ali Omumi hade tvingats lämna Sverige ansökte han om ett nytt arbetstillstånd. Men då avslog Migrationsverket hans ansökan eftersom myndigheten tyckte att den hade kommit för tidigt, trots att det inte finns någon sådan regel.

Migrationsverket har under många år utvisat arbetskraftsinvandrare på grund av bagatellartade misstag som berott på deras arbetsgivare, ett problem som kommit att beskrivas som ”kompetensutvisningar” eftersom det drabbat många arbetstagare i eftertraktade bristyrken som t.ex. ingenjör och programmerare. Centrum för rättvisa engagerade sig i frågan under 2016 vilket ledde till att Migrationsöverdomstolen på luciadagen 2017 rev upp Migrationsverkets praxis. Trots det utvisades Ali Omumi.

Det senaste problemet kopplat till kompetensutvisningarna är att Migrationsverket hindrat felaktigt utvisade personer från att komma tillbaka till sina jobb i Sverige med hänvisning till en påhittad regel, som innebär att utvisade arbetskraftsinvandrare portas från Sverige under en obestämd tid. Detta trots att denna så kallade karantänsregel upprepade gånger har underkänts av migrationsdomstolarna.

– Kompetensutvisningarna har inneburit personliga tragedier för de som felaktigt utvisats och har varit skadliga för Sverige. Nu måste staten ta ansvar för att Migrationsverket hittar på regler och inte följer vad som gäller, säger Alexandra Loyd, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Helena Myrin företräder Ali Omumi i rättsprocessen.

Ali Omumi lämnade in sin stämningsansökan i Stockholms tingsrätt den 6 december 2019. Det är första gången som en felaktigt utvisad arbetskraftsinvandrare stämmer staten och utkräver ansvar för Migrationsverkets kompetensutvisningar.

Den 21 september 2020 prövades målet i Stockholms tingsrätt.

Tingsrätten säger i sin dom den 12 oktober 2020 att myndigheterna ”haft fog” för att utvisa Ali Omumi för en försäkringsmiss som hans förrförra arbetsgivare gjort. Tingsrätten avslår därför hans krav på skadestånd för kompetensutvisningen. Domen kommer att överklagas till hovrätten.

Kontakt:
Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Lars Erik Larsson mot staten

By | Pågående fall, Äganderätt

Pensionären Lars Erik Larsson från Uddevalla tvingades vänta i över ett halvår på att få sina pengar av Kronofogden, trots att lagen säger att utbetalning måste ske inom två veckor. I en principiellt viktig dom har Svea hovrätt slagit fast att Kronofogdens dröjsmål varit olagligt och att Lars Erik Larsson har rätt till dröjsmålsränta. Domen kan få betydelse för andra som fått vänta på utbetalningar från myndigheter.

– För mig har det hela tiden känts som en självklarhet att Kronofogden precis som alla andra ska betala ränta vid sena betalningar. Jag är väldigt glad för att hovrätten nu kommit fram till att det är det som gäller. Förhoppningsvis kan den här processen vara till hjälp för andra också, säger Lars Erik Larsson.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Tusentals enskilda kan vara drabbade. Bristerna har handlat om att Kronofogden har utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta, betalat ut pengar till fel personer och dröjt med utbetalningar av indrivna medel.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Lars Erik Larsson stämt staten och begärt dröjsmålsränta på grund av att Kronofogden dröjde i över ett halvår med att betala ut hans pengar.

Under hösten 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att Kronofogdens betalningsdröjsmål var olagligt, men ansåg inte att Kronofogden behövde följa räntelagen. Istället fick Lars Erik Larsson viss kompensation som skadestånd. Skälet till att han inte fick full ersättning var att det är svårt att bevisa vilken skada som Kronofogdens betalningsdröjsmål orsakat.

Svea hovrätt har i en unik dom nu gett Lars Erik Larsson rätt och slagit fast att även Kronofogden måste följa räntelagen. Enligt hovrätten är det inte rimligt att den enskilde ska behöva presentera bevisning som är svår att ta fram för att kunna få någon ersättning. Tvärtom talar, enligt hovrätten, starka ändamålsskäl för att dröjsmålsränta ska utgå i en situation som den aktuella.

– Tidigare har uppfattningen varit att enskilda, men inte staten, behöver betala ränta vid betalningsdröjsmål. Det här är en principiellt mycket viktig dom som öppnar upp för att även staten kan bli skyldig att betala dröjsmålsränta vid sena utbetalningar inte bara från Kronofogden utan även från andra myndigheter, säger juristen Erik Scherstén, som tillsammans med Erica Wide företräder Lars Erik Larsson.

Staten kan överklaga domen till Högsta domstolen senast den 19 februari 2021.

Centrum för rättvisa företräder även Anne-Marie Kagarp som drabbats av felaktig löneutmätning hos Kronofogden.

Anne-Marie Kagarp mot staten

By | Pågående fall, Äganderätt

Anne-Marie Kagarp utsattes för felaktig löneutmätning hos Kronofogden trots att hon redan betalat av sin skuld. I vintras fälldes staten av Stockholms tingsrätt för överträdelse av hennes äganderätt och tvingades att betala skadestånd. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

Redan 2011 inkom anmälningar till Justitieombudsmannen (JO) om Kronofogdens bristande hantering av betalningar. Anmälningarna har framförallt handlat om felaktiga utmätningar, men också utbetalningar. Situationen försämrades 2016 när Kronofogden halverade personalstyrkan för medelshanteringen. Tanken var att en stor del av personalen skulle ersättas av ett nytt datorsystem, men det gick inte som planerat utan ledde i stället till ännu fler klagomål.

Anne-Marie Kagarp från Uppsala drabbades av flera felaktiga löneutmätningar och tvingades att leva på existensminimum. Vintern 2019 fälldes staten av Stockholms tingsrätt för överträdelse av hennes äganderätt och tvingades att betala skadestånd. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– Det är viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Emilia Palm företräder Anne-Marie Kagarp i rättsprocessen.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har betalat ut pengar till fel personer, dröjt med utbetalningar av indrivna medel och utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Anne-Marie Kagarp stämt staten och begärt skadestånd för att Kronofogden vid två tillfällen utmätt hennes lön trots att hennes skuld redan var betald.

Den 3 december 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att de felaktiga utmätningarna var så allvarliga att staten behövde betala skadestånd och tilldömde Anne-Marie Kagarp 10 000 kronor.

– Många enskilda som fått sina rättigheter kränkta nekas ersättning av staten eftersom staten inte anser att det är nödvändigt. Vi ser därför fram emot att frågan prövas i högre instans för att få en vägledande dom, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Lars Erik Larsson som tvingades vänta i mer än ett halvår på att få sina pengar som Kronofogden drivit in. Även hans fall ska prövas av hovrätten.

Kontakt:
Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa
helena.myrin@centrumforrattvisa.se

Bill Persson mot Partille kommun

By | Pågående fall, Äganderätt

Några dagar innan julafton 2017 fick den pensionerade sjömannen Bill Persson en faktura från Partille kommun på 793 961 kr. Fakturan avsåg kostnader som uppkommit för gator när kommunen beslutat att exploatera området där han bor. Fakturan skulle betalas inom trettio dagar, annars skulle kommunen ta ut en hög ränta. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson kommunen för att ha brutit mot hans äganderätt. Göteborgs tingsrätt kom fram till att kostnaden inte utgjorde en ”orimlig börda” för Bill Persson och dömde till kommunens fördel, men domen kommer överklagas av Bill Persson till hovrätten.

– Jag tycker att det är fel att jag ska behöva betala närmare åtta hundra tusen kronor för nya vägar när den enda nytta jag fått är att jag kan flytta postlådan lite närmare huset. Jag tycker det är tråkigt att tingsrätten kommer fram till att kommunen har gjort rätt, säger Bill Persson.

Pensionären Bill Persson har bott i sitt barndomshem sedan 50-talet. För några år sedan bestämde Partille kommun att hans område skulle göras om från ett skogs- och naturområde till ett bostadsområde med tät bebyggelse. Enligt kommunens nya detaljplan skulle kommunen bygga ut infrastrukturen i området med nya vägar.

Trots att Bill Persson redan hade vägar till sitt hus och inte efterfrågade några nya bestämde kommunen att han skulle vara med och betala för exploateringsprojektet. Enligt kommunen skulle Bill Perssons fastighet få en sådan nytta av de nya vägarna att det var rimligt att han skulle betala 793 961 kr. Bill Persson fick fakturan ett par dagar innan julafton 2017 och den skulle betalas inom en dryg månad – annars väntade en hög dröjsmålsränta.

Uttag av så kallade ”gatukostnader” är numera ovanligt i Sverige – bara 30 av Sveriges 290 kommuner tillämpar systemet. Det är sällsynt att enskilda fastighetsägare debiteras gatukostnader som överstiger 100 000 kr. Endast i ett fåtal fall har de debiterade kostnaderna överstigit 250 000 kr.

Skälet till att gatuavgiften blev så hög i Bill Perssons fall var att kommunen ansåg att han skulle betala avgift för fyra fastigheter. Kommunen tyckte att Bill Perssons fastighet var så stor att den kunde styckas av till fyra.

Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson Partille kommun i domstol och gjorde gällande att gatukostnadsuttaget innebar ett oproportionerligt ingrepp i hans äganderätt. Den rättsliga kritiken handlade framförallt om att kommunen krävt omedelbar betalning för fyra fastigheter, trots att Bill Persson bara äger en.

Göteborgs tingsrätt håller i sin dom med Bill Persson om att det kan ifrågasättas om det är rimligt att ta betalt för fastigheter som inte finns. Trots det kommer domstolen fram till att han inte har fått bära en ”orimlig börda”, bland annat eftersom han lyckades betala kommunens faktura i tid. Tingsrätten fäste ingen vikt vid att Bill Persson endast hade råd att betala fakturan eftersom han fått ersättning för att kommunen tidigare tvångsinlöst delar av hans tomt, eller att kommunen gjorde en vinst på 26 miljoner på exploateringen av området. Gatukostnadsuttaget ansågs därmed inte utgöra ett oproportionerligt ingrepp i Bill Perssons äganderätt.

Eftersom Bill Persson förlorade målet ska han betala kommunens rättegångskostnader. Tingsrätten kommer dock fram till att det belopp som kommunen begärt för ombudsarvode, 650 685 kronor, inte är rimligt och förpliktar i stället Bill Persson att betala 102 600 kronor.

Domen kommer att överklagas till Hovrätten för Västra Sverige.

– Det är inte rimligt att enskilda fastighetsägare ska tvingas betala hundratusentals kronor för att finansiera kommersiella byggprojekt som den enskilde inte har någon nytta av. Det behövs ett vägledande domstolsavgörande som klargör hur reglerna om gatukostnader går ihop med den grundlagsskyddade äganderätten. Vi ser nu fram emot en prövning i högre instans, säger Alexandra Loyd, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Bill Persson.

Läs tingsrättens dom här.

Kontakt

Alexandra Loyd, jurist och ombud för Bill Persson
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Samir Sabri mot staten

By | Rättssäkerhet, Pågående fall

Samir Sabri blev som 15-åring oskyldigt dömd för mordet på sin styvmor och låstes in på ett psykiatriskt sjukhus. När han 30 år senare fick resning och friades från alla misstankar nekades han skadestånd av staten för det felaktiga frihetsberövandet. Enligt staten är Samir Sabris skadestånd preskriberat, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Samir Sabri stämt staten för att få frågan om hans rätt till ersättning prövad i domstol.

– Jag har blivit frikänd och fått en upprättelse, säger han. Men den känns inte komplett när de säger nej till att jag ska få skadestånd som alla felaktigt dömda får, säger Samir Sabri i en kommentar till Aftonbladet i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt torsdagen den 12 september 2019.

I maj 1986 mördades Samir Sabris styvmor i deras hem och Samir Sabri – som då var 15 år gammal – tog på sig ansvaret för att skydda en nära anhörig. Några åtgärder för att kontrollera om erkännandet var riktigt vidtogs aldrig. Efter att Samir Sabri felaktigt stämplats som ”sinnessjuk” dömdes han för mordet och placerades på Långbro psykiatriska sjukhus. Ungefär ett år efter den fällande domen tog Samir Sabri tillbaka sitt erkännande och förklarade att han hade tvingats ta på sig skulden. Förundersökningen återupptogs men lades ner igen, utan att personen som Samir Sabri pekat ut som skyldig förhördes.

Ungefär 30 år senare ansökte Samir Sabri om resning av morddomen. Han hade då fått hjälp av Aftonbladet-journalisten Anders Johansson och advokaten Sargon De Basso med att granska fallet och den tekniska bevisningen på nytt. Efter att åklagaren konstaterat att ”bevisning framkommit som entydigt talar mot att Samir är gärningsman” beviljades Samir Sabri resning av Svea hovrätt, som beslutade att målet skulle prövas igen. På luciadagen 2016 frikändes Samir Sabri från mordet av Stockholms tingsrätt. Det stod då klart att han varit felaktigt dömd och frihetsberövad från 15 till 17 års ålder.

– Det som hände kommer att påverka mig resten av mitt liv. För mig är det här ett sätt att få staten att be om ursäkt. Jag gör det här inte bara för mig själv utan för att andra som har hamnat i samma situation också ska kunna få upprättelse, säger Samir Sabri.

Personer som har varit felaktigt frihetsberövade har normalt rätt till ersättning av staten. Men i Samir Sabris fall har staten nekat honom ersättning med motiveringen att hans anspråk har preskriberats, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. För att få ersättning för hela frihetsberövandet hade Samir Sabri, enligt statens synsätt, behövt begära ersättning redan i maj 1996 – alltså tjugo år innan han frikändes.

– Det behövs ett vägledande avgörande i frågan om staten kan hållas ansvarig för allvarliga kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter som ligger långt tillbaka i tiden. Regler om preskription får inte tillämpas så stelbent att enskilda i praktiken går miste om sina rättigheter. Därför är det viktigt att det här fallet nu prövas i domstol, förklarar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

I en dom den 24 juni 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att Samir Sabris anspråk på ersättning inte hade preskriberats. Men tingsrätten valde ändå att avslå Samir Sabris begäran om ersättning. Enligt tingsrätten hade Samir Sabri själv orsakat frihetsberövandet genom att frivilligt ta på sig brottet.

– Som vi ser det kan ett erkännande som ett barn gör under hot inte frita staten från ansvar när brottsutredningen dessutom är bristfällig. Det här är ett principiellt viktigt fall och vi kommer att överklaga domen till hovrätten, säger Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Samir Sabri.

Mer om fallet

Läs mer om Aftonbladets rapportering om fallet här.

Lyssna på Afonbladets prisbelönta podd #Fallet här.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!