Category

Äganderätt

Boende i Folkesta mot Eskilstuna kommun

By Äganderätt

Eskilstuna kommuns planbeslut omvandlade bostadsområdet Folkesta till en spökstad. De fyra fastighetsägare som med hjälp av Centrum för rättvisa begärde skadestånd vid Eskilstuna tingsrätt träffade i oktober 2019 en överenskommelse med kommunen. Överenskommelsen innebär att de boende överlåter sina fastigheter till kommunen och att den pågående rättsprocessen avslutas. De boende får under en övergångsperiod på två år bo kvar i området för att kunna ordna med nytt boende.

– Centrum för rättvisa har under lång tid engagerat sig för de boende i Folkesta och försvarat deras äganderätt. Vi hade gärna sett att kommunens agerande hade prövats rättsligt i domstol, men vår bedömning är att den förlikning som kommunen har tagit initiativ till är det bästa för fastighetsägarna i det här läget. Eftersom kommunen i praktiken har medgett de ekonomiska kraven går det inte att driva fallet vidare, säger Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

Sedan början av 1900-talet har Folkesta varit ett levande bostadsområde. I augusti 2013 antog Eskilstuna kommun en översiktsplan där bostadsområdet med 28 villor och radhus pekades ut som ett framtida logistikområde. Kommunens planer gjorde att fastigheterna blev värdelösa och skapade stor osäkerhet för de boende om deras möjligheter att bo kvar i området.

I det skedet lämnade kommunen ett tidsbegränsat erbjudande till samtliga fastighetsägare i Folkesta om att köpa husen. Risken för att bli ståendes med värdelösa fastigheter gjorde att majoriteten av de boende i området inte såg något annat alternativ än att sälja till kommunen. Under åren 2010 till 2014 förvärvade kommunen merparten av husen i Folkesta. Fyra fastighetsägare – Peter Andersson, Peter Andersson, Else-Brith och Lars Värlander – vägrade dock att flytta från sina hem och har bott kvar.

Resultatet blev att Folkesta förvandlades till en spökstad, där kommunens hus har stått tomma och förfallit. Händelsen fick stor medial uppmärksamhet och under 2016 sände Kalla Fakta reportaget ”Spökstaden” i TV4 om kommunens hantering av de boende i Folkesta. Efter rapporteringen fick de boende ett löfte av kommunen om att få bo kvar. Kort därefter beslutades det dock att kommunens hus skulle rivas och att de kvarvarande boende skulle byggas in i ett industriområde.

Med hjälp av Centrum för rättvisa begärde Peter Andersson, Peter Andersson, Else-Brith och Lars Värlander i december 2018 skadestånd av kommunen vid Eskilstuna tingsrätt för att kommunen överträtt deras grundlagsstadgade egendomsskydd. Huvudförhandling skulle ha hållits under oktober 2019, men efter att kommunen tagit initiativ till en förlikning träffades en överenskommelse mellan parterna.

Överenskommelsen innebär att kommunen förvärvar de tre kvarvarande bostadsfastigheterna och att fastighetsägarna kompenseras som om husen hade lösts in med stöd av expropriationslagen. De boende får även bo kvar under en övergångsperiod om två år för att kunna ordna med nytt boende. Eftersom kommunen i praktiken har medgett de boendes ekonomiska krav avslutas den pågående rättsprocessen vid Eskilstuna tingsrätt.

– Jag har bott i området sedan 1948 och hade hoppats på att jag aldrig skulle behöva flytta härifrån. Just nu känns det såklart vemodigt, men förhoppningsvis leder den här överenskommelsen till att vi alla kan gå vidare, säger Peter Andersson.

Lars Erik Larsson mot staten

By Pågående fall, Äganderätt

Pensionären Lars Erik Larsson från Uddevalla tvingades vänta i över ett halvår på att få sina pengar av Kronofogden, trots att lagen säger att utbetalning måste ske inom två veckor. I en principiellt viktig dom har Svea hovrätt slagit fast att Kronofogdens dröjsmål varit olagligt och att Lars Erik Larsson har rätt till dröjsmålsränta. Domen kan få betydelse för andra som fått vänta på utbetalningar från myndigheter.

– För mig har det hela tiden känts som en självklarhet att Kronofogden precis som alla andra ska betala ränta vid sena betalningar. Jag är väldigt glad för att hovrätten nu kommit fram till att det är det som gäller. Förhoppningsvis kan den här processen vara till hjälp för andra också, säger Lars Erik Larsson.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Tusentals enskilda kan vara drabbade. Bristerna har handlat om att Kronofogden har utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta, betalat ut pengar till fel personer och dröjt med utbetalningar av indrivna medel.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Lars Erik Larsson stämt staten och begärt dröjsmålsränta på grund av att Kronofogden dröjde i över ett halvår med att betala ut hans pengar.

Under hösten 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att Kronofogdens betalningsdröjsmål var olagligt, men ansåg inte att Kronofogden behövde följa räntelagen. Istället fick Lars Erik Larsson viss kompensation som skadestånd. Skälet till att han inte fick full ersättning var att det är svårt att bevisa vilken skada som Kronofogdens betalningsdröjsmål orsakat.

Svea hovrätt har i en unik dom gett Lars Erik Larsson rätt och slagit fast att även Kronofogden måste följa räntelagen. Enligt hovrätten är det inte rimligt att den enskilde ska behöva presentera bevisning som är svår att ta fram för att kunna få någon ersättning. Tvärtom talar, enligt hovrätten, starka ändamålsskäl för att dröjsmålsränta ska utgå i en situation som den aktuella.

– Tidigare har uppfattningen varit att enskilda, men inte staten, behöver betala ränta vid betalningsdröjsmål. Det här är en principiellt mycket viktig dom som öppnar upp för att även staten kan bli skyldig att betala dröjsmålsränta vid sena utbetalningar inte bara från Kronofogden utan även från andra myndigheter, säger juristen Erik Scherstén, som tillsammans med Erica Wide företräder Lars Erik Larsson.

Efter att staten överklagat hovrättens dom meddelade Högsta domstolen i augusti 2021 prövningstillstånd i frågan om Kronofogden är skyldig att betala dröjsmålsränta enligt räntelagen. Domen väntas komma vintern 2021/2022.

Centrum för rättvisa företräder även Anne-Marie Kagarp som drabbats av felaktig löneutmätning hos Kronofogden.

Anne-Marie Kagarp mot staten

By Pågående fall, Äganderätt

Anne-Marie Kagarp utsattes för felaktig löneutmätning hos Kronofogden trots att hon redan betalat av sin skuld. I mars 2021 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom och fällde staten för överträdelse av Anne-Marie Kagarps äganderätt och förpliktigade staten att betala skadestånd. Eftersom fallet kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister har det överklagats till Högsta domstolen där det inväntar prövningstillstånd.

Redan 2011 inkom anmälningar till Justitieombudsmannen (JO) om Kronofogdens bristande hantering av betalningar. Anmälningarna har framförallt handlat om felaktiga utmätningar, men också utbetalningar. Situationen försämrades 2016 när Kronofogden halverade personalstyrkan för medelshanteringen. Tanken var att en stor del av personalen skulle ersättas av ett nytt datorsystem, men det gick inte som planerat utan ledde i stället till ännu fler klagomål.

Anne-Marie Kagarp från Uppsala drabbades av flera felaktiga löneutmätningar och tvingades att leva på existensminimum. Vintern 2019 fälldes staten av Stockholms tingsrätt för överträdelse av hennes äganderätt och tvingades att betala skadestånd. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– Det är viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristerna Alexander Ottosson och Erik Scherstén företräder Anne-Marie Kagarp i rättsprocessen.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har betalat ut pengar till fel personer, dröjt med utbetalningar av indrivna medel och utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Anne-Marie Kagarp stämt staten och begärt skadestånd för att Kronofogden vid två tillfällen utmätt hennes lön trots att hennes skuld redan var betald.

I december 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att de felaktiga utmätningarna var så allvarliga att staten behövde betala skadestånd och tilldömde Anne-Marie Kagarp 10 000 kronor. Den 16 mars 2021 kom Svea hovrätt till samma slut som tingsrätten.

Eftersom målet är principiellt viktigt och kan få betydelse för många enskilda har det överklagats till Högsta domstolen, som nu ska ta ställning till om den ska ge prövningstillstånd.

– Många enskilda som fått sina rättigheter kränkta nekas ersättning av staten eftersom staten inte anser att det är nödvändigt. Vi ser därför fram emot att frågan prövas i högre instans för att få en vägledande dom, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Lars Erik Larsson som tvingades vänta i mer än ett halvår på att få sina pengar som Kronofogden drivit in. Även hans fall har överklagats till Högsta domstolen som har gett prövningstillstånd i målet.

Bill Persson mot Partille kommun

By Äganderätt

Partille kommun fälld för brott mot äganderätten


Några dagar innan julafton 2017 fick den pensionerade sjömannen Bill Persson en faktura från Partille kommun på 793 961 kr. Fakturan avsåg kostnader som uppkommit för gator när kommunen, tillsammans med ett privat företag, beslutat att exploatera området där han bor. Fakturan skulle betalas inom trettio dagar, annars skulle kommunen ta ut en hög ränta. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson kommunen och vann i Hovrätten för Västra Sverige som slog fast att kommunen brutit mot hans grundlagsskyddade äganderätt. Rättsfallet kan få stor betydelse för fastighetsägare runt om i landet.

Se TV4 Nyheternas inslag om hovrättsdomen här.

 Jag är så klart jätteglad! Jag har hela tiden tyckt att det är orimligt att kommunen ska kunna ta så mycket betalt för gator som jag varken bett om eller har någon nytta av. Det känns väldigt bra att hovrätten nu ger mig rätt. Förhoppningsvis kan den här processen vara till hjälp för andra också, säger Bill Persson.

Pensionären Bill Persson har bott i sitt barndomshem sedan 50-talet. För några år sedan bestämde Partille kommun att hans område skulle göras om från ett skogs- och naturområde till ett bostadsområde med tät bebyggelse. Enligt kommunens nya detaljplan skulle kommunen bygga ut infrastrukturen i området med nya vägar.

Trots att Bill Persson redan hade vägar till sitt hus och inte efterfrågade några nya bestämde kommunen att han skulle vara med och betala för exploateringsprojektet. Enligt kommunen skulle Bill Perssons fastighet få en sådan nytta av de nya vägarna att det var rimligt att han skulle betala 793 961 kr. Bill Persson fick fakturan några dagar innan julafton 2017 och den skulle betalas inom en dryg månad – annars väntade en hög dröjsmålsränta.

Uttag av så kallade ”gatukostnader” är numera ovanligt i Sverige – bara 30 av Sveriges 290 kommuner tillämpar systemet. Det är sällsynt att enskilda fastighetsägare debiteras gatukostnader som överstiger 100 000 kr. Endast i ett fåtal fall har de debiterade kostnaderna överstigit 250 000 kr.

Skälet till att gatuavgiften blev så hög i Bill Perssons fall var att kommunen ansåg att han skulle betala avgift för fyra fastigheter. Kommunen tyckte att Bill Perssons fastighet var så stor att den kunde styckas av till fyra.

Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson Partille kommun i domstol och gjorde gällande att gatukostnadsuttaget innebar ett oproportionerligt ingrepp i hans äganderätt. Den rättsliga kritiken handlade framförallt om att kommunen krävt omedelbar betalning för fyra fastigheter, trots att Bill Persson bara äger en.

I maj 2020 avslog Göteborgs tingsrätt Bill Perssons skadeståndsanspråk. Domstolen höll med Bill Persson om att det kunde ifrågasättas om det är rimligt att ta betalt för fastigheter som inte finns. Trots detta ansåg tingsrätten att Bill Persson inte hade fått bära en ”orimlig börda”, bland annat eftersom han lyckades betala kommunens faktura i tid. Tingsrätten fäste ingen vikt vid att Bill Persson endast hade råd att betala fakturan eftersom han fått ersättning för att kommunen tidigare tvångsinlöst delar av hans tomt, eller att kommunen gjorde en vinst på 26 miljoner på exploateringen av området. Gatukostnadsuttaget ansågs därmed inte utgöra en kränkning av Bill Perssons äganderätt.

Bill Persson överklagade tingsrättens dom till Hovrätten för Västra Sverige som i april 2021 gav honom rätt. Domstolen konstaterade att ”kommunens agerande – att ta ut gatukostnadsavgifter för ännu inte existerande fastigheter och kräva omedelbar betalning för dem – har utgjort en överträdelse av Bill Perssons egendomsskydd”. Kommunen ska därför betala tillbaka det begärda beloppet samt betala ett ideellt skadestånd, sammanlagt 656 564 kr.

– Det här är en viktig dom som kan få stor betydelse för fastighetsägare runt om i landet. Domen stärker den grundlagsskyddade äganderätten och innebär att kommuner inte får ta ut orimliga gatukostnadsavgifter, säger Alexandra Loyd, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Bill Persson tillsammans med Alexander Ottosson och Erik Scherstén.

Domen har inte överklagats av Partille kommun och har vunnit laga kraft.

Ola Hjelm mot staten

By Pågående fall, Äganderätt

År 2010 köpte Ola Hjelm en fastighet för 700 000 kronor i Norrtälje och kommunen gav honom undantag från strandskyddet för att bygga ett hus (s.k. strandskyddsdispens). Men när länsstyrelsen plötsligt bestämde sig för att upphäva strandskyddsdispensen blev fastigheten i praktiken värdelös. Efter en fyra år lång rättsprocess lyckades Ola Hjelm få tillbaka dispensen. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta fastigheten omfattas av strandskydd. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Ola Hjelm stämt staten och begärt skadestånd för att hans äganderätt överträtts.

– Jag är i grunden inte emot strandskydd, bara när det absolut inte behövs. Förhoppningen är att mitt fall ska påverka myndigheternas hantering av strandskyddsfrågorna så att ingen annan ska behöva hamna i samma situation som jag gjorde, säger Ola Hjelm.

Fotografen Ola Hjelm köpte en tomt i Norrtälje år 2010 för att bygga ett bostadshus med en ateljé. Kommunen beviljade honom bygglov och strandskyddsdispens. Men länsstyrelsen instämde inte med kommunen om att dispens skulle meddelas och beslutade att upphäva dispensen. Detta utan att ens ha sett tomten och trots att även den tidigare fastighetsägaren hade fått strandskyddsdispens.

För den som besöker tomten är det uppenbart att det inte finns några strandskyddsintressen som skulle påverkas negativt av den ateljébostad som Ola Hjelm planerat att bygga. Tomten ligger i ett bebyggt område 160 meter från en vassbevuxen vik. För att ta sig ned till sjön från tomten är man först tvungen att passera en fem meter bred väg och på andra sidan vägen ligger 130 meter obrukad åkermark. Den sista biten ned till sjön är så igenvuxen av vass att det i princip är omöjligt att ta sig ned till strandlinjen.

– Problemet är den regeltillämpning som under senare år har utvecklats på strandskyddsområdet och som innebär att myndigheterna i vissa fall struntar i att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Följden blir att fastighetsägare nekas strandskyddsdispens även i fall där det är helt uppenbart att strandskyddet inte skulle påverkas, säger Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Ola Hjelm.

I stället för att förverkliga sina husplaner tvingades Ola Hjelm föra en drygt fyra år lång rättslig kamp för att få tillbaka den strandskyddsdispens som både han och säljaren av tomten hade fått av kommunen. Först efter att Ola Hjelm ansökt om strandskyddsdispens en andra gång lyckades han få en domstol att besöka hans tomt, som då kunde konstatera att det skulle vara orimligt att inte ge honom dispens. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta tomten omfattas av strandskydd.

Myndigheterna hade alltså i fyra års tid i onödan hindrat Ola Hjelm från att bygga sitt hus och gjort hans tomt värdelös. Med Centrum för rättvisas hjälp har han nu stämt staten i domstol och begärt skadestånd för de skador som det felaktiga strandskyddsbeslutet orsakade, bl.a. advokatkostnader.

– I Ola Hjelms fall har strandskyddsreglerna tillämpats på ett sätt som står i strid med egendomsskyddet i grundlagen. Många människor berörs av strandskyddet och Ola Hjelms fall kan få stor betydelse för hur ansökningar om strandskyddsdispens kommer att handläggas i framtiden, säger Rikard Samuelsson.

Den 3 mars 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att den nuvarande tillämpningen av reglerna om strandskyddsdispens, som inte tar hänsyn till behovet av strandskydd i det enskilda fallet, är oförenlig med den grundlagsskyddade äganderätten. Men eftersom det inte ansågs bevisat att det felaktiga beslutet inneburit någon skada för Ola Hjelm får han ingen ersättning.

– Tingsrättens dom är banbrytande eftersom det är första gången som en domstol slår fast att ett beslut om strandskydd är oförenligt med egendomsskyddet i grundlagen. Nu ser vi fram emot att ta fallet vidare för att få frågan om skadestånd prövad i högre instans, säger Rikard Samuelsson.

Tingsrättens dom överklagades i april 2020 till Svea hovrätt som har meddelat prövningstillstånd. Målet inväntar fortfarande beslut om utsättning för huvudförhandling, vilket beräknas kunna ske hösten/vintern 2021.

Tommie och Lena Dahlström mot Vellinge kommun

By Äganderätt

Vellinge kommun har ställt ett trettiotal småhusägare inför ett olagligt ultimatum: ge bort en del av din tomt till kommunen eller få avslag på din bygglovsansökan. I avtalen som kommunen pressade fram tvingades småhusägarna dessutom att betala för att ge bort sin egen mark. Makarna Tommie och Lena Dahlström i Höllviken hör till de drabbade. Med hjälp av Centrum för rättvisa tog de fallet till domstol och krävde ersättning från kommunen. Hösten 2020 fälldes Vellinge kommun av Malmö tingsrätt för rättsstridigt tvång och tvingades att betala skadestånd till makarna Dahlström.

För att få bygglov för sitt nya hus tvingades Tommie och Lena Dahlström att ge bort 52 kvadratmeter av sin tomt till kommunen och att betala lantmäterikostnaden för detta med 26 000 kr.

– Vi trodde först att kommunen skämtade när den sa att vi var tvungna att ge bort en del av vår uppfart till kommunen för att få bygglov för huset. När vi förstod att kommunen menade allvar och att vi dessutom tvingades betala för att förlora marken blev vi förbannade. Men vi var tvungna att gå med på kraven, annars skulle vi inte få bygglov, säger Tommie och Lena Dahlström.

Vellinge kommun satte i system att kräva gratis mark i utbyte mot bygglov
Under 2016 avslöjade tidningen Sydsvenskan att Vellinge kommun, bara under de senaste fem åren, har tvingat till sig mark från ett trettiotal småhusägare i Vellinge. Kommunen har gjort detta genom att villkora bygglov med att småhusägarna ger bort en del av sin mark till kommunen. Enligt avtalen som småhusägarna har pressats att skriva under har ägarna också varit skyldiga att betala förrättningskostnaderna hos Lantmäteriet för att överföra marken till kommunen.

Olagliga villkor för bygglov – kommunen tvingade till sig gratis mark från Tommie och Lena
Makarna Tommie och Lena Dahlström köpte för några år sedan en fastighet i Höllviken i Vellinge kommun. De hade sedan tidigare bott i kommunen och ville nu köpa en fastighet där de kunde bygga ett nytt hus för åretruntboende. Innan köpet hörde de sig för med kommunen om vad som gällde i fråga om bygglov för fastigheten. De fick som svar att vanliga regler gällde, några särskilda inskränkningar nämndes inte.

Men när Tommie och Lena skulle ansöka om bygglov krävde kommunen att de skulle avstå en del av sin tomt till kommunen och dessutom betala kostnaderna för detta hos Lantmäteriet. Enligt kommunen var skälet att en del av fastigheten inte stämde överens med detaljplanen. Detta berodde i sin tur på att detaljplanen aldrig har stämt överens med de verkliga förhållandena i bostadsområdet.

Tommie och Lena protesterade men tvingades att gå med på kommunens ultimatum – annars skulle de inte få bygglov. På kommunens instruktioner ansökte de därför om fastighetsreglering hos Lantmäteriet grundat på avtalet med kommunen. Genom fastighetsregleringen överfördes 52 kvadratmeter mark från makarnas fastighet till kommunens gatufastighet. De tvingades också att betala kostnaderna för fastighetsregleringen på 26 000 kr.

Experter sågade kommunens olagliga villkor för bygglov
I samband med tidningen Sydsvenskans avslöjande om Vellinge kommuns agerande kritiserades det av flera experter, bland annat av företrädare för Lantmäteriet och framstående experter inom fastighetsrätt.

Till följd av kritiken tillsatte kommunen en intern utredning, som resulterade i att kommunstyrelsen den 27 februari 2017 beslutade att ändra riktlinjerna för handläggning av bygglovsansökningar i situationer som dessa. Enligt kommunens nya riktlinjer ska kommunen inte längre kräva gratis mark i utbyte mot bygglov. Men kommunen har hittills inte velat erkänna att den gjort fel.

Makarna Dahlström tar fallet till domstol
Med hjälp av Centrum för rättvisa överlämnade Tommie och Lena sommaren 2017 ett krav till kommunen. Kravet gick ut på att kommunen skulle ge tillbaka marken och betala ersättning för förrättningskostnaderna. Kommunen fick på sig till slutet av sommaren att bestämma om den ville göra rätt för sig frivilligt – i annat fall skulle ärendet tas vidare till domstol.

Den 25 augusti 2017 meddelade kommunen via advokater att den inte skulle tillmötesgå makarna Dahlströms krav. Därför tog Tommie och Lena fallet till Malmö tingsrätt med hjälp av Centrum för rättvisa.

– Kommunen har inte respekterat Tommie och Lena Dahlströms äganderätt. Eftersom kommunen inte vill göra rätt för sig på frivillig väg tar vi fallet till domstol. Kommunen har inte haft stöd i lag för sitt ultimatum utan har ägnat sig åt olaglig bygglovsutpressning. Tommie och Lena Dahlström kräver tillbaka värdet av den mark de har förlorat samt de kostnader de haft för att föra över marken till kommunen, säger Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, är ombud för makarna Dahlström.

Tisdagen den 24 april 2018 lämnades stämningsansökan in till Malmö tingsrätt. Makarnas krav på kommunen uppgår till drygt 80 000 kr.

Makarna Dahlström får rätt i tingsrätten
Den 26 och 27 augusti 2020 prövades målet i Malmö tingsrätt. Kommunen menade att avtalet skulle ses som ett ”frivilligt erbjudande” och hänvisade till att ingångna avtal ska hållas. Kommunen ansåg också att marken som överläts var helt värdelös och att det inte under några förhållanden kunde bli fråga om något skadestånd.

Vid rättegången vittnade flera av de drabbade kommuninvånarna om att de hade pressats att ge bort sin mark gratis till kommunen. Tingsrätten kom också fram till att överenskommelsen inte varit frivillig, utan att Tommie och Lena Dahlström tvingats gå med på kommunens krav.

Tingsrätten säger i sin dom den 17 september 2020 att kommunen inte har haft stöd i lagen för att kräva gratis mark som villkor för bygglov och att villkoren därför har varit rättsstridiga. Tingsrätten godtog inte kommunens påstående om att marken var värdelös. Kommunen förpliktades därför att betala ersättning till makarna Dahlström för den skada de orsakats av kommunens agerande.

Kommunen har inte överklagat domen och den kan nu få betydelse för ett trettiotal familjer i Höllviken som drabbats av kommunens bygglovsutpressning. Ett tiotal har redan lämnat in egna skadeståndskrav mot kommunen med stöd av domen.

Rolf och Regina Johansson mot Partille kommun

By Äganderätt
Rolf och Regina Johansson krävdes på över 700 000 kr av kommunen för vägar de inte behövde. I tillägg tvingades paret avstå delar av sin mark. Kammarrätten meddelade i dom att kommunfullmäktiges beslut skulle stå fast. Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.
Makarna Rolf och Regina Johansson krävdes av Partille kommun på över 700 000 kronor för vägar de inte behövde. Bakgrunden var att kommunen vill ge ett husföretag möjlighet att bygga 24 hus i närheten av makarna Johanssons fastighet och då behövdes nya vägar. Utöver gatukostnaderna tvingades makarna Johansson att avstå mark för projektets genomförande. Med hjälp av Centrum för rättvisa överklagade makarna Johansson detaljplanen och gatukostnadsfördelningen. Både Mark- och miljööverdomstolen och Kammarrätten gick däremot på kommunens linje och både detaljplanen och gatukostnaderna står därför fast. 

Tillsammans med det privata företaget Västkuststugan AB planerade Partille kommun för att uppföra ett nytt bostadsområde i närheten av Rolf och Regina Johanssons hem. Genomförandet av projektet innebar dels att makarna Johansson tvingades avstå mark till kommunen utan att ersättningsfrågan utretts, dels att de kunde tvingas köpa mark av kommunen. Och till detta tillkommer alltså att makarna Johansson måste vara med och betala drygt 700 000 för de vägar som krävs för planprojektet, men som makarna Johansson inte hade något behov av.

Makarna Johansson överklagade kommunens beslut om att de skulle tvingas betala för gator de varken behöver eller vill ha, samt detaljplanen som låg till grund för fördelningen av gatukostnaderna.

Ett ingrepp i äganderätten
Partille kommun kunde inte klargöra om eller varför den aktuella exploatering utgör ett sådant angeläget allmänt intresse som krävs för att tvångsvis ta makarna Johanssons egendom.  I själva verket uttryckte kommunen att de under planarbetet inte tagit ställning till planens förenlighet med egendomsskyddet enligt regeringsformen och Europakonventionen.

Trots att detaljplanen och gatukostnaderna är beroende av varandra, eftersom gatukostnaderna är ett led i att genomföra detaljplanen, överklagas de var för sig. Detta är ett problem i sig, eftersom det skapar risk för att ingen domstol gör en helhetsbedömning av byggprojektets långtgående konsekvenser för makarna Johansson.

Både detaljplanen och gatukostnaderna står fast
Den 11 november 2013 upphävde Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt detaljplanen eftersom planens ägande- och fastighetsrättsliga konsekvenser för de boende i Hultet Södra inte utretts tillräcklig omfattning. Efter att Partille kommun överklagat domen beslutade dock Mark- och miljööverdomstolen den 10 september 2014 att fastställa Kommunfullmäktige i Partille kommuns beslut att anta detaljplanen.

Den 27 maj 2014 upphävde Förvaltningsrätten i Göteborg Kommunfullmäktige i Partille kommuns beslut att anta gatukostnadsutredningen om fördelning av gatukostnader. Men Partille kommun gav sig inte och överklagade till kammarrätten som meddelade dom den 26 juni 2015. Kammarrätten ändrade förvaltningsrättens dom till nackdel för Rolf och Regina. Paret överklagade därför till Högsta förvaltningsdomstolen som dock beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Ett viktig principfall
Partille kommun är inte ensamma om att vältra över gatukostnader på fastighetsägare som bor i ett område som ska exploateras. Ett 30-tal kommuner i Sverige har valt att göra på samma sätt, och många upprörda fastighetsägare vänder sig till Centrum för rättvisa för att få hjälp. Problemet har också uppmärksammats av regeringen, som i november 2013 överlämnat en remiss till Lagrådet med förslag på lagändringar för att förhindra att privatpersoner plötsligt och oförutsebart påförs höga gatukostnader för vägar som de inte behöver.

Inlagor, domar och beslut
Antagandehandling Partille kommun
Partille kommun 28 augusti 2012
Beslut Länsstyrelsen
Länsstyrelsen Västra Götalands län, 22 februari 2013
Dom Mark- och miljödomstolen
Mark- och miljödomstolen, 11 november 2013
Dom Förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten i Göteborg, 27 maj 2014
Dom Mark- och miljööverdomstolen
Mark- och miljööverdomstolen, 10 september 2014
Dom Kammarrätten
Kammarrätten i Göteborg, 24 juni 2015

Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson mot Partille kommun

By Äganderätt
Kommunen bestämde att Lars-Erik och Christina skulle betala över 300 000 kr i gatukostnader, för vägar de varken behöver eller önskar. Mark- och miljööverdomstolen dömde till fördel för kommunen.

Paret Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson tvingades betala över 300 000 kronor till Partille kommun för vägar som de varken behövde eller vill ha. Utöver avgifterna tvingades de samtidigt att avstå mark utan ersättning. Med hjälp av Centrum för rättvisa försökte paret kräva tillbaka sina pengar. Den 22 juni 2016 dömde Mark- och miljööverdomstolen till kommunens fördel. 

Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson bor i Öjersjö i Partille – ett område som kommunen bestämde att förtäta och bygga ut. Planerna innebar att området utökades med ungefär 40 nya tomter. För att möjliggöra det nya och förtätade bostadsområdet behövdes det även byggas nya vägar.

De flesta kommuner i Sverige finansierar vägbyggen genom skatt. Partille tillhör dock en minoritet av Sveriges kommuner som i stället tvingar privata husägare att betala så kallade gatuavgifter. Det finns en möjlighet i lagen för kommuner att ta ut sådana avgifter, men det får endast ske om husägarna får nytta av vägarna och avgifterna inte är oskäligt höga. Att som Partille kommun, låta befintliga husägare stå för notan när ett område ska förtätas, riskerar att leda till orimliga konsekvenser för enskilda.

Kommunens avgifter tvingade Lars-Erik Jevås att fortsätta jobba
Lars-Erik Jevås såg tidigare fram emot att gå i pension tillsammans med Christina Nilsson som skuldfria pensionärer. De hade betalat av det huslån de tog på 70-talet när de flyttade in i sitt hus. Men kommunens fakturor tvingade Lars-Erik Jevås att fortsätta jobba efter sin pensionsålder för att paret skulle ha råd att bo kvar i sitt hem. För paret kom kostnaderna som en överraskning – de hade redan gator och infart till sitt hus och kunde inte förstå varför de skulle betala för något som är ett led i ett kommunalt projekt för nybyggnation i området.

I och med kommunens planer fick Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson byggrätter och en möjlighet att stycka av sin tomt. Enligt kommunen var dessa möjligheter en sådan nytta som motiverar de höga gatuavgifterna. Men de nya byggrätterna medförde också att Lars-Erik Jevås och Christina Nilssons gatuavgifter höjdes med drygt 220 000 kronor.

– Vi ville inte ha byggrätten. Vi vill inte stycka av och sälja. Nu känner jag att de mer eller mindre tvingar oss att avhysa vår egendom om vi inte har råd att behålla huset på grund av det här systemet, säger Lars-Erik Jevås till Expressen GT.

Mark- och miljödomstolen kom fram till att Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson har rätt, men inte kan  rätt
I sin dom, som meddelades den 20 november 2015, kom Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt fram till att gatukostnaderna är oproportionerliga och står i strid med Europakonventionen. Domstolen menade dock att det inte stod i deras makt att göra gatukostnaderna proportionerliga och att ny lagstiftning var på gång. Men för Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson som redan betalat var den nya lagstiftningen inte till någon nytta.

Mark- och miljööverdomstolen dömde till kommunens fördel
Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson överklagade mark- och miljödomstolens dom. Den 22 juni 2016 dömde Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt till kommunens fördel. Det innebar att paret tvingades betala ytterligare 100 000 kronor till kommunen, vilket motsvarar de sista 25 procenten av gatuavgifterna. Totalt uppgår parets nota till över 400 000 kronor för kommunens vägprojekt.

I sin dom skriver Mark- och miljööverdomstolen att påförandet av gatukostnader inte inneburit en kränkning av Lars-Erik Jevås och Christina Nilssons rättigheter. Detta alltså till skillnad från underinstansen som menade att gatukostnadsuttaget står i strid med egendomsskyddet i Europakonventionen.

Domar, inlagor och beslut
Antagandehandling, Partille kommun
Partille kommun, 31 mars 2009
Beslut Länsstyrelsen
Länsstyrelsen Västra Götalands län, 14 juni 2014
Beslut regeringen
Regeringen, 13 mars 2011
Dom Mark- och miljödomstolen
Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, 20 november 2015
Dom Mark- och Miljööverdomstolen
Mark- och miljööverdomstolen, 22 juni 2016

Fallet i media (i urval)
”Parets chockfaktura: fick betala 300 000 kr”
Expressen GT, 30 maj 2015
”Orimliga avgifter måste stoppas”
Dagens samhälle debatt, 28 januari 2016

Patrik Ardefelt mot Länsstyrelsen Dalarna

By Äganderätt

Under fyra års tid stoppade en 20 cm bred rännil Patrik Ardefelt i Särna från att bygga en fäbod på sin tomt. Rännilen ansågs nämligen ge upphov till strandskydd, 100 meter åt vartdera hållet. Det innebar att Patrik inte kunde bygga på sin tomt – alls. I juli 2016 fattade Länsstyrelsen äntligen beslut om att upphäva strandskyddet på tomten. 

Tomten som Patrik Ardefelt och hans familj köpte i Särna år 2011 är ensligt belägen på en gammal fäbodvall i skogen. På tomten ville Patrik uppföra en egentimrad fäbod utan el och vatten, som liknar de hus som redan finns i närheten.

Men på tomten fanns en 20 cm bred rännil som satte stopp för Patriks byggplaner. Rännilen, som troligtvis är grävd för att leda vatten till betesdjur, är torrlagd under delar av året och är inte utmärkt på kartorna. Under många års tid hindrade dock länsstyrelsen och mark- och miljödomstolarna Patrik från att bygga något på sin tomt, med hänvisning till att rännilen omfattades av strandskydd.

Strandskyddets syfte är att bevara allmänhetens tillgång till stränder och skydda djur- och växtlivet i strandområden – något som helt saknas i Patrik Ardefelts fall. Rännilen ligger inte vid en strandlinje, det lever ingenting i den och det finns ingenting som tyder på att den hyser några andra naturvärden. Men i och med att det inte finns någon nedre gräns för vilka vatten som ska omfattas av strandskyddsreglerna faller Patriks rännil in under bestämmelserna.

I och med att lagstiftningen ändrades hösten 2014 infördes dock en ny möjlighet att upphäva strandskyddet för små vattendrag som saknar betydelse för strandskyddets syften, just som rännilen på Patriks tomt. Den regeln infördes eftersom det många gånger är orimligt att ett litet vattendrag ska skyddas på samma sätt som hav och stora sjöar. Respekten för strandskyddet riskerar att urholkas om det leder till skeva resultat för enskilda. Fram tills sommaren 2016 tillämpade länsstyrelsen dock inte regeln i Patriks fall, trots att mark- och miljödomstolen tydligt pekat på att bestämmelsen är tillämplig.

Centrum för rättvisa engagerade sig som juridiskt ombud för Patrik Ardefelt under våren 2016 och lämnade in ansökan om upphävande av strandskyddet på tomten till Länsstyrelsen Dalarna. I juli 2016 gjorde länsstyrelsen det enda rimliga och upphävde strandskyddet så att Patrik äntligen kunde bygga sin fäbod.

Se filmen om Patrik Ardefelts fall här.

Inlagor, domar och beslut
Dom Mark- och miljödomstolen
Mark- och miljödomstolen, 28 november 2014
Beslut Länsstyrelsen
Länsstyrelsen Dalarna, 7 juli 2016

Fallet i media (i urval)
”Absurt: rännil i skogen gav strandskydd”
Svenska Dagbladet, 12 december 2016
”Nu måste vi stoppa statens klåfingrighet – upp till kamp för äganderätten!”
Örnsköldsviks Allehanda, 20 juli 2013
”Helt seriöst – strandskydd för en 20 centimeters bred rännil genom fäbodvallen?”
Dalarnas tidningar Debatt, 12 maj 2016

Fakta om strandskydd
Strandskyddet gäller 100 meter från strandkanten både på land och i vattenområdet, även miljön under vattnet.
Strandskyddet kom till år 1950 för att bevara stränderna för allmänhetens friluftsliv. Numera syftar skyddet även till att bevara land- och vattenområden för att de är biologiskt värdefulla.
På några platser, till exempel i en del tätorter, är strandskyddet borttaget. På vissa platser är strandskyddet utvidgat till upp till 300 meter från strandlinjen.

Anna-Karin Lundberg mot Tyresö kommun

By Äganderätt

När Tyresö kommun ville exploatera det gamla sommarstugeområdet i Nyfors för ökad permanentbosättning ville kommunen att Anna-Karin Lundberg och hennes grannar skulle vara med och betala för de nya vägarna. För Anna-Karin Lundberg innebar kommunens förslag att hon skulle betala ca 100 000 kr för vägarna, vilket i sin tur riskerade leda till att hon tvingades lämna sitt hem.

Både Anna-Karin Lundberg och andra berörda fastighetsägare i området hade redan fullt fungerande vägar till sina hus, och hade varken behov av eller önskan om nya vägar. Fastighetsägarna menade därför att det var orimligt att de skulle riskera att drivas från hus och hem för att betala skyhöga kostnader för att finansiera kommunens exploatering. Vägarna som planerades för området skulle nyttjas av allmänheten, trafikeras av kollektivtrafik m.m. och inte endast vara till nytta för de befintliga boende i området.

Kommuner har möjlighet att ta ut gatukostnader enligt plan- och bygglagen. En förutsättning är dock att de betalningsskyldiga anses ha behov av gatorna, vilket ofta tolkas som att de som förväntas ha ekonomisk nytta av att området förändras ska vara med och betala. Men för Anna-Karin Lundberg innebar det att hon riskerade att behöva sälja sitt hus eftersom hon då inte hade råd att bo kvar.

Gatukostnaderna är ett betydande ingrepp i Anna-Karin Lundbergs rätt till respekt för sin egendom enligt Europakonventionen och regeringsformen. Men detta till trots har Tyresö kommun överhuvudtaget inte redogjort för huruvida de föreslagna gatukostnaderna för Anna-Karin Lundberg och andra berörda förhåller sig till egendomsskyddet eller skyddet för hemmet. Vid samrådsmötet i januari 2013 uppgav dessutom representanter för Tyresö kommun att ingen hänsyn tas till grundlagen eller Europakonventionen vid planeringen av exploateringen.

Efter att Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt och Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt prövat detaljplanens förenlighet med strandskyddet, återförvisades målet för prövning hos mark- och miljödomstolen gällande övriga invändningar mot planen, så som att den strider mot egendomsskyddet.

Läs mer om fallet här

Dom Mark- och miljödomstolen
Mark- och Miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, 19 februari 2015
Dom förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten Stockholm, 18 juni 2015
Dom Mark- och miljööverdomstolen
Mark- och miljööverdomstolen, 19 februari 2016

 

 

 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!