Category

Rättssäkerhet

Rauha och Rudolf Karlsson mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Rauha och Rudolf Karlsson ansökte om strandskyddsdispens för att bygga en liten bastu på sin fritidsfastighet. Kommunen sa ja men efter att länsstyrelsen i Stockholm bestämt sig för att granska ärendet blev det liggande i närmare tre års tid. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer Rauha och Rudolf staten i ett fall som kan bli vägledande för många andra.

– Tanken har varit att flytta vår bastu till ett nytt hus för att få fler sovplatser till våra barn och barnbarn och det är tröttsamt att behöva vänta så länge på besked, särskilt som vi också blir äldre, säger Rauha Karlsson.

Det var när pensionärerna Rauha och Rudolf Karlsson skulle ersätta ett förfallet båthus på sin fritidsfastighet med en liten bastu som de drabbades av länsstyrelsen i Stockholms långa handläggningstider i ärenden om strandskyddsdispens. Kommunen beviljade strandskyddsdispens men efter att länsstyrelsen bestämt sig för att granska kommunens beslut blev deras ärende liggande utan åtgärd i närmare tre års tid.

För att få bygga på en fastighet som ligger nära vattnet behövs dispens från strandskyddet. Frågan prövas av kommunen men sedan år 2009 finns det en möjlighet för länsstyrelserna att på eget initiativ granska och överpröva kommunala beslut om strandskyddsdispens.

På senare år har handläggningstiderna hos vissa länsstyrelser ökat dramatiskt och i Stockholm kan enskilda nu få vänta i över tre års tid på ett beslut. De långa handläggningstiderna skapar osäkerhet för enskilda som inte kan bebygga sina fastigheter under den tid som prövningen pågår.

Justitieombudsmannen har återkommande riktat kritik mot länsstyrelsen i Stockholm för myndighetens långsamma handläggning av ärenden om strandskyddsdispens. I ett beslut förra året konstaterade Justitieombudsmannen att handläggningstiderna – trots kritiken – verkar ha blivit längre.

Staten har hittills motsatt sig att betala ut skadestånd till enskilda som har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Rauha och Rudolf Karlsson därför stämt staten för att få frågan prövad i domstol.

– Det är grundläggande för rättssäkerheten att myndighetsbeslut som enskilda är beroende av inte tar för lång tid. Som enskild ska man inte behöva vänta i tre års tid på ett besked om man kan bebygga sin fastighet eller inte. Förhoppningen är att en framgångsrik dom i det här fallet ska bli vägledande och hjälpa andra enskilda som också har hamnat i kläm, säger Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Rauha och Rudolf Karlsson.

Miclin George mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Miclin George drogs in i en rättsprocess mot staten eftersom Kronofogden felaktigt utmätte hennes bil för en annan persons skulder. Trots att hon fick rätt i domstolen vill staten inte ersätta henne för de kostnader som hon haft för att försvara sin rätt. Nu ska Högsta domstolen avgöra om hon har rätt till ersättning för sina kostnader med stöd av grundlagen. Fallet kommer bli vägledande för liknande fall där enskilda måste anlita ombud för att kunna försvara sig mot felaktiga myndighetsbeslut.

– Självklart ska Miclin George och andra enskilda som försvarar sig mot felaktiga myndighetsbeslut ha rätt till ersättning för sina ombudskostnader om de vinner. Vår uppfattning är att Miclin Georges rätt till rättvis rättegång undergrävs om hon inte får ersättning för sina kostnader i det här fallet, säger Alexandra Loyd, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Miclin George i Högsta domstolen tillsammans med juristen Emilia Palm.

Det var i februari 2019 som Kronofogden beslutade att utmäta Miclin Georges bil för en annan persons skulder till bland annat staten. Miclin George skrev ett överklagande på egen hand och bifogade en kopia på köpekontraktet till bilen. Men Kronofogden ansåg inte att kontraktet räckte som bevisning för hennes ägarskap och stod fast vid sin felaktiga uppfattning att bilen tillhörde den skuldsatte personen. Kronofogden beslutade kort därefter att bilen skulle säljas på nätauktion.

Under stor tidspress anlitade Miclin George ett juridiskt ombud som hjälpte henne med överklagandet och fick en domstol att stoppa försäljningen av bilen. När Skatteverket, som är ombud för staten i fall av det här slaget, fick se den bevisning som ombudet gett in till domstolen godtog Skatteverket att Miclin George var bilens rättmätiga ägare.

Miclin George vann därför målet mot staten i domstolen. Trots det motsatte sig Skatteverket att betala hennes rättegångskostnader. Enligt Skatteverket borde hon ha drivit rättsprocessen mot staten på egen hand utan juridisk hjälp, trots att hon inte har någon juridisk utbildning. Tingsrätten gick på Skatteverkets linje, men sedan kom hovrätten fram till att Miclin George hade rätt till ersättning för sina kostnader. Hovrätten ansåg att det skulle strida mot den grundlagsskyddade rätten till rättvis rättegång om Miclin George skulle behöva betala för att få rätt mot staten.

Skatteverket har tagit fallet vidare till Högsta domstolen och begär nu att staten ska slippa att betala Miclin Georges rättegångskostnader. Skatteverket vill att Högsta domstolen slår fast att det var onödigt av Miclin George att anlita ett ombud och att hon därför inte ska få sina rättegångskostnader ersatta. Fallet är principiellt viktigt eftersom Högsta domstolens bedömning kommer bli vägledande för liknande fall där enskilda överklagar felaktiga myndighetsbeslut.

– Högsta domstolen har i tidigare fall uttalat att enskilda som vinner mot staten i domstol måste kunna få nödvändiga rättegångskostnader ersatta. Skatteverket försöker nu göra det svårare för enskilda att få ersättning i dessa fall. Vi hoppas att Högsta domstolen fastställer hovrättens beslut och ger Miclin George rätt till ersättning för sina kostnader. Enskildas möjligheter att i praktiken tillvarata sina rättigheter får inte bli en plånboksfråga, avslutar Alexandra Loyd.

Kontakt:
Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Samir Sabri mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Samir Sabri blev som 15-åring oskyldigt dömd för mordet på sin styvmor och låstes in på ett psykiatriskt sjukhus. När han 30 år senare fick resning och friades från alla misstankar nekades han skadestånd av staten för det felaktiga frihetsberövandet. Enligt staten är Samir Sabris skadestånd preskriberat, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Samir Sabri stämt staten för att få frågan om hans rätt till ersättning prövad i domstol.

– Jag har blivit frikänd och fått en upprättelse, säger han. Men den känns inte komplett när de säger nej till att jag ska få skadestånd som alla felaktigt dömda får, säger Samir Sabri i en kommentar till Aftonbladet i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt torsdagen den 12 september 2019.

I maj 1986 mördades Samir Sabris styvmor i deras hem och Samir Sabri – som då var 15 år gammal – tog på sig ansvaret för att skydda en nära anhörig. Några åtgärder för att kontrollera om erkännandet var riktigt vidtogs aldrig. Efter att Samir Sabri felaktigt stämplats som ”sinnessjuk” dömdes han för mordet och placerades på Långbro psykiatriska sjukhus. Ungefär ett år efter den fällande domen tog Samir Sabri tillbaka sitt erkännande och förklarade att han hade tvingats ta på sig skulden. Förundersökningen återupptogs men lades ner igen, utan att personen som Samir Sabri pekat ut som skyldig förhördes.

Ungefär 30 år senare ansökte Samir Sabri om resning av morddomen. Han hade då fått hjälp av Aftonbladet-journalisten Anders Johansson och advokaten Sargon De Basso med att granska fallet och den tekniska bevisningen på nytt. Efter att åklagaren konstaterat att ”bevisning framkommit som entydigt talar mot att Samir är gärningsman” beviljades Samir Sabri resning av Svea hovrätt, som beslutade att målet skulle prövas igen. På luciadagen 2016 frikändes Samir Sabri från mordet av Stockholms tingsrätt. Det stod då klart att han varit felaktigt dömd och frihetsberövad från 15 till 17 års ålder.

– Det som hände kommer att påverka mig resten av mitt liv. För mig är det här ett sätt att få staten att be om ursäkt. Jag gör det här inte bara för mig själv utan för att andra som har hamnat i samma situation också ska kunna få upprättelse, säger Samir Sabri.

Personer som har varit felaktigt frihetsberövade har normalt rätt till ersättning av staten. Men i Samir Sabris fall har staten nekat honom ersättning med motiveringen att hans anspråk har preskriberats, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. För att få ersättning för hela frihetsberövandet hade Samir Sabri, enligt statens synsätt, behövt begära ersättning redan i maj 1996 – alltså tjugo år innan han frikändes.

– Det behövs ett vägledande avgörande i frågan om staten kan hållas ansvarig för allvarliga kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter som ligger långt tillbaka i tiden. Regler om preskription får inte tillämpas så stelbent att enskilda i praktiken går miste om sina rättigheter. Därför är det viktigt att det här fallet nu prövas i domstol, förklarar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

Mer om fallet

Läs mer om Aftonbladets rapportering om fallet här.

Lyssna på Afonbladets prisbelönta podd #Fallet här.

Grinnemo m.fl mot Karolinska institutet

By | Rättssäkerhet

Visselblåsarna som slog larm och anmälde kirurgen Paolo Macchiarinis artiklar om konstgjorda luftstrupar för forskningsfusk blev själva utpekade som oredliga och klandervärda i ett beslut av Karolinska Institutet. Beslutet går enligt högskoleförordningen inte att överklaga. Förvaltningsrätten ansåg att beslutet inte heller kunde överklagas med hänsyn till rätten till domstolsprövning i Europakonventionen. Varken kammarrätten eller Högsta förvaltningsdomstolen meddelade prövningstillstånd. Därmed har det slagits fast att forskare som utpekas som oredliga eller klandervärda av ett universitet inte har rätt att försvara sig mot anklagelserna i domstol. Tillsammans med Centrum för rättvisa tittar visselblåsarna nu på alternativ för att ta fallet vidare.

– Det är grundläggande i en rättsstat att enskilda som pekas ut som klandervärda av myndigheter måste få möjlighet att försvara sig mot anklagelserna i en rättvis rättegång inför en oberoende domstol. Högsta förvaltnings­domstolens beslut innebär att forskarna inte får den möjligheten i det här fallet, säger Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för visselblåsarna Karl-Henrik Grinnemo, Oscar Simonson och Matthias Corbascio. Centrum för rättvisa företräder även forskaren Katarina Le Blanc, som också pekades ut som oredlig i KI:s beslut.

Det var sommaren 2018 som Karolinska Institutet tog ställning till den anmälan om forskningsfusk som riktats mot kirurgen Paolo Macchiarinis artiklar om konstgjorda luftstrupar. Karolinska Institutets beslut innebar att Paolo Macchiarini fälldes för forskningsfusk. Men i beslutet klandrades även Karl-Henrik Grinnemo, Oscar Simonson och Matthias Corbascio – tre av visselblåsarna som slog larm om missförhållandena till Karolinska Institutets rektor – samt Katarina Le Blanc och flera andra forskare. Anledningen var bl.a. att Karolinska Institutet ansåg att de borde ha upptäckt och agerat mot felaktigheterna i Macchiarinis forskning tidigare.

De utpekade forskarna ansåg att Karolinska Institutets beslut innehöll direkta felaktigheter och hade fattats i strid med lag. De överklagade därför beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm. I slutet av år 2018 beslutade förvaltningsrätten att inte pröva saken eftersom domstolen bedömde att beslutet inte fick överklagas. Detta trots att myndigheters beslut alltid ska kunna överklagas till domstol om det har sådana verkningar att det aktualiserar den enskildes fri- och rättighetsskydd enligt Europakonventionen.

Våren 2019 beslutade Kammarrätten i Stockholm att inte ge prövningstillstånd i målet och sommaren 2019 beslutade även Högsta förvaltningsdomstolen att inte pröva målet. Det betyder att förvaltningsrättens bedömning står fast och att forskare som utpekas som oredliga eller klandervärda av ett universitet inte har rätt att överklaga och försvara sig mot anklagelserna i domstol. Tillsammans med Centrum för rättvisa tittar visselblåsarna nu på alternativ för att ta fallet vidare.

Blake Pettersson mot staten

By | Rättssäkerhet

Blake Pettersson berövades felaktigt sitt svenska medborgarskap i strid med grundlagen. Fyra och ett halvt år senare fick han rätt mot myndigheterna, men blev helt utan ersättning. Med Centrum för rättvisa som ombud vände sig Blake till domstol och krävde skadestånd grundat på grundlagen. Högsta domstolen gav honom rätt till slut – Blake Pettersson är den förste att få skadestånd för grundlagskränkning.

Blake Petersson föddes utomlands och fick svenskt medborgarskap för att han hade en svensk pappa. Som barn flyttade han till Sverige och han växte upp här och gick i svensk skola.

16 år senare upphävde en svensk domstol faderskapet. Efter det tog Skatteverket ifrån Blake Pettersson hans svenska medborgarskap eftersom myndigheten menade att förutsättningarna för medborgarskapet aldrig hade funnits. Blake överklagade, men beslutet stod sig i länsrätten och kammarrätten.

Fick rätt i sak
Men till slut slog Regeringsrätten med skärpa fast att Skatteverkets beslut i själva verket stred mot grundlagen. Det är olagligt att beröva någon sitt medborgarskap i ett sådant här fall.

I fyra och ett halvt år fråntogs Blake sitt svenska medborgarskap i strid med en absolut rättighet i grundlagen. En väsentlig del av hans identitet gick därmed förlorad. Han fick inte rösta i riksdagsvalet 2006 och han berövades en rad möjligheter, till exempel att bli polis eller militär som han hade siktet inställt på.

När Blake fråntogs medborgarskapet berövades han också sitt efternamn, Pettersson, som han haft sedan födseln. Han registrerades av Skatteverket som Blake Riley. Under flera år hade Blake problem att få sin post. Och vid kontakt med myndigheter uppstod ofta förvirring på grund av namnbytet.

Blake Pettersson berättade den 20 oktober i Stockholms tingsrätt om hur det kändes när Skatteverket felaktigt tog i från honom medborgarskapet under 4,5 års tid.

– Det kändes som att jag var i Sverige på nåder, sa han.

Äntligen en grundlag för folket
Ändå ansåg inte Justitiekanslern att Skatteverkets miss var så allvarlig att Blake Pettersson hade rätt till skadestånd. Men kan man tänka sig någon allvarligare miss än ett grundlagsbrott?

På senare år har svenska domstolar slagit fast att enskilda har rätt till skadestånd när deras rättigheter enligt Europakonventionen kränks. Människor som drabbas av sådana övertramp kompenseras för det, och myndigheter får en klar signal om att maktmissbruk kostar. Men när det gäller grundlagen hade inte mycket hänt förrän Blake Petterssons fall.

Efter att tingsrätten och hovrätten gått på Justitiekanslerns linje och sagt nej till skadestånd, gav Högsta domstolen till slut Blake Pettersson rätt. Förbudet mot att frånta någon sitt medborgarskap finns i 2 kap. 7 § regeringsformen. Även om bestämmelsen i första hand riktar sig till lagstiftaren och myndigheter, är en överträdelse av sådan vikt att bestämmelsen måste kunna åberopas av den enskilde som grund för skadeståndsskyldighet.

– Domen innebär ett historiskt kliv framåt för fri- och rättighetsutvecklingen i Sverige. Äntligen har vi en grundlag värd namnet, säger Sebastian Scheiman, jurist vid Centrum för rättvisa och ett av ombuden för Blake Pettersson.

Fallet i media

SvD, 2014-04-27, ”Äntligen en grundlag för folket”

Dagens Juridik, 2014-04-23, ”HD: Berövades medborgarskap i strid med grundlagen – får 100 000 av staten”

Metro, 2014-04-23, ”Blake fråntogs medborgarskap – får nu skadestånd” 

Metro, 2014-03-12, ”Var svensk i 17 år – då tog staten hans medborgarskap” 

DN, debatt, 2014-03-11, ”Inför rätt till skadestånd för rättighetskränkningar” 

Barometern, 2009-12-19, ”Knyck inte medborgarskapet”

DN, 2009-12-11, ”Blake fråntogs sitt namn – nu stämmer han staten”

Fallet i domstol 

Högsta domstolens dom 2014-04-23

Överklagande till Högsta domstolen 2012-12-07

Svea hovrätts dom 2012-11-09

 

Allan Eliasson mot staten

By | Rättssäkerhet

Allan Eliasson från Göteborg var felaktigt fråntagen sitt svenska medborgarskap i strid med grundlagen i 23 år. I tingsrätten och hovrätten tillerkändes han skadestånd av staten med 150 000 kronor för grundlagsbrottet. Nu vill Justitiekanslern, som företräder staten i rättegången, sänka hans skadestånd och göra det svårare för enskilda som drabbats på liknande sätt att få upprättelse. Fallet kommer att prövas i Högsta domstolen under vintern 2018. Centrum för rättvisa företräder Allan i Högsta domstolen. 

Vad är det som har hänt?

Statens olagliga beslut gjorde Allan statslös i 23 år

Allan Eliasson, 36, är född och uppväxt i Göteborg. Några månader efter hans åttaårsdag beslutade staten att avregistrera honom som svensk medborgare.

Skälet till avregistreringen var att det hade visat sig att hans svenska pappa inte var hans biologiska pappa. Allans mamma är, till skillnad från Allan, medborgare i Polen. Statens beslut innebar därmed att Allan berövades sitt svenska medborgarskap i strid med grundlagen och blev statslös.

Dessutom upplyste myndigheterna varken Allan eller hans mamma om att medborgarskapet hade avregistrerats. Det var först flera år senare, i samband med att Allan skulle förnya sitt pass, som det kom fram att staten hade tagit från honom medborgarskapet.

Avregistreringen kom som en chock för Allan. Han hade ovetandes och ofrivilligt blivit av med medborgarskapet i det land som han naturligtvis uppfattade som sitt. Detta blev startskottet för en 23 år lång och frustrerande rättslig kamp för upprättelse.

Tvingades söka uppehållstillstånd

Eftersom Allan plötsligt betraktades som utlänning tvingades han ansöka om uppehållstillstånd i sitt hemland Sverige.

Allan ansökte därefter om att återfå sitt medborgarskap enligt en lag som gjorde det möjligt för personer som ”förlorat eller befriats från sitt svenska medborgarskap” att få tillbaka det genom en anmälan hos Migrationsverket.

Men Migrationsverket avslog Allans anmälan med motiveringen att han ”aldrig varit svensk medborgare” och att det därför inte fanns något medborgarskap att ge tillbaka.

Några år senare ansökte Allan hos Migrationsverket om att få bli svensk medborgare enligt samma regler som gäller för utlänningar.

Den här gången avslog Migrationsverket hans ansökan med motiveringen att han inte uppfyllde villkoren för att få bli svensk medborgare.

Våren 2012 bestämde sig Allan för att göra ett nytt försök hos Migrationsverket att återfå sitt medborgarskap. I januari 2013 informerade Migrationsverket honom om ett prejudicerande rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen (RÅ 2006 ref. 73).

Det rättsfallet gällde Blake Petterson, som också hade fråntagits sitt svenska medborgarskap på grund av att hans mamma var gift med en svensk man som senare visade sig inte vara hans pappa.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade i det fallet att myndigheternas beslut att avregistrera medborgarskapet var oförenligt med den grundlagsbestämmelse som skyddar medborgarskapet (2 kap. 7 § regeringsformen). I den bestämmelsen anges att ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap

Skatteverket: Beslutet att avregistrera Allans medborgarskap ”uppenbart oriktigt”

Allan vände sig därefter till Skatteverket och hänvisade till fallet med Blake Pettersson. Skatteverket beslutade den 30 januari 2013 att ge honom medborgarskapet tillbaka. I sitt beslut uttalade Skatteverket att det tidigare beslutet att avregistrera Allan som svensk medborgare var ”uppenbart oriktigt”. Till stöd för sin bedömning hänvisade Skatteverket till Blake Pettersson-domen.

Efter 23 år fick Allan tillbaka sitt medborgarskap. Men på grund av statens grundlagsbrott hade han bland annat varit ofrivilligt statslös, nekats rösträtt i tre riksdagsval, tvingats söka uppehållstillstånd och hindrats från att resa utomlands. Förlusten av medborgarskapet bidrog också till en identitetskris som kom att prägla Allans uppväxt.

Allan ville därför ha upprättelse. Med hjälp av den man som tidigare hade varit registrerad som hans pappa vände sig Allan under hösten 2014 till Justitiekanslern för att få skadestånd av staten för den allvarliga kränkning som det 23 år långa grundlagsbrottet hade inneburit.

Vägledande dom från HD skulle ge Allan upprättelse

Vid den här tidpunkten hade Högsta domstolen i en vägledande dom kommit fram till att Blake Pettersson, som hade varit berövad sitt medborgarskap i strid med grundlagen i 4,5 år, hade rätt till 100 000 kronor i skadestånd av staten (NJA 2014 s. 323). Högsta domstolen ansåg att det inte var tillräckligt att staten gav tillbaka ett felaktigt avregistrerat medborgarskap. Staten ska även betala skadestånd till den drabbade för den kränkning som grundlagsbrottet medfört.

I Blake Pettersson-domen uttalade Högsta domstolen att skadeståndets storlek ska stå i relation till grundlagsbrottets varaktighet. Eftersom Blake Pettersson hade tillerkänts 100 000 kronor för en överträdelse som hade varat i 4,5 år begärde Allan, som varit fråntagen sitt medborgarskap i 23 år, ett högre skadestånd.

Men Justitiekanslern, som är statens jurist, anser inte att Allan har rätt till ett högre skadestånd än Blake Pettersson. I ett beslut den 13 november 2011 tillerkändes Allan 100 000 kronor. Enligt Justitiekanslern ska det inte få utgå högre skadestånd än så vid kränkningar av skyddet för medborgarskap – men gärna lägre.

Allan fick rätt i tingsrätt och hovrätt – men staten vill inte betala

Allan ansåg inte att Justitiekanslerns resonemang stämde med vad Högsta domstolen hade uttalat i Blake Pettersson-domen om hur skadeståndet ska beräknas. Han stämde därför staten i Göteborgs tingsrätt och begärde ett högre skadestånd. I rättegången där motsatte sig Justitiekanslern, som även företräder staten i rättegångar, att betala ett högre skadestånd.

Men tingsrätten höll med Allan. Enligt tingsrätten ska det utgå ett högre skadestånd än 100 000 kronor eftersom Allan varit berövad medborgarskapet under en längre tid än Blake Pettersson. Tingsrätten kom fram till att Allan har rätt till 150 000 kronor i skadestånd, eftersom det handlade om en överträdelse under en mycket lång tid av en grundläggande rättighet.

Justitiekanslern nöjde sig dock inte med tingsrättens dom utan överklagade till Hovrätten för Västra Sverige. Men även hovrätten höll med Allan och avslog överklagandet.

Hovrätten ansåg, precis som tingsrätten, att Allan hade rätt till 150 000 kronor. Hovrätten framhöll att det handlade om en mycket allvarlig kränkning, eftersom Allan under större delen av sitt liv felaktigt varit avregistrerad som svensk medborgare.

Staten vill ha nytt besked från Högsta domstolen – vill göra det svårare för drabbade att få skadestånd

Men Justitiekanslern godtog inte heller hovrättens dom och överklagade till Högsta domstolen. Justitiekanslern vill att Högsta domstolen i en vägledande dom ska slå fast att staten inte ska behöva betala mer än 100 000 kronor till enskilda som blivit fråntagna sina medborgarskap, men gärna mindre.

Justitiekanslern vill också att Högsta domstolen ska slå fast ett antal kriterier som i praktiken gör det svårare för enskilda att få skadestånd för liknande grundlagskränkningar:

  • Justitiekanslern vill att grundlagskränkningar ska preskriberas efter tio år. Det betyder att staten inte ska behöva betala något skadestånd alls till enskilda som under lång tid inte har känt till att staten kränkt deras rättigheter.
  • Justitiekanslern vill att det ska finnas ett maxbelopp för ideella skadestånd till enskilda i fall av olagligt fråntagna medborgarskap – staten ska inte behöva betala mer än 100 000 kronor i allvarliga fall, men gärna mindre.
  • Justitiekanslern vill att skadeståndet ska sänkas till drabbade som inte fått reda på att staten berövat dem deras medborgarskap och som inte själva vidtar åtgärder för att få tillbaka medborgarskapet.

Centrum för rättvisa tillvaratar Allans rätt i Högsta domstolen

Efter att Högsta domstolen gett prövningstillstånd i målet den 19 juni 2017 har Centrum för rättvisa inträtt som ombud för Allan Eliasson.

– Justitiekanslern anser att 150 000 kronor är ett ”anmärkningsvärt högt” skadestånd för en 23 år lång grundlagskränkning. Det är det inte. Som både tingsrätten och hovrätten kom fram till är det rätt och rimligt att Allan får ett högre skadestånd än Blake Pettersson, som fick 100 000 kronor efter att ha varit fråntagen medborgarskapet i 4,5 år, säger Clarence Crafoord.

Blake Pettersson hade varit fråntagen sitt svenska medborgarskap i 4,5 år. Genom en banbrytande dom i Högsta domstolen år 2014 blev han den första person som fick ideellt skadestånd för en grundlagskränkning. Högsta domstolen tillerkände honom 100 000 kronor. Blake Pettersson företräddes av Centrum för rättvisa (NJA 2014 s. 323).

Högsta domstolens avgörande i Blake Pettersson-fallet är en dom av historisk betydelse för den svenska grundlagens skydd för enskildas grundläggande fri- och rättigheter. Genom den domen klargjordes att det är möjligt för enskilda att åberopa grundlagens fri- och rättigheter som grund för upprättelse och skadestånd när de behandlats i strid med dessa bestämmelser.

Samtidigt väckte Blake Pettersson-domen ett antal ännu obesvarade frågor om hur långt möjligheten att få skadestånd med stöd av grundlagen sträcker sig. Det är i några av dessa frågor, bl.a. när det gäller preskription och krav på åtgärder av den som drabbats, som Justitiekanslern nu försöker begränsa möjligheterna till skadestånd.

–  Till skillnad från Justitiekanslern anser vi att den svenska grundlagens användbarhet för människor som drabbas av statliga övertramp ska stärkas snarare än begränsas. Den rättsutveckling som inleddes i och med Blake Petterson-domen bör fördjupas och inte kvävas i sin linda, avslutar Clarence Crafoord.

Vad säger lagen?

  • I den svenska grundlagen anges att ”ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap” (2 kap. 7 § 2 st. 1 meningen regeringsformen). Det är i princip uteslutet att någon mot sin vilja fråntas sitt svenska medborgarskap.
  • Rättsfallet RÅ 2006 ref. 73 handlade om Blake Pettersson som förvärvat svenskt medborgarskap genom att födas i ett äktenskap där mannen var svensk medborgare. I rättsfallet kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att det var oförenligt med grundlagsbestämmelsen i 2 kap. 7 § regeringsformen att avregistrera medborgarskapet sedan det hade visat sig att den svenska mannen inte var far till Blake Pettersson.
  • I rättsfallet NJA 2014 s. 323 slog Högsta domstolen fast att Blake Pettersson hade rätt till ideellt skadestånd med 100 000 kronor för det grundlagsbrott som hade prövats i Högsta förvaltningsdomstolen i rättsfallet ovan. När Högsta domstolen bestämde skadeståndet tog domstolen hänsyn till att Blake Pettersson hade varit fråntagen sitt medborgarskap i 4,5 år.

Högsta domstolen meddelade i sin dom den 5 mars 2018 att man ogillade Justitiekanslerns överklagande och tilldömde Allan Eliasson 150 000 kr i skadestånd för kränkningen av hans rättigheter.

Lucky Dev mot Sverige

By | Rättssäkerhet

Svenska staten fälls i Europadomstolen

Europadomstolen har fällt svenska staten för brott mot rätten att inte lagföras eller straffas två gånger för samma sak. I fallet hade en kvinna från Stockholm åtalats för skattebrott – anklagelser som hon sedan kom att frias ifrån. Samtidigt hade hon påförts skattetillägg i en parallell process som fortsatte även efter att hon friats i skattebrottsprocessen. Detta stod i strid med Europakonventionen och kvinnan tillerkänns nu 2 000 euro i skadestånd av Europadomstolen.

Tidigare har även Högsta domstolen, HD, slagit fast att den här typen av dubbla förfaranden står i strid med rätten att inte lagföras eller straffas två gånger för samma sak. Men HD:s hållning har varit att rätten till resning eller annan gottgörelse för dem som drabbats bara gäller för fel som begåtts av staten efter den 10 februari 2009 – när en dom som tydliggjorde rättsläget kom från Europadomstolen.

Men nu gör alltså Europadomstolen en annan bedömning och öppnar för att människor som drabbats även före februari 2010 ska kunna få rättelse.

– Målet kan komma att få stor betydelse för tusentals människor som har drabbats av dubbla förfaranden i skattemål, säger Clarence Crafoord, chef på Centrum för rättvisa och ombud i målet tillsammans med advokat Börje Leidhammar, som tog ärendet till Europadomstolen.

– Domen är en viktig påminnelse om att grundläggande rättssäkerhetskrav också gäller på skatteområdet, avslutar Clarence Crafoord.

Europadomstolens dom 2014-11-27

Connie Dickinson mot Mälardalens högskola

By | Rättssäkerhet

På morgonen den 17 april 2018 meddelar Högsta domstolen sin dom i fallet med den amerikanska studenten Connie Dickinson som stämde Mälardalens högskola eftersom den sålt en undermålig matematikutbildning till henne. Domen kommer bli vägledande för liknande fall.

– Det här är ett principiellt viktigt fall både för betalande studenter och högskolesektorn, så det är bra att det ska prövas i högsta instans. Fallet handlar om vilket ansvar som staten har när den säljer bristfälliga tjänster till enskilda, säger Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa, som är ombud för Connie Dickinson tillsammans med Johannes Forssberg, jurist på Centrum för rättvisa.

Utbildningen underkändes av UKÄ på fyra av fem punkter

Connie Dickinson från USA är en av de tusentals studenter från länder utanför EES-området som varje år kommer till Sverige för att studera. Sedan 2011 gäller att studenter från tredjeland ska betala en studieavgift för att få studera vid svenska universitet och högskolor.

Connie Dickinson betalade drygt 170 000 kr för en kandidatutbildning i matematik vid Mälardalens högskola, som visade sig vara så dålig att den underkändes på fyra av fem punkter av statens eget kontrollorgan, Universitetskanslersämbetet (UKÄ). UKÄ gav utbildningen det samlade omdömet ”bristande kvalitet” och högskolans rätt att utfärda examen ifrågasattes.

När Connie Dickinson fick del av UKÄ:s bedömning, vilket hon fick mellan termin fyra och fem, bestämde hon sig för att hoppa av utbildningen och begära pengarna tillbaka av högskolan. Högskolan avslog emellertid kravet med hänvisning till att det inte fanns några lagbestämmelser som medgav återbetalning av studieavgifter på grund av bristande utbildningskvalitet.

Connie Dickinson fick rätt både i tingsrätten och i hovrätten

Med Centrum för rättvisa som ombud stämde Connie Dickinson högskolan vid Västmanlands tingsrätt och begärde att högskolan skulle förpliktas att betala tillbaka hela det erlagda beloppet med stöd av allmänna avtalsrättsliga principer.

Västmanlands tingsrätts dom kom den 14 juni 2016 (läs domen här). Tingsrätten bedömde att högskolan hade brutit mot ett civilrättsligt avtal med Connie Dickinson genom att sälja en utbildning som inte höll måttet (läs tingsrättens pressmeddelande här).

Tingsrätten förpliktade högskolan att återbetala hela det erlagda beloppet, 170 812 kr. Skälet till att hela beloppet skulle återbetalas var, enligt tingsrätten, att felet i utbildningen var så väsentligt att utbildningen ”praktiskt taget saknade värde” för Connie Dickinson.

Mälardalens högskola överklagade tingsrättens dom till Svea hovrätt (läs överklagandet här). Hovrätten  gav prövningstillstånd i målet, huvudförhandling under tidig vår 2017 och domen meddelades den 6 april 2017 (läs domen här).

Även hovrätten bedömde i sin dom att högskolan hade brutit mot ett ömsesidigt förpliktande avtal med Connie Dickinson genom att sälja utbildning som var av bristande kvalitet. Hovrätten uttalade bland annat att en student måste kunna lita på att utbildningar som lyder under högskolelagen håller den kvalitet som anges i lagen.

Till skillnad från tingsrätten, som ansåg att utbildningen i praktiken saknade värde, ansåg hovrätten att Connie Dickinson fick anses haft ”viss nytta” av utbildningen. Hovrätten förpliktade därför högskolan att betala tillbaka halva det erlagda beloppet för utbildningen, det vill säga 85 406 kr.

Nu ska Högsta domstolen meddela dom i fallet

Mälardalens högskola har i sitt överklagande begärt att Högsta domstolen ska ändra hovrättens dom och slå fast att högskolan inte är skyldig att återbetala några studieavgifter till Connie Dickinson (läs överklagandet här).

Högskolan anger på sin hemsida att hela högskolesektorn vill ha ett prejudikat i frågan om att det föreligger ett civilrättsligt avtal mellan en avgiftsbetalande student och ett statligt lärosäte (läs pressmeddelandet här).

Högskolan begär vidare att Connie Dickinson ska betala högskolans advokatkostnader på 668 750 kronor.

Sedan högskolan överklagat till Högsta domstolen har även Connie Dickinson gjort det. Hon begär i sitt överklagande att Högsta domstolen ska ändra hovrättens dom på så sätt att högskolan ska betala tillbaka hela det erlagda beloppet (läs överklagandet här).

Högsta domstolen gav prövningstillstånd i målet den 28 augusti 2017. Huvudförhandlingen hölls den 28 februari 2018. Domen meddelades den 17 april 2018.

Högsta domstolen konstaterade att Connie Dickinson hade rätt att få tillbaka motsvarande två tredjedelar, dvs. 114 000 kr, av den studieavgift hon har betalat till högskolan.

Högsta domstolen bedömde att betalningen av studieavgiften medförde att ett ömsesidigt förpliktande avtal uppstått mellan Connie Dickinson och Mälardalens högskola, och att högskolan gjort sig skyldiga till avtalsbrott genom att tillhandahålla utbildning som inte höll godtagbar standard. Domen blir vägledande för hur liknande situationer ska behandlas i framtiden.

– Domen ger uttryck för en viktig princip, nämligen att statliga myndigheter har samma rättsliga ansvar som privata aktörer när de säljer undermåliga tjänster till enskilda, kommenterar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

I media

Artiklar angående överklagandet till Högsta domstolen

Artiklar i samband med domen den 6 april 2017

Artiklar i samband med domen den 14 juni 2016

Övriga artiklar

Lennart Johansson mot staten

By | Rättssäkerhet

Han fick 10 000 för över fyra års väntan


Har en person som tvingats vänta i över fyra år på en prövning av en tvist med en byggfirma rätt till skadestånd? Nej, inte enligt Justitiekanslern, JK. Inte ens det faktum att domstolen varit helt passiv i ett år och fyra månader eller att JO kritiserat domstolen hade betydelse. Men när Lennart Johansson sedan stämde staten slogs det fast att han hade utsatts för en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid, och han fick skadestånd – trots JK:s överklagande.

 

Lennart Johansson är en av tusentals svenskar som varje år fastnar i rättvisans maskineri. Det började med ett hantverkaruppdrag – han behövde renovera huset och tog in en firma som skulle göra jobbet. Men hantverkaruppdraget blev inte fackmannamässigt utfört och Lennart Johansson hamnade i tvist med byggfirman, en tvist som togs till domstol.

För domstolen tog det hela fyra år och tre månader att pröva Lennart Johanssons fall.

– Kontakten med domstolsvärlden lämnade mig med en känsla av maktlöshet. Jag hade tidigare haft tron att om man får problem, om det inte går att komma överens, kan man alltid vända sig till en domstol som kan reda ut konflikten. Jag trodde aldrig att det skulle ta över fyra år innan det slutligen var över, säger Lennart Johansson.

Fick 10 000 kr, efter kamp mot JK

Till slut förliktes parterna i byggtvisten och notan blev dyr för Lennart Johansson. Efteråt kände han att han ville att staten skulle göra rätt för sig eftersom domstolen dragit ut så på tiden. Efter att JO hade uttalat kritik mot den långsamma handläggningen av Lennart Johanssons fall vände han sig till JK för att få gottgörelse – men JK sa blankt nej. När Lennart Johansson sedan stämde staten och vann i första instans, överklagade JK till hovrätten. Men även i hovrätten fick Lennart Johansson rätt mot staten, och slutligen 10 000 kr i skadestånd för den kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid (enligt artikel 6.1 i Europakonventionen) som han utsatts för.

– Eftersom JK:s utgångspunkt för processföringen var att inte gå med på något skadestånd alls innebär hovrättens dom en stor framgång för Lennart Johansson. Långsam handläggning drabbar många människor i Sverige och det är viktigt att dessa får upprättelse så att förtroendet för rättsväsendet upprätthålls, säger Sebastian Scheiman som var ombud i fallet tillsammans med Clarence Crafoord.

Viktigt att enskilda som har rätt också får rätt

Centrum för rättvisa har under många år kämpat för att människor ska få rätt till skadestånd när de drabbats av domstolarnas långa handläggningstider. Efter år 2012, då Högsta domstolen bestämde skadeståndsnivåerna i två avgöranden där Centrum för rättvisa var ombud, har rättsläget klarnat något. Också när det gäller rättegångskostnaderna har enskilda fått besked med innebörden att de ska kunna stämma staten utan att riskera en massa rättegångskostnader vid förlust.

Men som JK:s hållning i fallet med Lennart Johansson visar är det fortfarande svårt för enskilda att få upprättelse när deras rätt till rättegång inom skälig tid kränkts. Justitiekanslerns främsta invändning i processen var att Lennart Johansson var den huvudsakliga orsaken till fördröjningen. Därför tyckte JK att inget skadestånd överhuvudtaget borde utgå till Lennart Johansson.

Lennart Johansson menar att den bedömningen är helt ogrundad. Han har från första början medgett att han själv bidragit till viss fördröjning genom att bland annat begära anstånd i början av processen. Den stora merparten av fördröjningen måste däremot lastas domstolen som under flera längre perioder lät målet ligga utan åtgärder.

– Hovrätten gick på Lennart Johanssons linje – och Lennart Johansson fick skadestånd, trots att JK inte ville det. Kanske finns det andra som likt Lennart Johansson nekats skadestånd av JK, trots att de egentligen har rätt till det, avslutar Sebastian Scheiman.

Fallet i domstol

2014-06-18 Svea hovrätts dom i mål Lennart Johansson mot staten

2013-09-02 Lennart Johanssons yttrande över överklagandet

20130703 Svea hovrätts beslut att meddela prövningstillstånd

130607 Lennart Johanssons anslutningsöverklagande till hovrätten

JK överklagande av domen från Södertörns tingsrätt

Dom Lennart Johansson Södertörns tingsrätt 2013-05-10

2012-12-12 yttrande Lennart Johansson

20012-12-18 JK:s yttrande

Yttrande över protokoll JK 20121115

Protokoll muntlig förberedelse 20121108

Lennart Johanssons yttrande

Christopher Gillberg mot Sverige

By | Rättssäkerhet

Statligt löftesbrott om tystnadsplikt i Europadomstolen

Professor Christopher Gillberg ville hålla avtalen om tystnadsplikt med de 141 försökspersonerna som deltog i ADHD/Damp-undersökningen. Men hovrätten fällde honom för tjänstefel. Europadomstolens högsta instans kom fram till att Sverige inte skulle fällas för brott mot Europakonventionen.

 

Tingsrätten dömde 2005 Christopher Gillberg för tjänstefel vilket fastställdes av hovrätten året därpå. Orsaken var att han med hänsyn till avtal om tystnadsplikt med försökspersonerna inte ville lämna ut känsliga uppgifter om 140 barn och anhöriga som ingick i hans DAMP/ADHD-forskning. Han stod fast vid sitt löfte. Den barnläkare och den sociolog som enligt kammarrättens beslut skulle få tillgång till materialet fick aldrig se det.

Men Christopher Gillberg gjorde bara som Göteborgs universitet hade gett order om. Han slog vakt om materialet. Utomstående skulle inte få se det. Den typen av sekretessavtal ingick hundratals forskare över hela landet varje år.

Väckte åtal

Justitieombudsmannen väckte ändå åtal mot både professor Gillberg och rektorn för Göteborgs universitet för tjänstefel. Genom den fällande domen tvingades Gillberg betala över 150.000 kronor i böter och rättegångskostnader.

Christopher Gillberg gav sig inte utan väckte talan i Europadomstolen. Under hösten 2010 kom en minoritet i första kammaren fram till att Sverige skulle fällas och hovrättens dom kritiserades kraftigt. Majoriteten fann dock inte att något konventionsbrott hade begåtts.

Målet togs sedan upp i Europadomstolens högsta instans Grand Chamber, som höll huvudförhandling i målet den 28 september 2011. Det är den första svenska förhandlingen i Grand Chamber på 15 år. Senast gällde det den gotländske företagaren Torgny Gustafsson som rörde den negativa föreningsfriheten och hans rätt som företagare att inte genom stridsåtgärder tvingas teckna kollektivavtal. Christoffer Gillberg kontaktade Centrum för rättvisa i samband med pläderingen som sedermera hölls av juristerna Anna Rogalska Hedlund och Clarence Crafoord.

Många brister

Det finns många brister i rättssäkerheten kring det svenska systemet kring forskning och offentlighet. Och det finns europarättsliga aspekter som varken kammarrätten eller brottmålsdomstolarna beaktat.

De regler som här blir tillämpliga är artikel 8 och artikel 10. När det gäller artikel 8 och rätten till privatliv har Christoffer Gillberg kränkts som tvingats till det omöjliga valet mellan att svika sitt löfte till försökspersonerna eller att hålla det och straffas. Beträffande artikel 10 som gäller yttrandefriheten har rätten att slippa lämna ut information kränkts. Christoffer Gillberg hade ingen talerätt i kammarrätten och i likhet med försökspersonerna hördes han inte trots att denna möjlighet fanns enligt förarbetena.

En forskare borde inte – i likhet med en journalist – genom myndighetsbeslut tvingas yppa sina källor av privat och känslig natur. En sådan inskränkning av den negativa yttrandefriheten är inte proportionell med hänsyn till det allmänna intresset av en etisk forskning där privatpersoner vågar ställa upp i studier. Att dessutom bli straffad för att inte följa ett felaktigt beslut om att lämna ut integritetskänsliga uppgifter, som Gillberg inte ens hade rätt att överklaga eller ens rätt att yttra sig i frågan, är i sig en kränkning av den negativa yttrandefriheten.

Den 3 april 2012 meddelades Europadomstolens dom som innebar att svenska staten inte skulle fällas. Varken artikel 8 eller 10 skulle tillämpas. Eftersom kammarrättsavgörandet rörande utlämning av forskningsmaterialet gick för långt tillbaka i tiden beaktades aldrig eventuella brister i detta i Grand Chambers prövning. Därmed återstår alltjämt för svenska lagstiftare att se över hur känsligt forskningsmaterial ska hanteras.