Category

Yrkes- och näringsfrihet

Marian Gheorghe mot Migrationsverket

By | Yrkes- och näringsfrihet

Den oumbärlige bilplåtslagaren fick till slut stanna

Att bilplåtslagaren Marian Gheorghe var oumbärlig för sin arbetsgivare räckte inte för Migrationsverket. Han räknandes inte som en nyckelperson enligt regelverket. Godtyckliga regler, menade Marian och tog strid mot myndigheten. Till slut fick han både behålla jobbet och erhålla permanent uppehållstillstånd.

När Toyota Center i Nacka behövde tillsätta en ny bilplåtslagare fick ägaren Kenneth Levin leta länge. Till slut hittade han en kvalificerad plåtslagare – i Rumänien. Marian tog anställning och flyttade till Sverige för sitt nya jobb på Toyota Center. Tiden gick och Marian blev oumbärlig för företaget som sedan har fortsatt att växa.

Inte ”nyckelperson”
När arbetstillståndet löpte ut ansökte Marian om ett permanent uppehållsstillstånd för att kunna fortsätta bo och arbeta i Sverige. Både Marian och Kenneth blev chockade när beslutet kom. Marian klassades inte som en nyckelperson på arbetsmarknaden och kunde därför inte få tillstånd att stanna i landet. Detta trots att bristen på bilplåtslagare var skriande och att han var ovärderlig för företaget.

Rätt att utöva sitt yrke
Myndigheter ska, enligt grundlagen, inte hindra personer från att utöva sitt yrke eller människor från att bedriva näringsverksamhet om det inte finns ett angeläget allmänt intresse. Regler som hindrar människors yrkes- och näringsfrihet måste dessutom vara tydliga och utan godtycke. De svenska reglerna för vilka som klassas som nyckelpersoner har nu ändrats och utgår istället från vad arbetsgivarna själva efterfrågar. I april 2004 förlängde Utlänningsnämnden Marians tillfälliga tillstånd med 12 månader. Därefter fick Marian permanent uppehållstillstånd och kan stanna i Sverige och på Toyota Center.

Kezban mot staten

By | Yrkes- och näringsfrihet

Centrum för rättvisas klient Brian Cicek får rätt i Högsta domstolen – fel av myndighet att utdöma straff på oklara grunder

Jordbruksverket har utan stöd i lag tvingat småföretagare runt om i landet att sluta sälja vissa importerade juicer. Dessutom har flera tvingats betala olagliga straffavgifter på upp till 20 000 kr. En av de drabbade, Brian Cicek i Göteborg, gav inte upp och gick hela vägen till Högsta domstolen.

– När statliga myndigheter gör fel måste de också ta ansvar för sina övertramp och kompensera de som drabbats, säger Anna Rogalska Hedlund, jurist vid Centrum för rättvisa och Brian Ciceks ombud.

Tvingades betala olaglig avgift

Brian har den populära butiken Wiesel Matcenter i Göteborg. Han importerar och säljer livsmedel. I december 2007 kom Jordbruksverket på besök. Brian hade juice på burk i sitt sortiment – dessa ingick inte i ett pantsystem. Inte så konstigt eftersom den gällande lagen säger att mejeri- och juiceprodukter är undantagna från kravet på pant. Men Jordbruksverket krävde ändå att en miljösanktionsavgift, en sorts bot, på 5 000 kr skulle betalas.

Brian skrev i sin överklagan till Miljödomstolen att han blivit informerad om att juiceburkar är undantagna pantkravet. Domstolen avslog överklagandet i april 2008 och gav Jordbruksverket rätt. Man skrev också att det är upp till företaget att hålla sig informerad om vilka regler som gäller och påpekade att företagare inte kan förlita sig på vad en leverantör har sagt. Samma dag dömde domstolen tvärt om i ett fall som gällde, just det, juice. Och ett liknande företag slapp med den domen betala boten från Jordbruksverket.

Staten tar inte ansvar för sina övertramp

Brian vände sig då till Justitiekanslern, JK, som i sitt beslut i maj 2010 konstaterade att Jordbruksverket hade gjort fel. Däremot menade JK att felet inte var så allvarligt att staten behöver ersätta Brian för kostnaderna. Innebörden var med andra ord att företagare själva får stå för kostnaden när myndigheter gör fel och begår övertramp.

Den 14 november kom domen i Göta Hovrätt. Hovrätten säger bland annat att ”Även om man anser att det vid miljödomstolens prövning av ärendet har funnits utrymme för skilda tolkningar av begreppet fruktjuice, har miljödomstolen enligt hovrättens mening inte gjort någon så allvarlig felbedömning att denna kan föranleda skadeståndsansvar för staten”. Här handlar det om skadeståndsansvar med stöd av skadeståndslagens regel om fel och försummelser från statens sida. I det fallet krävs att domstolen har gjort sig skyldig till ett förbiseende i sin verksamhet eller att domstolens rättstillämpning varit uppenbart oriktig och det anser alltså inte hovrätten.

Brian överklagar till Högsta domstolen och får rätt

Högsta domstolen ger Brian rätt. Skyldigheten att pantmärka burkar hänger ihop med burkens innehåll. Eftersom Jordbruksverket inte anger vad burkarna har för innehåll kan Jordbruksverkets anklagelse gentemot Brians företag inte anses innehålla tillräckliga påståenden för att miljösanktionsavgift ska kunna påföras. Jordbruksverkets anklagelsen om brott är därför inte tillräckligt preciserad vilket strider mot artikel 6.3 a) i Europakonventionen.

Högsta domstolens dom tar också upp frågan om vad som krävs för att en myndighets agerande ska medföra skadeståndsskyldighet. Både Justitiekanslern och hovrätten tillämpande en praxis som sa att för att en felaktig rättstillämpning ska vara skadeståndsgrundande krävs att felet ska vara uppenbart. Men Högsta domstolen slår fast att fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen kan föreligga även utan att rättstillämpningen framstår som uppenbart oriktig. En helhetsbedömning ska göras. Eftersom miljödomstolens domskäl inte förklarar hur man förhållit sig till dryckens innehåll eller på något annat sätt förklarat varför man inte prövat dryckens innehåll rör det sig om en bristfällig rättstillämpning som är skadeståndsgrundande.

–  Det har varit en lång resa och det känns skönt att äntligen ha fått bekräftat att myndigheter inte får göra på det här sättet, säger Brian Cicek.

Högsta domstolens dom 2013-10-18

Yttrande Kezban 130214

Föreläggande Kezban 2012-12-12

Föreläggande JK 2012-10-22

Yttrande Kezban 2013-01-10

Yttrande JK 2012-11-16

Hovrättens dom 2011-10-14

Pontus Göransson mot Göteborgs kommun

By | Yrkes- och näringsfrihet

Kommunen kräver korvgubbe på olagliga avgifter

Pontus Göransson säljer korv från en vagn. Han har under tre års tid betalat förskottsfakturor till Göteborgs kommun för livsmedelskontroller som sedan inte utförts. Han är inte ensam – varje år betalar livsmedelsföretagare runt om i landet miljontals kronor för kontroller som inte utförs. Domstolarna ville dock inte ge honom en krona tillbaka.

Pontus Göransson har sålt korv på Avenyn i Göteborg sedan januari 2007. Under åren har han betalat tusentals kronor i kontrollavgifter till Göteborgs kommun, utan att det har utförts någon kontroll av hans verksamhet. I början av 2009 höjde kommunen kontrollavgiften för att hans verksamhet ansågs behöva mer kontroll. Pontus Göransson betalade avgiften, men överklagade samtidigt beslutet. Han förstod inte varför kommunen plötsligt skulle kontrollera mer – kommunen hade ju aldrig utfört någon kontroll alls.

Fick inga besked

Under hela 2009 försökte han förgäves få besked om hur det gick i hans ärende. När länsstyrelsen fick upp ögonen för fallet visade det sig att kommunen aldrig hade skickat vidare hans överklagande. Det dröjde alltså mer än ett år innan Pontus Göranssons höjda avgift prövades. 

Han fick dock nog av vad han upplevde som ”luftfakturor” från kommunen och krävde återbetalning av 5 400 kronor. Dessutom JO-anmälde han kommunen för den oacceptabla hanteringen av hans överklagande.

 JO kritiserade i ett beslut kommunen för att det dröjt mer än ett år innan överklagandet lämnas över till länsstyrelsen från kommunen.

En av många

Pontus Göransson är bara en av många livsmedelsföretagare som inte får den kontroll de betalar för. Enligt Livsmedelsverkets statistik blev hela 43 procent av Sveriges livsmedelsföretag utan kontroll under 2009. I en undersökning som branschtidningen Restaurangvärlden nyligen genomförde uppgav bara en av tio av de tillfrågade att kommunerna utför det arbete som de tar betalt för. Det rör sig uppskattningsvis om miljontals kronor som varje år betalas av företagare.

I juli 2011 kom beslutet från länsstyrelsen som ansåg att de debiterade avgifterna var befogade. I överklagandet skriver Centrum för rättvisa att det finns påtagliga brister både vad gäller regelbundenhet och effektivitet i fråga om kontrollerna. Varje verksamhet ska kontrolleras efter behov. I annat fall skulle kontrollernas och därmed avgifternas storlek bli godtycklig.

I november kom förvaltningsrätten till samma slutsats. Kammarrätten meddelade inte prövningstillstånd och det gjorde inte heller Högsta förvaltningsdomstolen. Därmed är fallet avslutat. Men själva principfrågan kvarstår och lever genom alla de övriga fall Centrum för rättvisa är med och driver runt om i Sverige. Just nu pågår prövningar i Skövde och Helsingborg.

 

Agneta Folcker mot Stockholms Stad

By | Yrkes- och näringsfrihet

Korvgumman fick rätt mot kommunen

När Agneta efter många år som korvgumma ville sälja sin verksamhet, satte kommunen käppar i hjulet. Tillståndet för att sälja korv tillhör inte företaget – när det står på hjul. Annat är det för kioskägare. Men Agneta stod upp för sin rätt som företagare och fick till slut sälja sitt företag till marknadsvärdet.

Agneta Folcker sålde i nästan 20 år  korv från sin vagn på Hamngatan i centrala Stockholm. Under åren som gick hade hon skaffat sig en fast kundkrets bland innerstadsfolket. Agneta visste precis vad hennes stamkunder ville ha. Vissa kom förbi några dagar i veckan bara för att prata lite grann. Hennes korvhandel blev ett framgångsrikt företag. När hon ville prova nya vägar och sälja sitt företag blev hon hindrad av ett orättvist regelverk. Agnetas tillstånd att sälja korv följde inte med företaget vid försäljningen – eftersom det stod på hjul. Men vad är ett korvstånd på hjul värt utan sitt tillstånd?

Specialregler för korvförsäljning på hjul
Reglerna är inte bara fel för att de olagligen hindrar företagare. Det är dubbelt orättvist eftersom det inte finns liknande regler för fasta korvstånd, tobakskiosker eller grillkök. Hade Agneta bara haft pinnar istället för hjul hade hon fått sälja sitt företag till marknadsvärdet. Med gällande regler var företaget inte värderat till någonting.

Gav sig inte 
Men Agneta vägrade att ge sig. I november 2005 skrev hon till trafiknämnden i Stockholm. Hon hävdade att denna begränsning av hennes näringsfrihet inte bara var orättvis, utan även olaglig. Hon krävde at hennes rättigheter skulle klarläggas. Trafikkontoret gav sitt svar i början av februari 2006. Kommunen backade. Ägarbyte i och med försäljning är inte ett giltigt skäl till att återkalla eller vägra förlänga ett tillstånd. En seger för Stockholms korvgummor och korvgubbar, som tvingade kommunen att medge deras rätt att sälja sina företag på marknadsmässiga villkor. Agneta har fortsatt med korvförsäljning. Numera jobbar hon med konceptet ”hyr en korvgubbe” och åker omkring med korvvagn till bröllop och företagsevents.

Grundlagen på sin sida
Näringsfriheten skyddas av grundlagen som säger att begränsningar bara får göras för att skydda angelägna allmänna intressen. Dessutom får kommun eller myndighet inte fatta beslut som drabbar företagare utan ett tydligt stöd i lag. Centrum för rättvisa driver fall för att hjälpa enskilda att stå upp för sin rätt och för att visa vad kommuner och myndigheter måste rätta sig efter.
I media
”Agneta räddade korven på gatan”,
Expressen 2006-02-10
”Ny hjälp till korvgubbar”,
Realtid.se 2005-11-28

Fawzia Barjawi mot Jordbruksverket

By | Yrkes- och näringsfrihet

Förbjöds olagligen sälja juice, nu kräver hon skadestånd

Jordbruksverket har utan stöd i lag tvingat små butiker och importörer runt om i landet att sluta sälja vissa fruktjuicer. Dessutom har flera felaktigt tvingats betala straffavgifter på upp till 20 000 kronor. Nu kräver fem av de drabbade skadestånd och en ursäkt av myndigheterna.

I den så kallade retursystemsförordningen finns en bestämmelse som säger att dryck i plastflaskor och metallförpackningar ska återvinnas. Den som inte följer reglerna om återvinning straffas med en avgift. Så långt är alla med. Men längre ner i samma bestämmelse står att detta inte gäller mejeriprodukter och juicer. I fem kända fall har Jordbruksverket struntat i undantagsregeln när det gäller fruktjuicer från bland annat Iran. De som sålt juicen har tvingats upphöra med det och dessutom betala straffavgifter på upp till 20 000 kronor.

Men Fawzia Barjawi, en av de drabbade företagarna, fann sig inte i Jordbruksverkets beslut utan överklagade till Miljödomstolen – och fick rätt. De burkar som juicen säljs i var inte bara undantagna från skyldigheten att återvinna. Dessutom visade Jordbruksverkets egna utredningar att det inte finns något återvinningssystem som de aktuella förpackningarna kunde ingå i.

Långtgående skador
Flera av de drabbade företagarna kände oro och förvirring inför vilka regler som gällde. De hade ansträngt sig för att göra allting rätt, men ändå straffades de. Flera upplevde därför en avgift på upp till 20 000 kronor inte bara som ett ekonomiskt straff, utan som ett underkännande som företagare.

Några hade även gjort betydande ekonomiska förluster. Till exempel tvingades företaget Asian Impex AB i Uppsala sluta med import av juicerna. Resultatet blev 150 000 tomma juiceburkar med svensk text. Bolaget förlorade kunder. Skadorna uppgick till närmare 400 000 kronor.

Kränker mänskliga rättigheter
Jordbruksverket bröt inte bara mot den aktuella lagen om återvinning. Grundlagen kräver att regler och beslut som begränsar näringsfriheten måste möta angelägna allmänna intressen. Vidare är Europakonventionen tydlig med att myndigheter inte får straffa enskilda utan stöd i lag – men den aktuella avgiften är ett straff i lagens mening. Det är mot den bakgrunden som fem av de drabbade företagarna lämnade in sina skadeståndskrav till Justitiekanslern, JK i maj 2009. JK nekade företagarna skadestånd i ett beslut i maj i år. Företagarna överväger nu om de ska gå vidare till domstol med sina skadeståndskrav.

 

Göran Persson mot Sjöfartsverket

By | Yrkes- och näringsfrihet

Göran Persson i Malmö har i 25 år tjänstgjort på fartyg utomlands. Men när Sjöfartsverket plötsligt ändrade hans behörighet förlorade han jobbet. Därefter tog det domstolarna nästan tre och ett halvt år att besluta om fallet skulle prövas. 

Efter 25 års arbete i olika befattningar på fartyg i andra länder, framför allt i Arktis och Antarktis, skulle Göran Persson 2005 tillträda en ny tjänst som befälhavare (kapten). Följaktligen sade han upp sig från sitt gamla jobb.

Han behövde bara Sjöfartsverkets bekräftelse på sin behörighet – en rutinsak att döma av hur frågan hanterats dittills. Men beslutet blev en kalldusch för Göran Persson. Tvärtemot tidigare beslut fick han inte rätt att arbeta som befälhavare, och han kunde inte tillträda det nya jobbet.

Ändrade regler
År 2000 ändrade Sjöfartsverket utformningen av behörighetsbevisen för sjöfartspersonal på så vis att endast behörigheten enligt den svenska förordningen för sjöfartspersonal intygades. I tidigare intyg hade Sjöfartsverket även angett behörigheten enligt en internationell konvention på området (STCW), och det var intyget baserat på konventionen som hade gjort det möjligt för Göran Persson att ta arbeten som befälhavare.

Flera år i domstol
I oktober 2005 avslog Sjöfartsverket Göran Perssons ansökan om att intyga behörigheten enligt konventionen. Göran Persson överklagade beslutet. Sedan såväl länsrätten som kammarrätten avslagit överklagandet begärde Göran Persson i april 2006 prövningstillstånd i Regeringsrätten. Där tog det mer än tre år innan domstolen kom fram till att den inte ens skulle ta upp Göran Perssons fall till prövning.

Begär skadestånd
Sjöfartsverket har skadat Göran Persson genom att först besluta om att han har full behörighet och sedan ändra sig till att han har begränsad behörighet. Det kostade honom jobbet, och ger rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen på grund av fel och försumlighet vid myndighetsutövning.

Dessutom är rätten till rättegång inom skälig tid är en mänsklig rättighet som skyddas i artikel 6 i Europakonventionen. Högsta domstolen har slagit fast att den som drabbas av oskäliga väntetider har rätt att få skadestånd i svensk domstol.

Mot denna bakgrund begärde Göran Persson med Centrum för rättvisa som ombud skadestånd hos Justitiekanslern. Enligt JK har Sjöfartsverket slarvat med det intyg som kostade Göran Persson jobbet. Men trots myndighetsmissen blir det inget skadestånd. JK ansåg att det handlade om ett sådant mindre allvarligt fel som staten inte behöver ta ansvar för enligt skadeståndslagen.

Däremot får Göran Persson skadestånd med 15 000 kr för den långa väntetiden i domstolarna.

– Det är inte rimligt att Göran Persson ska få ta smällen när det var Sjöfartsverkets miss som gjorde att han förlorade jobbet. Staten måste ta ansvar för sina övertramp och kompensera enskilda när det blir fel. Vi får nu överväga att gå vidare med fallet till domstol, avslutar Anna Rogalska-Hedlund.

 

Inlagor och beslut

– JK:s beslut 2010-09-20

 

Sebastian Jonsson mot Fastighetsmäklarnämnden

By | Yrkes- och näringsfrihet

Sebastian fick inte använda sin norska mäklarlicens i Sverige

Under mer än ett års tid nekade Fastighetsmäklarnämnden Sebastian Jonsson rätten att utöva sitt yrke i Sverige. Skälet var att han hade en norsk i stället för en svensk utbildning. I dag kom beslut från Justitiekanslern: Fastighetsmäklarnämnden har medvetet agerat i strid med EU-rätten. Justitiekanslern tillerkänner Sebastian Jonsson nu ett rekordstort skadestånd om 335 630 kronor. Flera andra fastighetsmäklare har drabbats på samma sätt.

– Jag är oerhört glad över Justitiekanslerns beslut. Man känner sig rätt så liten när man slåss mot staten men det här visar att även vanliga människor kan få rätt, säger Sebastian Jonsson i en kommentar.

Bakgrunden är att Sebastian Jonsson utbildade sig till fastighetsmäklare i Oslo och fick en norsk mäklarlicens. Efter fem års framgångsrikt arbete i Norge bestämde han sig för att flytta hem till Sverige. Enligt EU-rätten var en norsk mäklarlicens giltig för att arbeta som mäklare även här.

Men den svenska statliga Fastighetsmäklarnämnden satte stopp. Trots att Sebastian Jonsson uppfyllde behörighetskraven tyckte nämnden att Sebastian Jonsson skulle göra ett kompletteringsprov innan han kunde få en svensk licens. Nämndens agerande slog hårt mot Sebastian Jonsson – resultatet blev att han hindrades från att utöva sitt yrke under ett helt år, trots att han fick ett flertal anställningserbjudanden.

Med hjälp av Centrum för rättvisa begärde Sebastian Jonsson därför skadestånd av staten i december 2007. Nu har Justitiekanslern avgjort saken. Nämndens beslut var godtyckligt och gick på tvärs mot både EU:s regelverk och entydig praxis från EG-domstolen. Dessutom fanns inte ens något kompletteringsprov.

Därför får Sebastian Jonsson det skadestånd på 335 630 kronor som han begärde, bland annat som kompensation för förlorad inkomst. Clarence Crafoord är chefsjurist vid Centrum för rättvisa och Sebastian Jonssons ombud:

– Fastighetsmäklarnämnden har försökt skylla på att det här var ett ”formfel”. Men vi lyckades gräva fram uppgifter som bevisade att nämnden visste att den agerade i strid med lagen. Att en statlig myndighet sätter sig över lagen och hindrar någon från att jobba i ett års tid kan knappast sägas vara ett ”formfel”. Vi har även sett att flera andra mäklare drabbades på samma sätt, avslutar Clarence Crafoord.Felaktigt myndighetsbeslut hindrade norskutbildad mäklare att jobba under drygt ett år. Beslutet underkändes i domstol. Med hjälp av Centrum för rättvisa krävs staten på 335 000 kronor i skadestånd.

Tommy Limby Sport mot Orsa kommun

By | Yrkes- och näringsfrihet

Företagare skulle konkurreras ut – av sin egen kommun

Kommunens planer på att starta skiduthyrningsverksamhet stoppades inte av att Tommy gjort detsamma i 25 år. Men Tommy vägrade ge sig, och kommunen fick backa.

Tommy Limby drev sedan 25 år tillbaka ett skiduthyrningsföretag på skidanläggningen Orsa Grönklitt. Bolaget Orsa Grönklitt, som ägs av Orsa kommun, beslöt sig för att själv starta en konkurrerande skiduthyrning. Samtidigt chockhöjde kommunen Tommys lokalhyror. Den nya situationen skulle göra det omöjligt för Tommy att fortsätta bedriva sin verksamhet. Konkurrensen från kommunens skiduthyrning i kombination med höjd hyra skulle göra att Tommys verksamhet inte längre skulle gå runt.

Uppmärksammat övertramp
Tidningarna uppmärksammade kommunens olagliga planer. Den politiska oppositionen blev stor och tillsammans med hot om skadestånd valde Orsa kommun att backa. Planerna på egen skiduthyrning skrinlades, hyresvillkoren omförhandlades och Tommy Limby Sport räddades kvar.

Olaglig konkurrens
Kommuner får bedriva näringsverksamhet för att möta de intressen som finns bland de boende i kommunen. Det kan röra sig om en kommunal sportanläggning eller en parkering. Men kommuner får inte driva företag i vinstsyfte eller starta en verksamhet som konkurrerar med redan existerande företag. Det som Orsa Grönklitt var i färd med att göra var olagligt. Företagare ska kunna bedriva sin verksamhet utan ojuste konkurrens, som dessutom är olaglig, från kommunala bolag. Tommy visste att han hade lagen på sin sida och fick kommunen att backa. Hans fall hjälper andra företagare i liknande situationer att stå upp för sin rätt.

Matei Amo mot Stockholms Stad

By | Yrkes- och näringsfrihet

Kommunen gjorde uteservering till sopstation

Samtidigt som Matei slog upp portarna till sitt kafé placerade kommunen en sopstation bara några meter från lokalen. På samma plats hade Matei tidigare ansökt om tillstånd för uteservering. Tillsammans med de boende i området fick Matei kommunen att ge med sig och flytta sopstationen.

Två dagar innan Matei Amo skulle öppna sitt kafé, Amo Coffee House, placerade Norrmalms Stadsdelsförvaltning i Stockholm utan förvarning en stor återvinningsstation endast tre meter ifrån kaféets husfasad. Samma plats hade Matei tidigare ansökt om tillstånd för uteservering på. Då fick han svaret att tillståndet kunde vänta tills säsongen för uteservering drog igång.

En kamp mot soporna
Men kaféägaren fick de boende i området med sig och kunde lämna in listor med 1 500 underskrifter till kommunen. Alla krävde de att få återvinningsstationen flyttad. Matei Amo kommenterade bland annat att när man nu har beviljat bygglov för kaféet borde man också ta ansvar för kaféets hygien. Kommunen tog inte sitt ansvar när man gav återvinningsstationen en plats så nära kaféverksamheten.

Invigde till slut uteserveringen
De höjde rösterna fick stadsdelsförvaltningen att ta sitt förnuft till fånga. När FTAB, bolaget som ansvarade för sopstationen, ville förnya sitt tillstånd för att ha stationen kvar på platsen för Mateis uteservering fick de beskedet att återvinningsstationen skulle flyttas. Beslutet överklagades till länsstyrelsen. Men länsstyrelsen tyckte att stadsförvaltningen hade gjort rätt. Kaféets intresse av hygien måste gå först. Mateis kunder kunde äntligen inviga en uteservering utan sopor i sikte.