Category

Äganderätt

Syskonen Lignell mot Östersunds kommun

By Äganderätt, Pågående fall

Trots tidigare löften om att deras barndomshem ska få stå kvar har Östersunds kommun ansökt om tvångsinlösen av syskonen Leif och Anita Lignells hus. Detta eftersom kommunen anser att marken behövs för att utveckla det närliggande handelsområdet. Nu hjälper Centrum för rättvisa syskonen att försvara sitt hem mot kommunen.

– Vi trodde att vi skulle få ha kvar vårt barndomshem så länge vi ville, men kommunen har ändrat sig. Både jag och Anita har en stark anknytning till platsen och jag har länge haft planer på att flytta tillbaka dit, säger Leif Lignell som tillsammans med sin syster Anita Lignell äger marken som kommunen vill tvångsinlösa.

Under tidigt 60-tal köpte syskonen Lignells far en fastighet med tillhörande bostadshus i landsbygdsområdet Lillänge i Östersunds kommun. Såväl Leif som Anita Lignell har tillbringat en stor del av sin barndom och uppväxt i det röda huset som än i dag finns på fastigheten. Sedan 2012 äger syskonen fastigheten med hälften vardera och Leif Lignell har länge haft planer på att flytta tillbaka till sitt barndomshem.

Sedan familjen Lignell köpte huset har Östersunds kommun gradvis omvandlat området Lillänge från ett landsbygdsområde till ett handelsområde. Från att ha legat i ett område med gårdar och lantbruk omges syskonen Lignells hus idag av ett köpcentrum och en tillhörande parkeringsplats.

Familjen Lignell har inte motsatt sig att området har förändrats på det sätt som skett, men familjen har varit mån om att de ska få behålla sitt hem. I kontakter med familjen har kommunen lovat att huset ska få stå kvar. I beskrivningen till den aktuella detaljplanen anges att fastigheten får nyttjas för boende ”så länge fastighetsägaren önskar”.

Men trots detta löfte ansökte Östersunds kommun i april 2020 om att tvångsinlösa marken eftersom den behövs för att ”utveckla handelsområdet”. Mark- och miljödomstolen vid Östersunds tingsrätt beviljade kommunens ansökan utan att göra någon egentlig avvägning mellan kommunens och Leif och Anita Lignells intresse av marken.

Frågan om inlösen av fastigheten ska nu prövas av Mark- och miljööverdomstolen där syskonen Lignell företräds av jurister från Centrum för rättvisa.

– Det här är ett principiellt viktigt mål. Den grundlagsskyddade äganderätten innebär att det måste finnas starka skäl för att det allmänna ska få ta enskildas mark i anspråk med tvång. I det här fallet är det tydligt att Leif och Anita Lignells intresse av att få behålla sitt barndomshem väger tyngre än kommunens intresse av att utveckla handelsområdet, säger juristen Erik Scherstén som tillsammans med juristerna Emanuel Klerfelt Johansson och Olivia Möller företräder Leif och Anita Lignell i målet.

Daniel Edencrona mot staten

By Äganderätt, Pågående fall

Genom bedrägerierna i den så kallade Falcon Funds-härvan tömdes det svenska premiepensionssystemet på över en miljard kronor och tiotusentals pensionssparare fick se delar av sin pension gå upp i rök. Bedrägerierna möjliggjordes av att Pensionsmyndigheten saknade rutiner för att upptäcka och ingripa mot obehöriga fondbyten. En av de drabbade pensionsspararna, Daniel Edencrona, stämmer nu staten med hjälp av Centrum för rättvisa. Fallet är unikt och kan få betydelse för tusentals svenska pensionssparare.

– Hela min premiepension flyttades utan min vetskap till en av Falcon-fonderna som sedan tömdes på pengar. För mig är det tydligt att Pensionsmyndigheten inte har gjort tillräckligt för att stoppa bedrägerierna. Jag hoppas att den här processen kommer att hjälpa inte bara mig utan även andra som drabbats, säger Daniel Edencrona som med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer staten vid Stockholms tingsrätt.

När Pensionsmyndigheten i oktober 2016 höll en presskonferens angående den så kallade Falcon Funds-härvan kunde det konstateras att över 20 000 pensionssparare fått sin premiepension, uppgående till totalt 2,4 miljarder kronor, flyttad till tre olika Falcon-fonder. Genom ett avancerat upplägg, där Falcon-fonderna investerade i övervärderade värdepapper, kunde huvudmännen bakom bedrägerierna tillskansa sig stora delar av tillgångarna. I slutändan innebar bedrägerierna att över en miljard kronor försvann ur premiepensionssystemet, vilket har lett till att ett stort antal pensionssparare har gått miste om delar av sin pension.

Daniel Edencrona fick hela sin premiepension flyttad till en av Falcon-fonderna genom en förfalskad fondbytesblankett. Fondbytesblanketterna kunde enkelt förfalskas – om man hade en persons namn och personnummer så kunde man flytta hela hens premiepension. Eftersom det saknades kopieringsskydd på Pensionsmyndighetens blanketter kunde personerna bakom bedrägerierna flytta tusentals pensionssparares pengar utan att dessa visste om det. Pensionsmyndigheten kontrollerade inte heller signaturen på blanketten vilket innebar att samtliga fondbyten automatiskt godkändes.

Med hjälp av Centrum för rättvisa begär Daniel Edencrona skadestånd av staten för att den inte gjort tillräckligt för att förhindra de bedrägerier som drabbat honom och tusentals andra pensionssparare. Enligt den stämningsansökan som lämnas in i dag till Stockholms tingsrätt har Pensionsmyndigheten åsidosatt sin grundläggande omsorgsplikt om Daniel Edencronas premiepensionspengar. Rättegången kan få betydelse för cirka 7 000 pensionssparare.

– Det är uppenbart att Pensionsmyndigheten har saknat tillräckliga system och rutiner för att upptäcka och ingripa mot obehöriga fondbyten som skett utan pensionsspararnas vetskap. Det är orimligt att Pensionsmyndigheten låter enskilda pensionssparare stå risken för myndighetens bristfälliga system och rutiner. Vår uppfattning är att staten har ett ansvar för att bedrägerierna kunde inträffa, säger juristen Paula Röttorp som tillsammans med juristerna Lisa Hyder och Erik Scherstén företräder Daniel Edencrona i målet.

Marie-Louise Grettve mot staten

By Äganderätt, Pågående fall

Salems kommun förstörde år 2007 infarten till Marie-Louise Grettves tomt i samband med ett vägarbete. Kommunen har sedan dess vägrat att återställa infarten och hon tvingades därför att inleda en rättsprocess. Men processen drog ut på tiden och efter många turer förlorade hon av formella skäl med hänvisning till att den tioåriga preskriptionsfristen hade passerats under målets handläggning. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer hon nu staten för att hennes rätt till en domstolsprövning åsidosatts.  

– Jag har under 15 års tid gjort allt jag kunnat för att få kommunen att återställa min infart. Nu har de rättsliga dörrarna slagit igen utan att tvisten blivit löst. Det är orimligt att jag inte kan få min sak prövad för att preskriptionstiden löpt ut på grund av att myndigheterna varit långsamma, säger Marie-Louise Grettve. 

Efter att Salems kommun år 2007 byggt om vägen i Marie-Louise Grettves bostadsområde kan hon inte längre använda infarten till sin tomt. Till följd av detta går fastigheten bara att nå med bil via granntomten och hon riskerar att inte få framtida bostadsbyggnationer godkända. Marie-Louise Grettve har förgäves försökt få kommunen att åtgärda problemet, men kommunen anser inte att den gjort något fel. 

Marie-Louise Grettve tvingades därför inleda en kostsam rättsprocess mot kommunen. Men efter många turer fick hon besked att hon av formella skäl förlorat på grund av att den tioåriga preskriptionstiden hade passerats under målets handläggning. Detta trots att Marie-Louise Grettve inledde processen inom den lagstadgade tidsfristen. Än idag går infarten inte att använda.  

Med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer hon nu staten för att hennes rätt till en domstolsprövning åsidosatts.  

– Preskription får inte innebära att enskilda under pågående rättsligt förfarande berövas möjligheten att få sin sak prövad. Det är principiellt viktigt att detta slås fast i domstol så att inte fler drabbas på samma sätt, säger Elsa Haggård, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Marie-Louise Grettve tillsammans med juristerna Alexander Ottosson, Henrietta Cahn och Emanuel Klerfelt Johansson. 

Boende i Folkesta mot Eskilstuna kommun

By Äganderätt

Eskilstuna kommuns planbeslut omvandlade bostadsområdet Folkesta till en spökstad. De fyra fastighetsägare som med hjälp av Centrum för rättvisa begärde skadestånd vid Eskilstuna tingsrätt träffade i oktober 2019 en överenskommelse med kommunen. Överenskommelsen innebär att de boende överlåter sina fastigheter till kommunen och att den pågående rättsprocessen avslutas. De boende får under en övergångsperiod på två år bo kvar i området för att kunna ordna med nytt boende.

– Centrum för rättvisa har under lång tid engagerat sig för de boende i Folkesta och försvarat deras äganderätt. Vi hade gärna sett att kommunens agerande hade prövats rättsligt i domstol, men vår bedömning är att den förlikning som kommunen har tagit initiativ till är det bästa för fastighetsägarna i det här läget. Eftersom kommunen i praktiken har medgett de ekonomiska kraven går det inte att driva fallet vidare, säger Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

Sedan början av 1900-talet har Folkesta varit ett levande bostadsområde. I augusti 2013 antog Eskilstuna kommun en översiktsplan där bostadsområdet med 28 villor och radhus pekades ut som ett framtida logistikområde. Kommunens planer gjorde att fastigheterna blev värdelösa och skapade stor osäkerhet för de boende om deras möjligheter att bo kvar i området.

I det skedet lämnade kommunen ett tidsbegränsat erbjudande till samtliga fastighetsägare i Folkesta om att köpa husen. Risken för att bli ståendes med värdelösa fastigheter gjorde att majoriteten av de boende i området inte såg något annat alternativ än att sälja till kommunen. Under åren 2010 till 2014 förvärvade kommunen merparten av husen i Folkesta. Fyra fastighetsägare – Peter Andersson, Peter Andersson, Else-Brith och Lars Värlander – vägrade dock att flytta från sina hem och har bott kvar.

Resultatet blev att Folkesta förvandlades till en spökstad, där kommunens hus har stått tomma och förfallit. Händelsen fick stor medial uppmärksamhet och under 2016 sände Kalla Fakta reportaget ”Spökstaden” i TV4 om kommunens hantering av de boende i Folkesta. Efter rapporteringen fick de boende ett löfte av kommunen om att få bo kvar. Kort därefter beslutades det dock att kommunens hus skulle rivas och att de kvarvarande boende skulle byggas in i ett industriområde.

Med hjälp av Centrum för rättvisa begärde Peter Andersson, Peter Andersson, Else-Brith och Lars Värlander i december 2018 skadestånd av kommunen vid Eskilstuna tingsrätt för att kommunen överträtt deras grundlagsstadgade egendomsskydd. Huvudförhandling skulle ha hållits under oktober 2019, men efter att kommunen tagit initiativ till en förlikning träffades en överenskommelse mellan parterna.

Överenskommelsen innebär att kommunen förvärvar de tre kvarvarande bostadsfastigheterna och att fastighetsägarna kompenseras som om husen hade lösts in med stöd av expropriationslagen. De boende får även bo kvar under en övergångsperiod om två år för att kunna ordna med nytt boende. Eftersom kommunen i praktiken har medgett de boendes ekonomiska krav avslutas den pågående rättsprocessen vid Eskilstuna tingsrätt.

– Jag har bott i området sedan 1948 och hade hoppats på att jag aldrig skulle behöva flytta härifrån. Just nu känns det såklart vemodigt, men förhoppningsvis leder den här överenskommelsen till att vi alla kan gå vidare, säger Peter Andersson.

Lars Erik Larsson mot staten

By Äganderätt

Lars Erik Larsson från Uddevalla tvingades vänta i mer än ett halvår på att få sina pengar som Kronofogden drivit in, trots att lagen säger att betalning ska ske inom två veckor. I en dom idag konstaterar Högsta domstolen att Kronofogden inte behöver betala dröjsmålsränta vid sena utbetalningar. Två justitieråd är skiljaktiga och anser att Lars Erik Larsson har rätt till ränta.

– Det är klart jag är besviken på Högsta domstolens dom. Alla andra som dröjer med en betalning måste betala ränta. Jag tycker att det borde gälla även Kronofogden, säger Lars Erik Larsson.

Lars Erik Larsson tvingades vänta i mer än ett halvår på sina pengar som Kronofogden drivit in, trots att lagen säger att betalning ska ske inom två veckor. Orsaken är att Kronofogden under flera år haft stora brister i hanteringen av människors pengar. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Lars Erik Larsson staten i domstol och begärde ersättning i form av dröjsmålsränta på grund av att Kronofogden inte betalade ut hans pengar i tid.

Statens uppfattning är att myndigheter inte behöver följa räntelagen och att enskilda som drabbas av sena utbetalningar i stället får begära skadestånd av myndigheten. Det är dock svårt för enskilda att bevisa vilken skada som en myndighets betalningsdröjsmål har orsakat, vilket innebär att skadestånd som huvudregel inte utgår.

Stockholms tingsrätt gjorde bedömningen att Kronofogden inte behöver följa räntelagen men när Svea hovrätt prövade fallet i januari 2021 kom domstolen till motsatt slutsats. Enligt hovrätten talade starka ändamålsskäl för att dröjsmålsränta ska utgå i en situation som den aktuella.

Staten överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen som nu går på statens linje. Högsta domstolen konstaterar att utgångspunkten är att den enskildes rätt till kompensation vid sena myndighetsutbetalningar tillgodoses genom skadestånd och inte genom dröjsmålsränta. Enligt domstolen skulle det få långtgående konsekvenser om myndigheter måste följa räntelagen. Två av justitieråden är dock skiljaktiga och anser att en tillämpning av räntelagen framstår som både rimlig och ändamålsenlig.

Högsta domstolen återförvisar nu målet till Svea hovrätt för prövning av om Lars Erik Larsson i stället har rätt till skadestånd.

– Högsta domstolens dom innebär att det även framöver kommer vara svårt för enskilda att få någon kompensation när myndigheter är i betalningsdröjsmål. Nu återstår att se om Lars Erik Larsson i stället kan få kompensation genom skadestånd i hovrätten, säger juristen Erik Scherstén, som tillsammans med Erica Wide företräder Lars Erik Larsson.

Anne-Marie Kagarp mot staten

By Äganderätt

Anne-Marie Kagarp fick sin lön utmätt av Kronofogden trots att hon redan betalat av sin skuld. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde hon år 2019 staten för att ha överträtt hennes grundlagsskyddade äganderätt. Såväl Stockholms tingsrätt som Svea hovrätt fällde staten för överträdelsen och förpliktigade staten att betala skadestånd. Den 5 oktober 2021 beslutade Högsta domstolen att inte meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom blir nu vägledande för andra som drabbats av Kronofogdemyndighetens bristfälliga medelshantering.

Redan 2011 inkom anmälningar till Justitieombudsmannen om Kronofogdens bristande hantering av betalningar. Bristerna har bestått i att Kronofogden har betalat ut pengar till fel personer, dröjt med utbetalningar av indrivna medel och utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta.

Situationen försämrades 2016 när Kronofogden halverade personalstyrkan för medelshanteringen. Tanken var att en stor del av personalen skulle ersättas av ett nytt datorsystem, men det gick inte som planerat utan ledde i stället till ännu fler klagomål. Sedan dess har myndigheten fått upprepad och allvarlig kritik från såväl Justitieombudsmannen som Justitiekanslern. Det har dock varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få någon kompensation.

Anne-Marie Kagarp från Uppsala tvingades att under en period leva på existensminimum efter att Kronofogden fortsatt att utmäta hennes lön – trots att hon redan betalat sin skuld. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde hon staten och begärde skadestånd för att myndigheten genom de felaktiga löneutmätningarna hade överträtt hennes äganderätt.

– Det är viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Alexander Ottosson, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristerna Helena Myrin och Erik Scherstén har företrätt Anne-Marie Kagarp i rättsprocessen.

I december 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att det skett en överträdelse av Anne-Marie Kagarps äganderätt. Staten förpliktigades därför att betala skadestånd till henne. I mars 2021 kom Svea hovrätt till samma slutsats som tingsrätten. Högsta domstolen beslutade i oktober 2021 att inte ta upp målet till prövning. Hovrättens dom står därför fast.

– Eftersom Högsta domstolen beslutat att inte pröva målet kommer hovrättens dom att bli vägledande för andra personer som drabbats av olagliga utmätningar, avslutar Alexander Ottosson.

Centrum för rättvisa företräder även Lars Erik Larsson som tvingades vänta i mer än ett halvår på att få sina pengar som Kronofogden drivit in. Hans fall kommer att prövas i Högsta domstolen under vintern 2021.

Bill Persson mot Partille kommun

By Äganderätt

Partille kommun fälld för brott mot äganderätten


Några dagar innan julafton 2017 fick den pensionerade sjömannen Bill Persson en faktura från Partille kommun på 793 961 kr. Fakturan avsåg kostnader som uppkommit för gator när kommunen, tillsammans med ett privat företag, beslutat att exploatera området där han bor. Fakturan skulle betalas inom trettio dagar, annars skulle kommunen ta ut en hög ränta. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson kommunen och vann i Hovrätten för Västra Sverige som slog fast att kommunen brutit mot hans grundlagsskyddade äganderätt. Rättsfallet kan få stor betydelse för fastighetsägare runt om i landet.

Se TV4 Nyheternas inslag om hovrättsdomen här.

 Jag är så klart jätteglad! Jag har hela tiden tyckt att det är orimligt att kommunen ska kunna ta så mycket betalt för gator som jag varken bett om eller har någon nytta av. Det känns väldigt bra att hovrätten nu ger mig rätt. Förhoppningsvis kan den här processen vara till hjälp för andra också, säger Bill Persson.

Pensionären Bill Persson har bott i sitt barndomshem sedan 50-talet. För några år sedan bestämde Partille kommun att hans område skulle göras om från ett skogs- och naturområde till ett bostadsområde med tät bebyggelse. Enligt kommunens nya detaljplan skulle kommunen bygga ut infrastrukturen i området med nya vägar.

Trots att Bill Persson redan hade vägar till sitt hus och inte efterfrågade några nya bestämde kommunen att han skulle vara med och betala för exploateringsprojektet. Enligt kommunen skulle Bill Perssons fastighet få en sådan nytta av de nya vägarna att det var rimligt att han skulle betala 793 961 kr. Bill Persson fick fakturan några dagar innan julafton 2017 och den skulle betalas inom en dryg månad – annars väntade en hög dröjsmålsränta.

Uttag av så kallade ”gatukostnader” är numera ovanligt i Sverige – bara 30 av Sveriges 290 kommuner tillämpar systemet. Det är sällsynt att enskilda fastighetsägare debiteras gatukostnader som överstiger 100 000 kr. Endast i ett fåtal fall har de debiterade kostnaderna överstigit 250 000 kr.

Skälet till att gatuavgiften blev så hög i Bill Perssons fall var att kommunen ansåg att han skulle betala avgift för fyra fastigheter. Kommunen tyckte att Bill Perssons fastighet var så stor att den kunde styckas av till fyra.

Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson Partille kommun i domstol och gjorde gällande att gatukostnadsuttaget innebar ett oproportionerligt ingrepp i hans äganderätt. Den rättsliga kritiken handlade framförallt om att kommunen krävt omedelbar betalning för fyra fastigheter, trots att Bill Persson bara äger en.

I maj 2020 avslog Göteborgs tingsrätt Bill Perssons skadeståndsanspråk. Domstolen höll med Bill Persson om att det kunde ifrågasättas om det är rimligt att ta betalt för fastigheter som inte finns. Trots detta ansåg tingsrätten att Bill Persson inte hade fått bära en ”orimlig börda”, bland annat eftersom han lyckades betala kommunens faktura i tid. Tingsrätten fäste ingen vikt vid att Bill Persson endast hade råd att betala fakturan eftersom han fått ersättning för att kommunen tidigare tvångsinlöst delar av hans tomt, eller att kommunen gjorde en vinst på 26 miljoner på exploateringen av området. Gatukostnadsuttaget ansågs därmed inte utgöra en kränkning av Bill Perssons äganderätt.

Bill Persson överklagade tingsrättens dom till Hovrätten för Västra Sverige som i april 2021 gav honom rätt. Domstolen konstaterade att ”kommunens agerande – att ta ut gatukostnadsavgifter för ännu inte existerande fastigheter och kräva omedelbar betalning för dem – har utgjort en överträdelse av Bill Perssons egendomsskydd”. Kommunen ska därför betala tillbaka det begärda beloppet samt betala ett ideellt skadestånd, sammanlagt 656 564 kr.

– Det här är en viktig dom som kan få stor betydelse för fastighetsägare runt om i landet. Domen stärker den grundlagsskyddade äganderätten och innebär att kommuner inte får ta ut orimliga gatukostnadsavgifter, säger Alexandra Loyd, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Bill Persson tillsammans med Alexander Ottosson och Erik Scherstén.

Domen har inte överklagats av Partille kommun och har vunnit laga kraft.

Ola Hjelm mot staten

By Pågående fall, Äganderätt

År 2010 köpte Ola Hjelm en fastighet för 700 000 kronor i Norrtälje och kommunen gav honom undantag från strandskyddet för att bygga ett hus (s.k. strandskyddsdispens). Men när länsstyrelsen plötsligt bestämde sig för att upphäva strandskyddsdispensen blev fastigheten i praktiken värdelös. Efter en fyra år lång rättsprocess lyckades Ola Hjelm få tillbaka dispensen. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta fastigheten omfattas av strandskydd. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Ola Hjelm stämt staten och begärt skadestånd för att hans äganderätt överträtts.

– Jag är i grunden inte emot strandskydd, bara när det absolut inte behövs. Förhoppningen är att mitt fall ska påverka myndigheternas hantering av strandskyddsfrågorna så att ingen annan ska behöva hamna i samma situation som jag gjorde, säger Ola Hjelm.

Fotografen Ola Hjelm köpte en tomt i Norrtälje år 2010 för att bygga ett bostadshus med en ateljé. Kommunen beviljade honom bygglov och strandskyddsdispens. Men länsstyrelsen instämde inte med kommunen om att dispens skulle meddelas och beslutade att upphäva dispensen. Detta utan att ens ha sett tomten och trots att även den tidigare fastighetsägaren hade fått strandskyddsdispens.

För den som besöker tomten är det uppenbart att det inte finns några strandskyddsintressen som skulle påverkas negativt av den ateljébostad som Ola Hjelm planerat att bygga. Tomten ligger i ett bebyggt område 160 meter från en vassbevuxen vik. För att ta sig ned till sjön från tomten är man först tvungen att passera en fem meter bred väg och på andra sidan vägen ligger 130 meter obrukad åkermark. Den sista biten ned till sjön är så igenvuxen av vass att det i princip är omöjligt att ta sig ned till strandlinjen.

– Problemet är den regeltillämpning som under senare år har utvecklats på strandskyddsområdet och som innebär att myndigheterna i vissa fall struntar i att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Följden blir att fastighetsägare nekas strandskyddsdispens även i fall där det är helt uppenbart att strandskyddet inte skulle påverkas, säger Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Ola Hjelm.

I stället för att förverkliga sina husplaner tvingades Ola Hjelm föra en drygt fyra år lång rättslig kamp för att få tillbaka den strandskyddsdispens som både han och säljaren av tomten hade fått av kommunen. Först efter att Ola Hjelm ansökt om strandskyddsdispens en andra gång lyckades han få en domstol att besöka hans tomt, som då kunde konstatera att det skulle vara orimligt att inte ge honom dispens. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta tomten omfattas av strandskydd.

Myndigheterna hade alltså i fyra års tid i onödan hindrat Ola Hjelm från att bygga sitt hus och gjort hans tomt värdelös. Med Centrum för rättvisas hjälp har han nu stämt staten i domstol och begärt skadestånd för de skador som det felaktiga strandskyddsbeslutet orsakade, bl.a. advokatkostnader.

– I Ola Hjelms fall har strandskyddsreglerna tillämpats på ett sätt som står i strid med egendomsskyddet i grundlagen. Många människor berörs av strandskyddet och Ola Hjelms fall kan få stor betydelse för hur ansökningar om strandskyddsdispens kommer att handläggas i framtiden, säger Rikard Samuelsson.

Den 3 mars 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att den nuvarande tillämpningen av reglerna om strandskyddsdispens, som inte tar hänsyn till behovet av strandskydd i det enskilda fallet, är oförenlig med den grundlagsskyddade äganderätten. Men eftersom det inte ansågs bevisat att det felaktiga beslutet inneburit någon skada för Ola Hjelm får han ingen ersättning.

– Tingsrättens dom är banbrytande eftersom det är första gången som en domstol slår fast att ett beslut om strandskydd är oförenligt med egendomsskyddet i grundlagen. Nu ser vi fram emot att ta fallet vidare för att få frågan om skadestånd prövad i högre instans, säger Rikard Samuelsson.

Tingsrättens dom överklagades i april 2020 till Svea hovrätt som har meddelat prövningstillstånd. Målet inväntar fortfarande beslut om utsättning för huvudförhandling, vilket beräknas kunna ske hösten/vintern 2021.

Tommie och Lena Dahlström mot Vellinge kommun

By Äganderätt

Vellinge kommun har ställt ett trettiotal småhusägare inför ett olagligt ultimatum: ge bort en del av din tomt till kommunen eller få avslag på din bygglovsansökan. I avtalen som kommunen pressade fram tvingades småhusägarna dessutom att betala för att ge bort sin egen mark. Makarna Tommie och Lena Dahlström i Höllviken hör till de drabbade. Med hjälp av Centrum för rättvisa tog de fallet till domstol och krävde ersättning från kommunen. Hösten 2020 fälldes Vellinge kommun av Malmö tingsrätt för rättsstridigt tvång och tvingades att betala skadestånd till makarna Dahlström.

För att få bygglov för sitt nya hus tvingades Tommie och Lena Dahlström att ge bort 52 kvadratmeter av sin tomt till kommunen och att betala lantmäterikostnaden för detta med 26 000 kr.

– Vi trodde först att kommunen skämtade när den sa att vi var tvungna att ge bort en del av vår uppfart till kommunen för att få bygglov för huset. När vi förstod att kommunen menade allvar och att vi dessutom tvingades betala för att förlora marken blev vi förbannade. Men vi var tvungna att gå med på kraven, annars skulle vi inte få bygglov, säger Tommie och Lena Dahlström.

Vellinge kommun satte i system att kräva gratis mark i utbyte mot bygglov
Under 2016 avslöjade tidningen Sydsvenskan att Vellinge kommun, bara under de senaste fem åren, har tvingat till sig mark från ett trettiotal småhusägare i Vellinge. Kommunen har gjort detta genom att villkora bygglov med att småhusägarna ger bort en del av sin mark till kommunen. Enligt avtalen som småhusägarna har pressats att skriva under har ägarna också varit skyldiga att betala förrättningskostnaderna hos Lantmäteriet för att överföra marken till kommunen.

Olagliga villkor för bygglov – kommunen tvingade till sig gratis mark från Tommie och Lena
Makarna Tommie och Lena Dahlström köpte för några år sedan en fastighet i Höllviken i Vellinge kommun. De hade sedan tidigare bott i kommunen och ville nu köpa en fastighet där de kunde bygga ett nytt hus för åretruntboende. Innan köpet hörde de sig för med kommunen om vad som gällde i fråga om bygglov för fastigheten. De fick som svar att vanliga regler gällde, några särskilda inskränkningar nämndes inte.

Men när Tommie och Lena skulle ansöka om bygglov krävde kommunen att de skulle avstå en del av sin tomt till kommunen och dessutom betala kostnaderna för detta hos Lantmäteriet. Enligt kommunen var skälet att en del av fastigheten inte stämde överens med detaljplanen. Detta berodde i sin tur på att detaljplanen aldrig har stämt överens med de verkliga förhållandena i bostadsområdet.

Tommie och Lena protesterade men tvingades att gå med på kommunens ultimatum – annars skulle de inte få bygglov. På kommunens instruktioner ansökte de därför om fastighetsreglering hos Lantmäteriet grundat på avtalet med kommunen. Genom fastighetsregleringen överfördes 52 kvadratmeter mark från makarnas fastighet till kommunens gatufastighet. De tvingades också att betala kostnaderna för fastighetsregleringen på 26 000 kr.

Experter sågade kommunens olagliga villkor för bygglov
I samband med tidningen Sydsvenskans avslöjande om Vellinge kommuns agerande kritiserades det av flera experter, bland annat av företrädare för Lantmäteriet och framstående experter inom fastighetsrätt.

Till följd av kritiken tillsatte kommunen en intern utredning, som resulterade i att kommunstyrelsen den 27 februari 2017 beslutade att ändra riktlinjerna för handläggning av bygglovsansökningar i situationer som dessa. Enligt kommunens nya riktlinjer ska kommunen inte längre kräva gratis mark i utbyte mot bygglov. Men kommunen har hittills inte velat erkänna att den gjort fel.

Makarna Dahlström tar fallet till domstol
Med hjälp av Centrum för rättvisa överlämnade Tommie och Lena sommaren 2017 ett krav till kommunen. Kravet gick ut på att kommunen skulle ge tillbaka marken och betala ersättning för förrättningskostnaderna. Kommunen fick på sig till slutet av sommaren att bestämma om den ville göra rätt för sig frivilligt – i annat fall skulle ärendet tas vidare till domstol.

Den 25 augusti 2017 meddelade kommunen via advokater att den inte skulle tillmötesgå makarna Dahlströms krav. Därför tog Tommie och Lena fallet till Malmö tingsrätt med hjälp av Centrum för rättvisa.

– Kommunen har inte respekterat Tommie och Lena Dahlströms äganderätt. Eftersom kommunen inte vill göra rätt för sig på frivillig väg tar vi fallet till domstol. Kommunen har inte haft stöd i lag för sitt ultimatum utan har ägnat sig åt olaglig bygglovsutpressning. Tommie och Lena Dahlström kräver tillbaka värdet av den mark de har förlorat samt de kostnader de haft för att föra över marken till kommunen, säger Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, är ombud för makarna Dahlström.

Tisdagen den 24 april 2018 lämnades stämningsansökan in till Malmö tingsrätt. Makarnas krav på kommunen uppgår till drygt 80 000 kr.

Makarna Dahlström får rätt i tingsrätten
Den 26 och 27 augusti 2020 prövades målet i Malmö tingsrätt. Kommunen menade att avtalet skulle ses som ett ”frivilligt erbjudande” och hänvisade till att ingångna avtal ska hållas. Kommunen ansåg också att marken som överläts var helt värdelös och att det inte under några förhållanden kunde bli fråga om något skadestånd.

Vid rättegången vittnade flera av de drabbade kommuninvånarna om att de hade pressats att ge bort sin mark gratis till kommunen. Tingsrätten kom också fram till att överenskommelsen inte varit frivillig, utan att Tommie och Lena Dahlström tvingats gå med på kommunens krav.

Tingsrätten säger i sin dom den 17 september 2020 att kommunen inte har haft stöd i lagen för att kräva gratis mark som villkor för bygglov och att villkoren därför har varit rättsstridiga. Tingsrätten godtog inte kommunens påstående om att marken var värdelös. Kommunen förpliktades därför att betala ersättning till makarna Dahlström för den skada de orsakats av kommunens agerande.

Kommunen har inte överklagat domen och den kan nu få betydelse för ett trettiotal familjer i Höllviken som drabbats av kommunens bygglovsutpressning. Ett tiotal har redan lämnat in egna skadeståndskrav mot kommunen med stöd av domen.

Rolf och Regina Johansson mot Partille kommun

By Äganderätt
Rolf och Regina Johansson krävdes på över 700 000 kr av kommunen för vägar de inte behövde. I tillägg tvingades paret avstå delar av sin mark. Kammarrätten meddelade i dom att kommunfullmäktiges beslut skulle stå fast. Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.
Makarna Rolf och Regina Johansson krävdes av Partille kommun på över 700 000 kronor för vägar de inte behövde. Bakgrunden var att kommunen vill ge ett husföretag möjlighet att bygga 24 hus i närheten av makarna Johanssons fastighet och då behövdes nya vägar. Utöver gatukostnaderna tvingades makarna Johansson att avstå mark för projektets genomförande. Med hjälp av Centrum för rättvisa överklagade makarna Johansson detaljplanen och gatukostnadsfördelningen. Både Mark- och miljööverdomstolen och Kammarrätten gick däremot på kommunens linje och både detaljplanen och gatukostnaderna står därför fast. 

Tillsammans med det privata företaget Västkuststugan AB planerade Partille kommun för att uppföra ett nytt bostadsområde i närheten av Rolf och Regina Johanssons hem. Genomförandet av projektet innebar dels att makarna Johansson tvingades avstå mark till kommunen utan att ersättningsfrågan utretts, dels att de kunde tvingas köpa mark av kommunen. Och till detta tillkommer alltså att makarna Johansson måste vara med och betala drygt 700 000 för de vägar som krävs för planprojektet, men som makarna Johansson inte hade något behov av.

Makarna Johansson överklagade kommunens beslut om att de skulle tvingas betala för gator de varken behöver eller vill ha, samt detaljplanen som låg till grund för fördelningen av gatukostnaderna.

Ett ingrepp i äganderätten
Partille kommun kunde inte klargöra om eller varför den aktuella exploatering utgör ett sådant angeläget allmänt intresse som krävs för att tvångsvis ta makarna Johanssons egendom.  I själva verket uttryckte kommunen att de under planarbetet inte tagit ställning till planens förenlighet med egendomsskyddet enligt regeringsformen och Europakonventionen.

Trots att detaljplanen och gatukostnaderna är beroende av varandra, eftersom gatukostnaderna är ett led i att genomföra detaljplanen, överklagas de var för sig. Detta är ett problem i sig, eftersom det skapar risk för att ingen domstol gör en helhetsbedömning av byggprojektets långtgående konsekvenser för makarna Johansson.

Både detaljplanen och gatukostnaderna står fast
Den 11 november 2013 upphävde Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt detaljplanen eftersom planens ägande- och fastighetsrättsliga konsekvenser för de boende i Hultet Södra inte utretts tillräcklig omfattning. Efter att Partille kommun överklagat domen beslutade dock Mark- och miljööverdomstolen den 10 september 2014 att fastställa Kommunfullmäktige i Partille kommuns beslut att anta detaljplanen.

Den 27 maj 2014 upphävde Förvaltningsrätten i Göteborg Kommunfullmäktige i Partille kommuns beslut att anta gatukostnadsutredningen om fördelning av gatukostnader. Men Partille kommun gav sig inte och överklagade till kammarrätten som meddelade dom den 26 juni 2015. Kammarrätten ändrade förvaltningsrättens dom till nackdel för Rolf och Regina. Paret överklagade därför till Högsta förvaltningsdomstolen som dock beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Ett viktig principfall
Partille kommun är inte ensamma om att vältra över gatukostnader på fastighetsägare som bor i ett område som ska exploateras. Ett 30-tal kommuner i Sverige har valt att göra på samma sätt, och många upprörda fastighetsägare vänder sig till Centrum för rättvisa för att få hjälp. Problemet har också uppmärksammats av regeringen, som i november 2013 överlämnat en remiss till Lagrådet med förslag på lagändringar för att förhindra att privatpersoner plötsligt och oförutsebart påförs höga gatukostnader för vägar som de inte behöver.

Inlagor, domar och beslut
Antagandehandling Partille kommun
Partille kommun 28 augusti 2012
Beslut Länsstyrelsen
Länsstyrelsen Västra Götalands län, 22 februari 2013
Dom Mark- och miljödomstolen
Mark- och miljödomstolen, 11 november 2013
Dom Förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten i Göteborg, 27 maj 2014
Dom Mark- och miljööverdomstolen
Mark- och miljööverdomstolen, 10 september 2014
Dom Kammarrätten
Kammarrätten i Göteborg, 24 juni 2015

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!