Category

Yrkes- och näringsfrihet

Kezban mot staten

By | Yrkes- och näringsfrihet

Jordbruksverket tvingade småföretagare runt om i landet att sluta sälja vissa importerade juicer utan stöd i lag. Dessutom tvingades flera att betala olagliga straffavgifter på upp till 20 000 kr. En av de drabbade, Brian Cicek i Göteborg, gav inte upp och gick hela vägen till Högsta domstolen.

Tvingades betala olaglig avgift
Brian har den populära butiken Wiesel Matcenter i Göteborg. Han importerar och säljer livsmedel. I december 2007 kom Jordbruksverket på besök. Brian hade juice på burk i sitt sortiment – dessa ingick inte i ett pantsystem. Inte så konstigt eftersom den gällande lagen säger att mejeri- och juiceprodukter är undantagna från kravet på pant. Men Jordbruksverket krävde ändå att en miljösanktionsavgift, en sorts bot, på 5 000 kr skulle betalas.

Brian skrev i sin överklagan till Miljödomstolen att han blivit informerad om att juiceburkar är undantagna pantkravet. Domstolen avslog överklagandet i april 2008 och gav Jordbruksverket rätt. Man skrev också att det är upp till företaget att hålla sig informerad om vilka regler som gäller och påpekade att företagare inte kan förlita sig på vad en leverantör har sagt. Samma dag dömde domstolen tvärt om i ett fall som gällde, just det, juice. Och ett liknande företag slapp med den domen betala boten från Jordbruksverket.

Staten tar inte ansvar för sina övertramp
Brian vände sig då till Justitiekanslern, JK, som i sitt beslut i maj 2010 konstaterade att Jordbruksverket hade gjort fel. Däremot menade JK att felet inte var så allvarligt att staten behöver ersätta Brian för kostnaderna. Innebörden var med andra ord att företagare själva får stå för kostnaden när myndigheter gör fel och begår övertramp.

Den 14 november kom domen i Göta Hovrätt. Hovrätten säger bland annat att ”Även om man anser att det vid miljödomstolens prövning av ärendet har funnits utrymme för skilda tolkningar av begreppet fruktjuice, har miljödomstolen enligt hovrättens mening inte gjort någon så allvarlig felbedömning att denna kan föranleda skadeståndsansvar för staten”. Här handlar det om skadeståndsansvar med stöd av skadeståndslagens regel om fel och försummelser från statens sida. I det fallet krävs att domstolen har gjort sig skyldig till ett förbiseende i sin verksamhet eller att domstolens rättstillämpning varit uppenbart oriktig och det anser alltså inte hovrätten.

Brian överklagar till Högsta domstolen och får rätt
Högsta domstolen ger Brian rätt. Skyldigheten att pantmärka burkar hänger ihop med burkens innehåll. Eftersom Jordbruksverket inte anger vad burkarna har för innehåll kan Jordbruksverkets anklagelse gentemot Brians företag inte anses innehålla tillräckliga påståenden för att miljösanktionsavgift ska kunna påföras. Jordbruksverkets anklagelse om brott är därför inte tillräckligt preciserad vilket strider mot artikel 6.3 a) i Europakonventionen.

Högsta domstolens dom tar också upp frågan om vad som krävs för att en myndighets agerande ska medföra skadeståndsskyldighet. Både Justitiekanslern och hovrätten tillämpande en praxis som sa att för att en felaktig rättstillämpning ska vara skadeståndsgrundande krävs att felet ska vara uppenbart. Men Högsta domstolen slår fast att fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen kan föreligga även utan att rättstillämpningen framstår som uppenbart oriktig. En helhetsbedömning ska göras. Eftersom miljödomstolens domskäl inte förklarar hur man förhållit sig till dryckens innehåll eller på något annat sätt förklarat varför man inte prövat dryckens innehåll rör det sig om en bristfällig rättstillämpning som är skadeståndsgrundande.

–  Det har varit en lång resa och det känns skönt att äntligen ha fått bekräftat att myndigheter inte får göra på det här sättet, säger Brian Cicek.

Inlagor, domar och beslut
Hovrättens dom
Göta hovrätt, 14 oktober 2011
Yttrande JK
Högsta domstolen, 16 november 2012
Yttrande Kezban
Högsta domstolen, 10 januari 2013
Yttrande Kezban
Högsta domstolen, 14 februari 2013
Högsta domstolens dom
Högsta domstolen , 18 oktober 2013

Pontus Göransson mot Göteborgs kommun

By | Yrkes- och näringsfrihet

Pontus Göransson sålde korv från en vagn. Under tre års tid betalade Pontus Göransson förskottsfakturor till Göteborgs kommun för livsmedelskontroller som sedan inte utfördes. Han var inte ensam – varje år betalade livsmedelsföretagare runt om i landet miljontals kronor för kontroller som inte utfördes. Domstolarna ville dock inte ge honom en krona tillbaka.

Pontus Göransson började sälja korv på Avenyn i Göteborg i januari 2007. Under åren 2007–2009 betalade han tusentals kronor i kontrollavgifter till Göteborgs kommun, utan att det utfördes någon kontroll av hans verksamhet. I början av 2009 höjde kommunen kontrollavgiften för att hans verksamhet ansågs behöva mer kontroll. Pontus Göransson betalade avgiften, men överklagade samtidigt beslutet. Han förstod inte varför kommunen plötsligt skulle kontrollera mer – kommunen hade ju aldrig utfört någon kontroll alls.

Fick inga besked
Under hela 2009 försökte han förgäves få besked om hur det gick i hans ärende. När länsstyrelsen fick upp ögonen för fallet visade det sig att kommunen aldrig hade skickat vidare hans överklagande. Det dröjde alltså mer än ett år innan Pontus Göranssons höjda avgift prövades. Han fick dock nog av vad han upplevde som ”luftfakturor” från kommunen och krävde återbetalning av 5 400 kronor. Dessutom JO-anmälde han kommunen för den oacceptabla hanteringen av hans överklagande. JO kritiserade i ett beslut kommunen för att det dröjt mer än ett år innan överklagandet lämnades över till länsstyrelsen från kommunen.

En av många
Pontus Göransson är bara en av många livsmedelsföretagare som inte fick den kontroll de betalat för. Enligt Livsmedelsverkets statistik blev hela 43 procent av Sveriges livsmedelsföretag utan kontroll under 2009. I en undersökning som branschtidningen Restaurangvärlden genomförde uppgav bara en av tio av de tillfrågade att kommunerna utfört det arbete som de tar betalt för.

I juli 2011 kom beslutet från länsstyrelsen som ansåg att de debiterade avgifterna var befogade. I överklagandet skriver Centrum för rättvisa att det finns påtagliga brister både vad gäller regelbundenhet och effektivitet i fråga om kontrollerna. Varje verksamhet ska kontrolleras efter behov. I annat fall skulle kontrollernas och därmed avgifternas storlek bli godtycklig.

Förvaltningsrätten kom till samma slutsats. Kammarrätten meddelade inte prövningstillstånd och det gjorde inte heller Högsta förvaltningsdomstolen. Därmed är fallet avslutat.

 

Agneta Folcker mot Stockholms stad

By | Yrkes- och näringsfrihet

När Agneta efter många år som korvgumma ville sälja sin verksamhet, satte kommunen käppar i hjulet. Tillståndet för att sälja korv tillhör inte företaget – när det står på hjul. Annat är det för kioskägare. Men Agneta stod upp för sin rätt som företagare och fick till slut sälja sitt företag till marknadsvärdet.

Agneta Folcker sålde i nästan 20 år  korv från sin vagn på Hamngatan i centrala Stockholm. Under åren som gick hade hon skaffat sig en fast kundkrets bland innerstadsfolket. Agneta visste precis vad hennes stamkunder ville ha. Vissa kom förbi några dagar i veckan bara för att prata lite grann. Hennes korvhandel blev ett framgångsrikt företag. När hon ville prova nya vägar och sälja sitt företag blev hon hindrad av ett orättvist regelverk. Agnetas tillstånd att sälja korv följde inte med företaget vid försäljningen – eftersom det stod på hjul. Men vad är ett korvstånd på hjul värt utan sitt tillstånd?

Specialregler för korvförsäljning på hjul
Reglerna är inte bara fel för att de olagligen hindrar företagare. Det är dubbelt orättvist eftersom det inte finns liknande regler för fasta korvstånd, tobakskiosker eller grillkök. Hade Agneta bara haft pinnar istället för hjul hade hon fått sälja sitt företag till marknadsvärdet. Med gällande regler var företaget inte värderat till någonting.

Gav sig inte
Men Agneta vägrade att ge sig. I november 2005 skrev hon till trafiknämnden i Stockholm. Hon hävdade att denna begränsning av hennes näringsfrihet inte bara var orättvis, utan även olaglig. Hon krävde att hennes rättigheter skulle klarläggas. Trafikkontoret gav sitt svar i början av februari 2006. Kommunen backade. Ägarbyte i och med försäljning är inte ett giltigt skäl till att återkalla eller vägra förlänga ett tillstånd. En seger för Stockholms korvgummor och korvgubbar, som tvingade kommunen att medge deras rätt att sälja sina företag på marknadsmässiga villkor. Agneta har fortsatt med korvförsäljning. Numera jobbar hon med konceptet ”hyr en korvgubbe” och åker omkring med korvvagn till bröllop och företagsevents.

Grundlagen på sin sida
Näringsfriheten skyddas av grundlagen som säger att begränsningar bara får göras för att skydda angelägna allmänna intressen. Dessutom får kommun eller myndighet inte fatta beslut som drabbar företagare utan ett tydligt stöd i lag.

Fawzia Barjawi mot Jordbruksverket

By | Yrkes- och näringsfrihet

Jordbruksverket har utan stöd i lag tvingat små butiker och importörer runt om i landet att sluta sälja vissa fruktjuicer. Dessutom har flera felaktigt tvingats betala straffavgifter på upp till 20 000 kronor. Nu kräver fem av de drabbade skadestånd och en ursäkt av myndigheterna.

I den så kallade retursystemsförordningen finns en bestämmelse som säger att dryck i plastflaskor och metallförpackningar ska återvinnas. Den som inte följer reglerna om återvinning straffas med en avgift. Av samma bestämmelse framgår att detta inte gäller mejeriprodukter och juicer. I fem kända fall har Jordbruksverket struntat i undantagsregeln när det gäller fruktjuicer från bland annat Iran. De som sålt juicen har tvingats upphöra med det och dessutom betala straffavgifter på upp till 20 000 kronor.

Men Fawzia Barjawi, en av de drabbade företagarna, fann sig inte i Jordbruksverkets beslut utan överklagade till Miljödomstolen – och fick rätt. De burkar som juicen säljs i var inte bara undantagna från skyldigheten att återvinna. Dessutom visade Jordbruksverkets egna utredningar att det inte finns något återvinningssystem som de aktuella förpackningarna kunde ingå i.

Flera av de drabbade företagarna kände oro och förvirring inför vilka regler som gällde. De hade ansträngt sig för att göra allting rätt, men ändå straffades de. Flera upplevde därför en avgift på upp till 20 000 kronor inte bara som ett ekonomiskt straff, utan som ett underkännande som företagare. Några hade även gjort betydande ekonomiska förluster.

I maj 2009 lämnade fem av de drabbade företagarna in sina krav skadeståndskrav till Justitiekanslern, JK. JK nekade företagarna skadestånd i ett beslut i maj 2010.

 

Göran Persson mot Sjöfartsverket

By | Yrkes- och näringsfrihet

Göran Persson hade tjänstgjort på fartyg utomlands i 25 år på när Sjöfartsverket plötsligt ändrade hans behörighet. Som en följd förlorade han jobbet. När han överklagade verkets beslut drabbades han av långsamma handläggningstider och fick vänta i över tre år på att Regeringsrätten skulle meddela att de inte skulle pröva fallet. Göran Persson begärde med Centrum för rättvisas hjälp skadestånd hos Justitiekanslern. Justitiekanslern fann att Göran Persson hade rätt till skadestånd på 15 000 kr för den långsamma handläggningstiden, men att verkets felaktiga beslut att ändra behörigheten var mindre allvarligt och därför inte skadeståndsgrundande.

Efter 25 års arbete i olika befattningar på fartyg i andra länder, framför allt i Arktis och Antarktis, skulle Göran Persson 2005 tillträda en ny tjänst som befälhavare (kapten) och sade därför upp sig från sitt gamla jobb.

Han behövde bara Sjöfartsverkets bekräftelse på sin behörighet – en rutinsak att döma av hur frågan hanterats dittills. Men beslutet blev en kalldusch för Göran Persson. Tvärtemot tidigare beslut fick han inte rätt att arbeta som befälhavare, och han kunde inte tillträda det nya jobbet.

Ändrade regler
År 2000 ändrade Sjöfartsverket utformningen av behörighetsbevisen för sjöfartspersonal på så vis att endast behörigheten enligt den svenska förordningen för sjöfartspersonal intygades. I tidigare intyg hade Sjöfartsverket även angett behörigheten enligt en internationell konvention på området (STCW), och det var intyget baserat på konventionen som hade gjort det möjligt för Göran Persson att ta arbeten som befälhavare.

Flera år i domstol
I oktober 2005 avslog Sjöfartsverket Göran Perssons ansökan om att intyga behörigheten enligt konventionen. Göran Persson överklagade beslutet. Sedan såväl länsrätten som kammarrätten avslagit överklagandet begärde Göran Persson i april 2006 prövningstillstånd i Regeringsrätten. Där tog det mer än tre år innan domstolen kom fram till att den inte ens skulle ta upp Göran Perssons fall till prövning.

Skadestånd för långsam handläggning
Med hjälp av Centrum för rättvisa begärde Göran Persson skadestånd hos Justitiekanslern, JK, för Sjöfartsverkets felaktiga beslut och domstolarnas långsamma handläggning.

Enligt JK hade Sjöfartsverket slarvat med det intyg som kostade Göran Persson jobbet. Men trots myndighetsmissen blev det inget skadestånd. JK ansåg att det handlade om ett sådant mindre allvarligt fel som staten inte behöver ta ansvar för enligt skadeståndslagen. Göran Persson får därför ta smällen när det var Sjöfartsverkets miss som gjorde att han förlorade jobbet. Däremot fick Göran Persson 15 000 kr i skadestånd för den långa väntetiden i domstolarna.

Inlagor, domar och beslut
JK:s beslut
Justitiekanslern, 20 september 2010

 

Sebastian Jonsson mot Fastighetsmäklarnämnden

By | Yrkes- och näringsfrihet

Under mer än ett års tid nekade Fastighetsmäklarnämnden Sebastian Jonsson rätten att utöva sitt yrke i Sverige. Skälet var att han hade en norsk i stället för en svensk utbildning. Med hjälp av Centrum för rättvisa ansökte Sebastian Jonsson om ersättning hos Justitiekanslern för förlorad inkomst. Justitiekanslern fann i sitt beslut att Fastighetsmäklarnämnden medvetet agerat i strid med EU-rätten och tillerkände Sebastian Jonsson skadestånd om 335 630 kronor.

– Jag är oerhört glad över Justitiekanslerns beslut. Man känner sig rätt så liten när man slåss mot staten men det här visar att även vanliga människor kan få rätt, säger Sebastian Jonsson i en kommentar.

Bakgrunden är att Sebastian Jonsson utbildade sig till fastighetsmäklare i Oslo och fick en norsk mäklarlicens. Efter fem års framgångsrikt arbete i Norge bestämde han sig för att flytta hem till Sverige. Enligt EU-rätten var en norsk mäklarlicens giltig för att arbeta som mäklare även här.

Men den svenska statliga Fastighetsmäklarnämnden satte medvetet stopp. Trots att Sebastian Jonsson uppfyllde behörighetskraven tyckte nämnden att Sebastian Jonsson skulle göra ett kompletteringsprov innan han kunde få en svensk licens. Nämndens agerande slog hårt mot Sebastian Jonsson – resultatet blev att han hindrades från att utöva sitt yrke under ett helt år, trots att han fick ett flertal anställningserbjudanden.

Med hjälp av Centrum för rättvisa begärde Sebastian Jonsson därför skadestånd av staten i december 2007. Justitiekanslern fann att nämndens beslut var godtyckligt och gick på tvärs mot både EU:s regelverk och entydig praxis från EU-domstolen. Dessutom fanns inte ens något kompletteringsprov.

Sebastian Jonsson fick därför det skadestånd på 335 630 kronor som han begärde, bland annat som kompensation för förlorad inkomst.

Tommy Limby Sport mot Orsa kommun

By | Yrkes- och näringsfrihet

Kommunens planer på att starta skiduthyrningsverksamhet stoppades inte av att Tommy gjort detsamma i 25 år. Men Tommy vägrade ge sig, och kommunen fick backa.

Tommy Limby drev sedan 25 år tillbaka ett skiduthyrningsföretag på skidanläggningen Orsa Grönklitt. Bolaget Orsa Grönklitt, som ägs av Orsa kommun, beslöt sig för att själv starta en konkurrerande skiduthyrning. Samtidigt chockhöjde kommunen Tommys lokalhyror. Den nya situationen skulle göra det omöjligt för Tommy att fortsätta bedriva sin verksamhet. Konkurrensen från kommunens skiduthyrning i kombination med höjd hyra skulle göra att Tommys verksamhet inte längre skulle gå runt.

Uppmärksammat övertramp
Tidningarna uppmärksammade kommunens olagliga planer. Den politiska oppositionen blev stor och tillsammans med hot om skadestånd valde Orsa kommun att backa. Planerna på egen skiduthyrning skrinlades, hyresvillkoren omförhandlades och Tommy Limby Sport räddades kvar.

Olaglig konkurrens
Kommuner får bedriva näringsverksamhet för att möta de intressen som finns bland de boende i kommunen. Det kan röra sig om en kommunal sportanläggning eller en parkering. Men kommuner får inte driva företag i vinstsyfte eller starta en verksamhet som konkurrerar med redan existerande företag. Det som Orsa Grönklitt var i färd med att göra var olagligt. Företagare ska kunna bedriva sin verksamhet utan oschysst konkurrens, som dessutom är olaglig, från kommunala bolag. Tommy visste att han hade lagen på sin sida och fick kommunen att backa. Hans fall hjälper andra företagare i liknande situationer att stå upp för sin rätt.

Matei Amo mot Stockholms Stad

By | Yrkes- och näringsfrihet

Samtidigt som Matei Amo slog upp portarna till sitt kafé placerade kommunen en sopstation bara några meter från lokalen. På samma plats hade Matei Amo tidigare ansökt om tillstånd för uteservering. Tillsammans med de boende i området fick Matei Amo kommunen att ge med sig och flytta sopstationen.

Två dagar innan Matei Amo skulle öppna sitt kafé, Amo Coffee House, placerade Norrmalms Stadsdelsförvaltning i Stockholm utan förvarning en stor återvinningsstation endast tre meter ifrån kaféets husfasad. Samma plats hade Matei Amo tidigare ansökt om tillstånd för uteservering på. Då fick han svaret att tillståndet kunde vänta tills säsongen för uteservering drog igång.

En kamp mot soporna
Men kaféägaren fick de boende i området med sig och kunde lämna in listor med 1 500 underskrifter till kommunen. Alla krävde de att få återvinningsstationen flyttad. Matei Amo kommenterade bland annat att när man nu har beviljat bygglov för kaféet borde man också ta ansvar för kaféets hygien. Kommunen tog inte sitt ansvar när man gav återvinningsstationen en plats så nära kaféverksamheten.

Invigde till slut uteserveringen
De höjda rösterna fick stadsdelsförvaltningen att ta sitt förnuft till fånga. När FTAB, bolaget som ansvarade för sopstationen, ville förnya sitt tillstånd för att ha stationen kvar på platsen för Matei Amos uteservering fick de beskedet att återvinningsstationen skulle flyttas. Beslutet överklagades till länsstyrelsen. Men länsstyrelsen tyckte att stadsförvaltningen hade gjort rätt. Kaféets intresse av hygien måste gå först. Matei Amoss kunder kunde äntligen inviga en uteservering utan sopor i sikte.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!