Category

Pågående fall

Micilin George mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Miclin George drogs in i en rättsprocess mot staten eftersom Kronofogden felaktigt utmätte hennes bil för en annan persons skulder. Trots att hon fick rätt i domstolen vill staten inte ersätta henne för de kostnader som hon haft för att försvara sin rätt. Nu ska Högsta domstolen avgöra om hon har rätt till ersättning för sina kostnader med stöd av grundlagen. Fallet kommer bli vägledande för liknande fall där enskilda måste anlita ombud för att kunna försvara sig mot felaktiga myndighetsbeslut.

– Självklart ska Miclin George och andra enskilda som försvarar sig mot felaktiga myndighetsbeslut ha rätt till ersättning för sina ombudskostnader om de vinner. Vår uppfattning är att Miclin Georges rätt till rättvis rättegång undergrävs om hon inte får ersättning för sina kostnader i det här fallet, säger Alexandra Loyd, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Miclin George i Högsta domstolen tillsammans med juristen Emilia Palm.

Det var i februari 2019 som Kronofogden beslutade att utmäta Miclin Georges bil för en annan persons skulder till bland annat staten. Miclin George skrev ett överklagande på egen hand och bifogade en kopia på köpekontraktet till bilen. Men Kronofogden ansåg inte att kontraktet räckte som bevisning för hennes ägarskap och stod fast vid sin felaktiga uppfattning att bilen tillhörde den skuldsatte personen. Kronofogden beslutade kort därefter att bilen skulle säljas på nätauktion.

Under stor tidspress anlitade Miclin George ett juridiskt ombud som hjälpte henne med överklagandet och fick en domstol att stoppa försäljningen av bilen. När Skatteverket, som är ombud för staten i fall av det här slaget, fick se den bevisning som ombudet gett in till domstolen godtog Skatteverket att Miclin George var bilens rättmätiga ägare.

Miclin George vann därför målet mot staten i domstolen. Trots det motsatte sig Skatteverket att betala hennes rättegångskostnader. Enligt Skatteverket borde hon ha drivit rättsprocessen mot staten på egen hand utan juridisk hjälp, trots att hon inte har någon juridisk utbildning. Tingsrätten gick på Skatteverkets linje, men sedan kom hovrätten fram till att Miclin George hade rätt till ersättning för sina kostnader. Hovrätten ansåg att det skulle strida mot den grundlagsskyddade rätten till rättvis rättegång om Miclin George skulle behöva betala för att få rätt mot staten.

Skatteverket har tagit fallet vidare till Högsta domstolen och begär nu att staten ska slippa att betala Miclin Georges rättegångskostnader. Skatteverket vill att Högsta domstolen slår fast att det var onödigt av Miclin George att anlita ett ombud och att hon därför inte ska få sina rättegångskostnader ersatta. Fallet är principiellt viktigt eftersom Högsta domstolens bedömning kommer bli vägledande för liknande fall där enskilda överklagar felaktiga myndighetsbeslut.

– Högsta domstolen har i tidigare fall uttalat att enskilda som vinner mot staten i domstol måste kunna få nödvändiga rättegångskostnader ersatta. Skatteverket försöker nu göra det svårare för enskilda att få ersättning i dessa fall. Vi hoppas att Högsta domstolen fastställer hovrättens beslut och ger Miclin George rätt till ersättning för sina kostnader. Enskildas möjligheter att i praktiken tillvarata sina rättigheter får inte bli en plånboksfråga, avslutar Alexandra Loyd.

Ali Omumi mot staten

By | Kompetensutvisning, Pågående fall

Migrationsverket utvisade ingenjören Ali Omumi ur Sverige på grund av att hans förrförra arbetsgivare saknade vissa försäkringar. Därefter hindrade Migrationsverket honom från att komma tillbaka till Sverige med hänvisning till en påhittad regel. Först efter en lång rättsprocess i migrationsdomstolen kunde Ali Omumi återvända till sitt jobb på ABB i Ludvika. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer han nu staten i domstol för en av de mest uppmärksammade kompetensutvisningarna och begär skadestånd för den inkomstförlust som han haft på grund av Migrationsverkets felaktiga utvisningsbeslut.

Jag kan inte förstå varför jag blev tvungen att lämna mitt arbete på ABB och varför jag behandlades som en kriminell. Med den här rättsprocessen hoppas jag kunna göra skillnad för andra arbetstagare som blivit felaktigt utvisade av Migrationsverket, sa Ali Omumi till TV4 Nyheterna i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt fredagen den 6 december 2019.

Ingenjören Ali Omumi utvisades sommaren 2018 på grund av att hans förrförra arbetsgivare hade missat att teckna vissa försäkringar. Utvisningen skedde trots att hans befintliga anställning hos ABB i Ludvika uppfyllde alla villkor för arbetstillstånd. Några månader efter att Ali Omumi hade tvingats lämna Sverige ansökte han om ett nytt arbetstillstånd. Men då avslog Migrationsverket hans ansökan eftersom myndigheten tyckte att den hade kommit för tidigt, trots att det inte finns någon sådan regel.

Migrationsverket har under många år utvisat arbetskraftsinvandrare på grund av bagatellartade misstag som berott på deras arbetsgivare, ett problem som kommit att beskrivas som ”kompetensutvisningar” eftersom det drabbat många arbetstagare i eftertraktade bristyrken som t.ex. ingenjör och programmerare. Centrum för rättvisa engagerade sig i frågan under 2016 vilket ledde till att Migrationsöverdomstolen på luciadagen 2017 rev upp Migrationsverkets praxis. Trots det utvisades Ali Omumi.

Det senaste problemet kopplat till kompetensutvisningarna är att Migrationsverket hindrat felaktigt utvisade personer från att komma tillbaka till sina jobb i Sverige med hänvisning till en påhittad regel, som innebär att utvisade arbetskraftsinvandrare portas från Sverige under en obestämd tid. Detta trots att denna så kallade karantänsregel upprepade gånger har underkänts av migrationsdomstolarna.

– Kompetensutvisningarna har inneburit personliga tragedier för de som felaktigt utvisats och har varit skadliga för Sverige. Nu måste staten ta ansvar för att Migrationsverket hittar på regler och inte följer vad som gäller, säger Alexandra Loyd, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Helena Myrin företräder Ali Omumi i rättsprocessen.

Ali Omumi lämnade in sin stämningsansökan i Stockholms tingsrätt den 6 december 2019. Det är första gången som en felaktigt utvisad arbetskraftsinvandrare stämmer staten och utkräver ansvar för Migrationsverkets kompetensutvisningar.

Kontakt:
Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Lars Erik Larsson mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

Kronofogden har i flera år har slarvat med enskildas pengar. Tusentals kan vara drabbade. Bland dem som hamnat i kläm finnsLars Erik Larsson. Trots att Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) kritiserat myndighetens hantering av in- och utbetalningar vid flera tillfällen har problemen fortsatt. Lars Erik fick vänta i uppemot ett halvår på att Kronofogden skulle betala ut hans pengar. 

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta, betalat ut pengar till fel personer och dröjt med utbetalningar av indrivna medel.

Pensionären Lars Erik Larsson från Uddevalla tvingades vänta i över ett halvår på att få sina pengar av Kronofogden, trots att lagen säger att utbetalning måste ske inom två veckor. Hösten 2019 fälldes staten av Stockholms tingsrätt för felaktig myndighetsutövning och tvingades att betala skadestånd till Lars Erik Larsson. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– För Lars Erik och de många andra som tvingats vänta på sina pengar under orimligt lång tid är det viktigt att det klargörs att även Kronofogden måste följa räntelagen och betala dröjsmålsränta när den inte betalar i tid. Från ett rättsstatligt perspektiv är det viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Erik Scherstén företräder Lars Erik Larsson i rättsprocessen.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Lars Erik Larsson stämt staten och begärt dröjsmålsränta på grund av att Kronofogden dröjde i över ett halvår med att betala ut hans pengar.

Under hösten 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att Kronofogdens betalningsdröjsmål var olagligt, men ansåg inte att Kronofogden behövde följa räntelagen. Istället tilldömdes Lars Erik Larsson ett lägre skadestånd. Skälet till att han inte fick full ersättning var att det är svårt att bevisa vilken skada som Kronofogdens betalningsdröjsmål orsakat.

– Det är i praktiken omöjligt för enskilda att bevisa att de lider en ekonomisk skada när en myndighet inte betalar i tid. Vi ser därför fram emot att frågan om räntelagen kan tillämpas hos Kronofogden prövas i högre instans, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Anne-Marie Kagarp som drabbats av felaktig löneutmätning hos Kronofogden.

Anne-Marie Kagarp mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

Kronofogden har i flera år har slarvat med enskildas pengar. Tusentals kan vara drabbade. Bland dem som hamnat i kläm finns Anne-Marie Kagarp. Trots att Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) kritiserat myndighetens hantering av in- och utbetalningar vid flera tillfällen har problemen fortsatt. I Anne-Maries fall utmätte Kronofogden hennes lön trots att hon redan betalat av sin skuld. 

Redan 2011 inkom anmälningar till Justitieombudsmannen (JO) om Kronofogdens bristande hantering av betalningar. Anmälningarna har framförallt handlat om felaktiga utmätningar, men också utbetalningar. Situationen försämrades 2016 när Kronofogden halverade personalstyrkan för medelshanteringen. Tanken var att en stor del av personalen skulle ersättas av ett nytt datorsystem, men det gick inte som planerat utan ledde i stället till ännu fler klagomål.

Anne-Marie Kagarp från Uppsala drabbades av flera felaktiga löneutmätningar och tvingades att leva på existensminimum. Vintern 2019 fälldes staten av Stockholms tingsrätt för överträdelse av hennes äganderätt och tvingades att betala skadestånd. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– Det är viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Emilia Palm företräder Anne-Marie Kagarp i rättsprocessen.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har betalat ut pengar till fel personer, dröjt med utbetalningar av indrivna medel och utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Anne-Marie Kagarp stämt staten och begärt skadestånd för att Kronofogden vid två tillfällen utmätt hennes lön trots att hennes skuld redan var betald.

Den 3 december 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att de felaktiga utmätningarna var så allvarliga att staten behövde betala skadestånd och tilldömde Anne-Marie Kagarp 10 000 kronor.

– Många enskilda som fått sina rättigheter kränkta nekas ersättning av staten eftersom staten inte anser att det är nödvändigt. Vi ser därför fram emot att frågan prövas i högre instans för att få en vägledande dom, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Lars Erik Larsson som tvingades vänta i mer än ett halvår på att få sina pengar som Kronofogden drivit in. Även hans fall ska prövas av hovrätten.

Bill Persson mot Partille kommun

By | Äganderätt, Pågående fall

Tre dagar innan julafton 2017 fick den pensionerade sjömannen Bill Persson en faktura från Partille kommun på 793 961 kr. Fakturan avsåg kostnader som uppkommit för gator när kommunen beslutat att exploatera området där han bor. Fakturan skulle betalas inom trettio dagar, annars skulle kommunen ta ut en hög ränta. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer Bill Persson kommunen på skadestånd för att den har överträtt hans grundlagsskyddade äganderätt.

– Systemet med gatukostnader har under lång tid varit omdebatterat. Kommunens beslut att skicka en faktura till Bill Persson på nästan åtta hundra tusen kronor för att bekosta kommunens exploateringsplaner är inte rimligt och dessutom oförenligt med skyddet för äganderätten. Den rättsliga prövningen av Bill Perssons fall är unik och den kan få stor betydelse för fastighetsägare runtom i landet, säger Rikard Samuelsson, jurist hos Centrum för rättvisa och ombud för Bill Persson.

Bill Persson är pensionär och har bott i sitt föräldra­hem intill Lilla Hålsjön i Partille kommun sedan år 1954. I oktober 2012 antog kommunen en ny detaljplan för det område där han bor. Syftet med detaljplanen var att bygga ut kommunalt vatten och avlopp, men också att åstadkomma en förtätning av bebyggelsen i området. Kommunen beslutade samtidigt att de befintliga fastighetsägarna skulle betala för anläggningen av nya gator och allmänna platser i området (s.k. gatukostnader).

Trots att Bill Persson aldrig har haft några planer på att stycka upp sin fastighet tillfördes hans fastighet – på kommunens initiativ – tre ytterligare byggrätter, som skulle göra det möjligt att dela upp fastigheten i fyra tomter med varsin byggnad. De gatukostnader som Bill Persson skulle betala beräknades sedan efter antalet byggrätter som fastigheten hade fått. Kommunen kom då fram till att Bill Persson skulle betala gatukostnader med sammanlagt 793 961 kr. Tre dagar innan julafton 2017 fick Bill Persson en faktura på beloppet, med en betalningstid om drygt en månad och hög dröjsmålsränta.

Den enda anledningen till att Bill Persson hade råd att betala gatukostnaderna var att kommunen tidigare hade tvångsinlöst en del av hans fastighet, för att bygga en grusgång för allmänheten längst med den sjö som han bor vid. För att kompensera Bill Persson för att han tvingades avstå marken betalade kommunen honom 881 950 kronor i intrångsersättning. I praktiken kvittade kommunen alltså intrångsersättningen mot gatukostnaderna.

Bill Persson anser att Partille kommun – genom att försöka få honom att stycka av och sälja sin fastighet och tvinga honom att betala 793 961 kronor i gatukostnader – har överträtt hans grundlagsskyddade äganderätt. Med Centrum för rättvisas hjälp stämmer han nu kommunen på skadestånd. Fallet kommer att prövas i Göteborgs tingsrätt.

– Jag tycker att det är fel att jag ska behöva betala närmare åtta hundra tusen kronor när den enda nytta jag hittills har fått av vägarna är att jag kan flytta postlådan lite närmare huset. Det hade varit mer rimligt om kommunen tog ut kostnaden om jag väljer att sälja fastigheten eller utnyttja byggrätterna, säger Bill Persson.

Av undersökningar framgår att det är ett trettiotal av Sveriges sammanlagt 290 kommuner som tar ut gatukostnader av fastighetsägare. Det har då visat sig vara sällsynt att enskilda fastighetsägare debiteras gatukostnader som överstiger 100 000 kr. Endast i ett fåtal fall har de debiterade kostnaderna överstigit 250 000 kr.

Samir Sabri mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Samir Sabri blev som 15-åring oskyldigt dömd för mordet på sin styvmor och låstes in på ett psykiatriskt sjukhus. När han 30 år senare fick resning och friades från alla misstankar nekades han skadestånd av staten för det felaktiga frihetsberövandet. Enligt staten är Samir Sabris skadestånd preskriberat, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Samir Sabri stämt staten för att få frågan om hans rätt till ersättning prövad i domstol.

– Jag har blivit frikänd och fått en upprättelse, säger han. Men den känns inte komplett när de säger nej till att jag ska få skadestånd som alla felaktigt dömda får, säger Samir Sabri i en kommentar till Aftonbladet i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt torsdagen den 12 september 2019.

I maj 1986 mördades Samir Sabris styvmor i deras hem och Samir Sabri – som då var 15 år gammal – tog på sig ansvaret för att skydda en nära anhörig. Några åtgärder för att kontrollera om erkännandet var riktigt vidtogs aldrig. Efter att Samir Sabri felaktigt stämplats som ”sinnessjuk” dömdes han för mordet och placerades på Långbro psykiatriska sjukhus. Ungefär ett år efter den fällande domen tog Samir Sabri tillbaka sitt erkännande och förklarade att han hade tvingats ta på sig skulden. Förundersökningen återupptogs men lades ner igen, utan att personen som Samir Sabri pekat ut som skyldig förhördes.

Ungefär 30 år senare ansökte Samir Sabri om resning av morddomen. Han hade då fått hjälp av Aftonbladet-journalisten Anders Johansson och advokaten Sargon De Basso med att granska fallet och den tekniska bevisningen på nytt. Efter att åklagaren konstaterat att ”bevisning framkommit som entydigt talar mot att Samir är gärningsman” beviljades Samir Sabri resning av Svea hovrätt, som beslutade att målet skulle prövas igen. På luciadagen 2016 frikändes Samir Sabri från mordet av Stockholms tingsrätt. Det stod då klart att han varit felaktigt dömd och frihetsberövad från 15 till 17 års ålder.

– Det som hände kommer att påverka mig resten av mitt liv. För mig är det här ett sätt att få staten att be om ursäkt. Jag gör det här inte bara för mig själv utan för att andra som har hamnat i samma situation också ska kunna få upprättelse, säger Samir Sabri.

Personer som har varit felaktigt frihetsberövade har normalt rätt till ersättning av staten. Men i Samir Sabris fall har staten nekat honom ersättning med motiveringen att hans anspråk har preskriberats, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. För att få ersättning för hela frihetsberövandet hade Samir Sabri, enligt statens synsätt, behövt begära ersättning redan i maj 1996 – alltså tjugo år innan han frikändes.

– Det behövs ett vägledande avgörande i frågan om staten kan hållas ansvarig för allvarliga kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter som ligger långt tillbaka i tiden. Regler om preskription får inte tillämpas så stelbent att enskilda i praktiken går miste om sina rättigheter. Därför är det viktigt att det här fallet nu prövas i domstol, förklarar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

Mer om fallet

Läs mer om Aftonbladets rapportering om fallet här.

Lyssna på Afonbladets prisbelönta podd #Fallet här.

Tiptapp mot Stockholms stad

By | Pågående fall, Yrkes- och näringsfrihet

I september 2018 beslutade Stockholms stad att förbjuda delar av den populära återvinningsappen Tiptapp eftersom kommunen ansåg att miljöbalkens regler inte tillåter enskilda att hjälpa varandra med att köra återvinning och annat bråte till återvinningscentralen. Trots att flera andra kommuner ställt sig på Tiptapps sida i tvisten med kommunen beslutade länsstyrelsen i oktober 2019 att förbudet ska stå fast. Med Centrum för rättvisas hjälp har länsstyrelsens beslut överklagats till mark- och miljödomstolen. Under den tid rättsprocessen pågår kan Tiptapp användas som vanligt.

– Det måste finnas utrymme för innovativa lösningar som gör det enklare för enskilda att återvinna och göra gott för miljön. Myndigheternas stelbenta tolkning av lagen skapar onödiga hinder för företag som försöker hitta nya sätt att verka för en bättre miljö, sa Tim Bjelkestam, en av Tiptapps grundare, efter att länsstyrelsen meddelat sitt beslut.

Tiptapp är en tjänst som bland annat syftar till att öka återvinningen genom att underlätta för privatpersoner att hjälpa varandra med att köra återvinning och annat bråte till avfallsanläggningar. Efter att tjänsten lanserats i Stockholm år 2016 blev den på kort tid mycket populär och har därefter börjat användas i många andra städer runtom i landet.

I slutet av september 2018 förbjöd Stockholms stad Tiptapp att förmedla transporter till någon annan än de företag som kommunen anlitat för transport av avfall. Detta eftersom kommunen anser att miljölagstiftningen ska tolkas så att det bara är medlemmarna i det hushåll som skräpet tillhör som får transportera det till en avfallscentral. Enligt kommunen får enskilda alltså inte hjälpa varandra med såna transporter.

Kommunens beslut innebar i praktiken ett förbud mot Tiptapps verksamhet. Med hjälp av Centrum för rättvisa överklagade Tiptapp därför förbudet till länsstyrelsen och gjorde gällande att det var en oproportionerlig inskränkning i företagets näringsfrihet. Samtidigt fick Tiptapp stöd av kommunerna Nacka, Gislaved och Rättvik samt nätverket Tillväxt och tillsyn, med 30 anslutna kommuner, som bedömt att reglerna i miljöbalken inte innebär något hinder mot företagets tjänst.

Men trots att flera andra kommuner ställt sig på Tiptapps sida i tvisten med Stockholms stad beslutade alltså länsstyrelsen att Stockholms stads förbud ska stå fast. Länsstyrelsen har inte tagit ställning till frågan om det är otillåtet för enskilda att hjälpa varandra med att transportera återvinning och annat bråte, utan nöjer sig med att konstatera att den kommunikationsplattform som Tiptapp tillhandahåller i sig innebär en hantering av avfall som kommunen har ensamrätt på att utföra.

– Länsstyrelsen har gjort det lite enkelt för sig och inte prövat alla frågor som det här ärendet aktualiserar. Vår bedömning är att miljölagstiftningen inte innehåller något hinder mot den kommunikationsplattform som Tiptapp har utvecklat. En annan tolkning av lagen framstår som absurd och innebär en omotiverad begränsning av Tiptapps näringsfrihet sa Rikard Samuelsson, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Tiptapp, efter att länsstyrelsen meddelat sitt beslut.

Med Centrum för rättvisas hjälp har Tiptapp överklagat länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen.

Ola Hjelm mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

År 2010 köpte Ola Hjelm en fastighet för 700 000 kronor i Norrtälje och kommunen gav honom undantag från strandskyddet för att bygga ett hus (s.k. strandskyddsdispens). Men när länsstyrelsen plötsligt bestämde sig för att upphäva strandskyddsdispensen blev fastigheten i praktiken värdelös. Efter en fyra år lång rättsprocess lyckades Ola Hjelm få tillbaka dispensen. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta fastigheten omfattas av strandskydd. Nu har han stämt staten och begärt skadestånd. 

– Jag är i grunden inte emot strandskydd, bara när det absolut inte behövs. Förhoppningen är att mitt fall ska påverka myndigheternas hantering av strandskyddsfrågorna så att ingen annan ska behöva hamna i samma situation som jag gjorde, säger Ola Hjelm.

Fotografen Ola Hjelm köpte en tomt i Norrtälje år 2010 för att bygga ett bostadshus med en ateljé. Kommunen beviljade honom bygglov och strandskyddsdispens. Men länsstyrelsen instämde inte med kommunen om att dispens skulle meddelas och beslutade att upphäva dispensen. Detta utan att ens ha sett tomten och trots att även den tidigare fastighetsägaren hade fått strandskyddsdispens.

För den som besöker tomten är det uppenbart att det inte finns några strandskyddsintressen som skulle påverkas negativt av den ateljébostad som Ola Hjelm planerat att bygga. Tomten ligger i ett bebyggt område 160 meter från en vassbevuxen vik. För att ta sig ned till sjön från tomten är man först tvungen att passera en fem meter bred väg och på andra sidan vägen ligger 130 meter obrukad åkermark. Den sista biten ned till sjön är så igenvuxen av vass att det i princip är omöjligt att ta sig ned till strandlinjen.

– Problemet är den regeltillämpning som under senare år har utvecklats på strandskyddsområdet och som innebär att myndigheterna i vissa fall struntar i att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Följden blir att fastighetsägare nekas strandskyddsdispens även i fall där det är helt uppenbart att strandskyddet inte skulle påverkas, säger Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Ola Hjelm.

I stället för att förverkliga sina husplaner tvingades Ola Hjelm föra en drygt fyra år lång rättslig kamp för att få tillbaka den strandskyddsdispens som både han och säljaren av tomten hade fått av kommunen. Först efter att Ola Hjelm ansökt om strandskyddsdispens en andra gång lyckades han få en domstol att besöka hans tomt, som då kunde konstatera att det skulle vara orimligt att inte ge honom dispens. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta tomten omfattas av strandskydd.

Myndigheterna hade alltså i fyra års tid i onödan hindrat Ola Hjelm från att bygga sitt hus och gjort hans tomt värdelös. Med Centrum för rättvisas hjälp har han nu stämt staten i domstol och begärt skadestånd för de skador som det felaktiga strandskyddsbeslutet orsakade, bl.a. advokatkostnader.

– I Ola Hjelms fall har strandskyddsreglerna tillämpats på ett sätt som står i strid med egendomsskyddet i grundlagen. Många människor berörs av strandskyddet och Ola Hjelms fall kan få stor betydelse för hur ansökningar om strandskyddsdispens kommer att handläggas i framtiden, säger Rikard Samuelsson.

Den 3 mars 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att den nuvarande tillämpningen av reglerna om strandskyddsdispens, som inte tar hänsyn till behovet av strandskydd i det enskilda fallet, är oförenlig med den grundlagsskyddade äganderätten. Men eftersom det inte ansågs bevisat att det felaktiga beslutet inneburit någon skada för Ola Hjelm får han ingen ersättning.

– Tingsrättens dom är banbrytande eftersom det är första gången som en domstol slår fast att ett beslut om strandskydd är oförenligt med egendomsskyddet i grundlagen. Nu ser vi fram emot att ta fallet vidare för att få frågan om skadestånd prövad i högre instans, säger Rikard Samuelsson.

Centrum för rättvisa mot Sverige

By | Pågående fall, Personlig integritet

Sommaren 2008 anmälde Centrum för rättvisa den s.k. FRA-lagen till Europadomstolen. Detta eftersom det var tveksamt om den levde upp till Europakonventionens krav för att skydda enskildas integritet. FRA-lagen ger Försvarets radioanstalt rätt att övervaka enskildas mobiltelefoner, e-post och annan privat kommunikation som sker via internet i syfte att kartlägga yttre hot mot landet. Europadomstolen meddelade en första dom i målet sommaren 2018, i vilken den godkände den uppdaterade FRA-lagen. Nu är målet uppe för prövning i Europadomstolens högsta instans, Grand Chamber. Domen kommer, tillsammans med domen i ett brittiskt mål som prövas samtidigt, bli vägledande för både Sverige och övriga Europa. Europadomstolens dom väntas komma under år 2020. 

– Det som Europadomstolen ska pröva är hur avvägningen mellan två viktiga intressen ska göras. Staten måste ha tillräckliga befogenheter och verktyg för att kunna kartlägga och avslöja yttre hot mot landet. Samtidigt måste sådan verksamhet ske med bibehållen respekt för enskildas grundläggande fri- och rättigheter. Det finns ett stort allmänintresse i att Europadomstolen klargör vilka rättssäkerhetsgarantier som måste finnas när stater använder sig av hemlig massövervakning, säger Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa, som driver fallet i Europadomstolen.

Det var sommaren 2008 som Centrum för rättvisa anmälde FRA-lagen till Europadomstolen i Strasbourg. Det hade då varit en intensiv debatt om hur den enskildes integritet ska skyddas när stater vill bedriva hemlig massövervakning på internet. Klagomålet lämnades in eftersom det var tveksamt om den svenska FRA-lagen levde upp till Europakonventionens krav. Klagomålet till Europadomstolen bidrog till att riksdagen redan år 2009 skrev om lagen för att stärka skyddet för enskildas integritet.

Europadomstolen meddelade en första dom i målet den 19 juni 2018. En domarpanel bestående av sju europeiska domare ansåg att den uppdaterade FRA-lagen i vissa avseenden inte innehöll tillräckligt skydd för enskildas rättigheter, men bedömde ändå att lagen på det stora hela var godtagbar. Den 5 februari 2019 bestämde Europadomstolen att målet skulle hänskjutas till domstolens högsta instans, Grand Chamber, för en ny prövning. I Grand Chamber avgörs målen av 17 domare och endast ett fåtal fall prövas där varje år.

– Det är viktigt att Europadomstolen ger tydliga besked om hur enskildas rättigheter ska skyddas i underrättelseverksamheten. Den svenska FRA-lagen innehåller ett flertal brister som bör granskas. Det handlar bland annat om att enskilda i praktiken inte kan få besked och upprättelse om det sker olaglig övervakning samt att det inte finns några spärrar mot att FRA överlämnar känslig information om enskilda till andra stater, säger Fredrik Bergman.

Europadomstolen kommer att pröva den svenska FRA-lagen samtidigt med ett mål mot Storbritannien, som också handlar om hemlig massövervakning och som har sin bakgrund i Edward Snowdens avslöjanden år 2013.

En muntlig förhandling i målet hölls i Europadomstolen i Strasbourg den 10 juli 2019. Dom väntas någon gång under år 2020. Domen kommer att bli vägledande både för Sverige och för de 46 andra europeiska stater som har skrivit under Europakonventionen.

Evald Hellgren mot staten

By | Pågående fall, Yrkes- och näringsfrihet

Evald Hellgren bedrev en framgångsrik näringsverksamhet i Örträsk i Västerbotten när Naturvårdsverket felaktigt drog in tillståndet för hans populära vildsvinsfälla Sinkabirum. Två år senare fick han rätt i kammarrätten, som konstaterade att Naturvårdsverket ”inte haft fog för sitt beslut” – men då hade hans firma ruinerats. Med hjälp av Centrum för rättvisa har han stämt staten i domstol. Målet, som ska prövas av Svea hovrätt under 2020, aktualiserar frågan om gränserna för statens skadeståndsansvar när myndigheter fattar felaktiga beslut.

– När staten orsakar enskilda människor och företag ekonomisk skada genom felaktig myndighetsutövning är det rimligt och naturligt att staten är skyldig att ersätta den skadan. Staten ska inte ha någon gräddfil i skadeståndshänseende – det är vad målet handlar om, sa Johannes Forssberg, jurist på Centrum för rättvisa, i samband med att Evald Hellgren lämnade in stämningsansökan mot staten.

Viltmästaren och egenföretagaren Evald Hellgren i Örträsk i Västerbotten uppfann den första fällan som godkändes för levande fångst av vildsvin. Den blev en populär produkt bland svenska bönder som var trötta på att se sina ägor förstöras av den snabbt växande vildsvinsstammen.

Men så bestämde Naturvårdsverket plötsligt att dra in tillståndet för fällan på felaktiga grunder och drog därmed undan mattan för Evald Hellgrens firma. Evald Hellgren överklagade Naturvårdsverkets beslut att ta tillbaka tillståndet och fick till slut rätt i kammarrätten, som konstaterade att myndigheten överhuvudtaget ”inte haft fog för sitt beslut”. När domstolen gav Evald Hellgren tillbaka tillståndet hade han redan förlorat 670 000 kronor i uteblivna försäljningsintäkter under två års tid.

Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde han staten och begärde ersättning för den skada som det felaktiga beslutet orsakade. Stockholms tingsrätt valde att gå på statens linje och avslog Evald Hellgrens begäran om skadestånd i dom den 12 juni 2019. Tingsrätten höll med om att Naturvårdsverkets beslut var fel, men domstolen ansåg inte att felet var tillräckligt allvarligt för att staten ska bli skadeståndsskyldig.

– Tingsrätten fastställer i sin dom att Naturvårdsverkets beslut var felaktigt, men domstolen anser inte att felet var tillräckligt allvarligt för att staten ska bli skadeståndsskyldig. Det betyder alltså att det är Evald Hellgren som får ta smällen för statens felaktiga beslut, sa Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa, efter tingsrättens dom.

Evald Hellgren överklagade tingsrättens dom till Svea hovrätt som i september 2019 beslutade att målet ska tas upp till prövning.