Category

Rättssäkerhet

Rauha och Rudolf Karlsson mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Rauha och Rudolf Karlsson ville bygga en liten bastu på sin fritidsfastighet och beviljades strandskyddsdispens av kommunen. Men när länsstyrelsen i Stockholm bestämde sig för att granska ärendet blev det liggande i närmare tre års tid. Efter att Rauha och Rudolf Karlsson stämt staten i domstol har staten erkänt att den långa väntetiden utgör ett brott mot rätten till prövning inom skälig tid. Staten går därför med på att betala skadestånd till makarna Karlsson. Fallet kan få betydelse för andra personer som också har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning.

– Det känns jättebra att få den här upprättelsen. Man ska inte behöva vänta i över tre års tid på ett besked från myndigheterna, säger Rauha Karlsson.

Pensionärerna Rauha och Rudolf Karlsson fick vänta oacceptabelt länge på besked om de fick ersätta ett förfallet båthus på sin fritidsfastighet med en liten bastu eller inte. Kommunen hade beviljat strandskyddsdispens för bygget men efter att länsstyrelsen bestämt sig för att granska kommunens beslut blev deras ärende liggande utan åtgärd i närmare tre års tid.

Sedan år 2009 finns det en möjlighet för länsstyrelserna att på eget initiativ granska och överpröva kommunala beslut om strandskyddsdispens – och på senare år har handläggningstiderna i dessa ärenden vid länsstyrelsen i Stockholm ökat dramatiskt.

Trots återkommande kritik från Justitieombudsmannen har staten hittills motsatt sig att betala ut skadestånd till enskilda som har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning. Med Centrum för rättvisas hjälp stämde Rauha och Rudolf Karlsson därför staten vid Stockholms tingsrätt.

Och efter att Justitiekanslern tagit del av stämningsansökan medgav staten att den långa väntetiden är en överträdelse av rätten till prövning inom skälig tid och att Rauha och Rudolf Karlsson är berättigade till skadestånd. Tingsrätten har därför fastställt deras rätt till skadestånd i en dom.

En undersökning som Centrum för rättvisa har gjort visar att ungefär hälften av ärendena om strandskyddsdispens som avslutades hos länsstyrelsen i Stockholm år 2019 hade en handläggningstid på två år eller längre. Totalt sett kan närmare 200 personer ha rätt till skadestånd på grund av långsam handläggning.

– Det är bra att staten väljer att ta sitt ansvar för den oacceptabla handläggningstiden i Rauha och Rudolfs fall. Förhoppningsvis kan domen hjälpa andra som har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning att också få kompensation, säger Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Rauha och Rudolf Karlsson.

Kontakt
Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Rauha och Rudolf Karlsson
070-453 67 82 / rikard.samuelsson@centrumforrattvisa.se

Miclin George mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Miclin George drogs in i en rättsprocess mot staten eftersom Kronofogden felaktigt utmätte hennes bil för en annan persons skulder. Trots att hon fick rätt i domstolen vill staten inte ersätta henne för de kostnader som hon haft för att försvara sin rätt. Nu ska Högsta domstolen avgöra om hon har rätt till ersättning för sina kostnader med stöd av grundlagen. Fallet kommer bli vägledande för liknande fall där enskilda måste anlita ombud för att kunna försvara sig mot felaktiga myndighetsbeslut.

– Självklart ska Miclin George och andra enskilda som försvarar sig mot felaktiga myndighetsbeslut ha rätt till ersättning för sina ombudskostnader om de vinner. Vår uppfattning är att Miclin Georges rätt till rättvis rättegång undergrävs om hon inte får ersättning för sina kostnader i det här fallet, säger Alexandra Loyd, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Miclin George i Högsta domstolen tillsammans med juristen Emilia Palm.

Det var i februari 2019 som Kronofogden beslutade att utmäta Miclin Georges bil för en annan persons skulder till bland annat staten. Miclin George skrev ett överklagande på egen hand och bifogade en kopia på köpekontraktet till bilen. Men Kronofogden ansåg inte att kontraktet räckte som bevisning för hennes ägarskap och stod fast vid sin felaktiga uppfattning att bilen tillhörde den skuldsatte personen. Kronofogden beslutade kort därefter att bilen skulle säljas på nätauktion.

Under stor tidspress anlitade Miclin George ett juridiskt ombud som hjälpte henne med överklagandet och fick en domstol att stoppa försäljningen av bilen. När Skatteverket, som är ombud för staten i fall av det här slaget, fick se den bevisning som ombudet gett in till domstolen godtog Skatteverket att Miclin George var bilens rättmätiga ägare.

Miclin George vann därför målet mot staten i domstolen. Trots det motsatte sig Skatteverket att betala hennes rättegångskostnader. Enligt Skatteverket borde hon ha drivit rättsprocessen mot staten på egen hand utan juridisk hjälp, trots att hon inte har någon juridisk utbildning. Tingsrätten gick på Skatteverkets linje, men sedan kom hovrätten fram till att Miclin George hade rätt till ersättning för sina kostnader. Hovrätten ansåg att det skulle strida mot den grundlagsskyddade rätten till rättvis rättegång om Miclin George skulle behöva betala för att få rätt mot staten.

Skatteverket har tagit fallet vidare till Högsta domstolen och begär nu att staten ska slippa att betala Miclin Georges rättegångskostnader. Skatteverket vill att Högsta domstolen slår fast att det var onödigt av Miclin George att anlita ett ombud och att hon därför inte ska få sina rättegångskostnader ersatta. Fallet är principiellt viktigt eftersom Högsta domstolens bedömning kommer bli vägledande för liknande fall där enskilda överklagar felaktiga myndighetsbeslut.

– Högsta domstolen har i tidigare fall uttalat att enskilda som vinner mot staten i domstol måste kunna få nödvändiga rättegångskostnader ersatta. Skatteverket försöker nu göra det svårare för enskilda att få ersättning i dessa fall. Vi hoppas att Högsta domstolen fastställer hovrättens beslut och ger Miclin George rätt till ersättning för sina kostnader. Enskildas möjligheter att i praktiken tillvarata sina rättigheter får inte bli en plånboksfråga, avslutar Alexandra Loyd.

Kontakt:
Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Samir Sabri mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Samir Sabri blev som 15-åring oskyldigt dömd för mordet på sin styvmor och låstes in på ett psykiatriskt sjukhus. När han 30 år senare fick resning och friades från alla misstankar nekades han skadestånd av staten för det felaktiga frihetsberövandet. Enligt staten är Samir Sabris skadestånd preskriberat, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Samir Sabri stämt staten för att få frågan om hans rätt till ersättning prövad i domstol.

– Jag har blivit frikänd och fått en upprättelse, säger han. Men den känns inte komplett när de säger nej till att jag ska få skadestånd som alla felaktigt dömda får, säger Samir Sabri i en kommentar till Aftonbladet i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt torsdagen den 12 september 2019.

I maj 1986 mördades Samir Sabris styvmor i deras hem och Samir Sabri – som då var 15 år gammal – tog på sig ansvaret för att skydda en nära anhörig. Några åtgärder för att kontrollera om erkännandet var riktigt vidtogs aldrig. Efter att Samir Sabri felaktigt stämplats som ”sinnessjuk” dömdes han för mordet och placerades på Långbro psykiatriska sjukhus. Ungefär ett år efter den fällande domen tog Samir Sabri tillbaka sitt erkännande och förklarade att han hade tvingats ta på sig skulden. Förundersökningen återupptogs men lades ner igen, utan att personen som Samir Sabri pekat ut som skyldig förhördes.

Ungefär 30 år senare ansökte Samir Sabri om resning av morddomen. Han hade då fått hjälp av Aftonbladet-journalisten Anders Johansson och advokaten Sargon De Basso med att granska fallet och den tekniska bevisningen på nytt. Efter att åklagaren konstaterat att ”bevisning framkommit som entydigt talar mot att Samir är gärningsman” beviljades Samir Sabri resning av Svea hovrätt, som beslutade att målet skulle prövas igen. På luciadagen 2016 frikändes Samir Sabri från mordet av Stockholms tingsrätt. Det stod då klart att han varit felaktigt dömd och frihetsberövad från 15 till 17 års ålder.

– Det som hände kommer att påverka mig resten av mitt liv. För mig är det här ett sätt att få staten att be om ursäkt. Jag gör det här inte bara för mig själv utan för att andra som har hamnat i samma situation också ska kunna få upprättelse, säger Samir Sabri.

Personer som har varit felaktigt frihetsberövade har normalt rätt till ersättning av staten. Men i Samir Sabris fall har staten nekat honom ersättning med motiveringen att hans anspråk har preskriberats, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. För att få ersättning för hela frihetsberövandet hade Samir Sabri, enligt statens synsätt, behövt begära ersättning redan i maj 1996 – alltså tjugo år innan han frikändes.

– Det behövs ett vägledande avgörande i frågan om staten kan hållas ansvarig för allvarliga kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter som ligger långt tillbaka i tiden. Regler om preskription får inte tillämpas så stelbent att enskilda i praktiken går miste om sina rättigheter. Därför är det viktigt att det här fallet nu prövas i domstol, förklarar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

I en dom den 24 juni 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att Samir Sabris anspråk på ersättning inte hade preskriberats. Men tingsrätten valde ändå att avslå Samir Sabris begäran om ersättning. Enligt tingsrätten hade Samir Sabri själv orsakat frihetsberövandet genom att frivilligt ta på sig brottet.

– Som vi ser det kan ett erkännande som ett barn gör under hot inte frita staten från ansvar när brottsutredningen dessutom är bristfällig. Det här är ett principiellt viktigt fall och vi kommer att överklaga domen till hovrätten, säger Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Samir Sabri.

Mer om fallet

Läs mer om Aftonbladets rapportering om fallet här.

Lyssna på Afonbladets prisbelönta podd #Fallet här.

Grinnemo m.fl mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Forskarna och läkarna Karl-Henrik Grinnemo, Oscar Simonson och Matthias Corbascio slog tillsammans med en fjärde läkare larm och anmälde kirurgen Paolo Macchiarini. I ett beslut av Karolinska Institutet (KI) utpekades de sedan själva som oredliga och klandervärda, utan möjlighet att få anklagelserna prövade i domstol. Samma sak hände forskaren Katarina Le Blanc, som avslöjat andra allvarliga missförhållanden hos KI. Med hjälp av Centrum för rättvisa begär de fyra forskarna skadestånd av staten för att deras rätt till domstolsprövning har kränkts.

– Det är obegripligt att en myndighet kan rikta osakliga och ogrundade anklagelser mot en enskild person utan att man får någon möjlighet att försvara sig, säger professor Karl-Henrik Grinnemo, som är en av de klandrade forskarna. 

Sommaren 2018 tog KI ställning till den anmälan om forskningsfusk som hade riktats mot kirurgen Paolo Macchiarinis arbeten om konstgjorda luftstrupar. KI:s beslut innebar att Paolo Macchiarini fälldes för forskningsfusk. Men i beslutet stämplades även flera andra forskare som medskyldiga till forskningsfusket, bland andra Karl-Henrik Grinnemo, Oscar Simonson och Matthias Corbascio – tre av de visselblåsare som hade utrett och slagit larm om Paolo Macchiarinis forskning till KI:s rektor. Samma sak hände professorn Katarina Le Blanc, som samtidigt hade avslöjat en annan allvarlig forskningsskandal hos KI.  

KI:s beslut att stämpla visselblåsarna som medskyldiga till Paolo Macchiarinis forskningsfusk fattades utan att de fått möjlighet att bemöta alla anklagelser, som de anser är felaktiga. Eftersom beslutet dessutom fick mycket stor betydelse för visselblåsarnas karriärer och deras möjligheter att bedriva forskning överklagade de beslutet till domstol för att få en oberoende prövning. Men varken förvaltningsrätten, kammarrätten, eller Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att forskarnas överklagande skulle prövas i domstol. Detta trots att ingripande myndighetsbeslut av det här slaget alltid ska kunna överklagas. 

Med hjälp av Centrum för rättvisa har de utpekade forskarna i dag vänt sig till Justitiekanslern och begärt skadestånd av staten för att deras rätt till domstolsprövning har åsidosatts.  

 Rätten att kunna överklaga ingripande myndighetsbeslut till domstol är grundläggande i en rättsstatSamtidigt är det den rättighet som Sverige historiskt sett har haft svårast att respektera. I det här fallet är det uppenbart att forskarna borde ha fått anklagelserna om forskningsfusk prövade inför en oberoende instanssäger Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för visselblåsarna. 

Kontakt

Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för de fyra forskarna
070-453 67 82 / rikard.samuelsson@centrumforrattvisa.se  

Blake Pettersson mot staten

By | Rättssäkerhet

Blake Pettersson berövades felaktigt sitt svenska medborgarskap i strid med grundlagen. Fyra och ett halvt år senare fick han rätt mot myndigheterna, men blev helt utan ersättning. Med Centrum för rättvisa som ombud vände sig Blake till domstol och krävde skadestånd grundat på grundlagen. Högsta domstolen gav honom rätt till slut – Blake Pettersson är den förste att få skadestånd för grundlagskränkning.

Blake Petersson föddes utomlands och fick svenskt medborgarskap för att han hade en svensk pappa. Som barn flyttade han till Sverige och han växte upp här och gick i svensk skola.

16 år senare upphävde en svensk domstol faderskapet. Efter det tog Skatteverket ifrån Blake Pettersson hans svenska medborgarskap eftersom myndigheten menade att förutsättningarna för medborgarskapet aldrig hade funnits. Blake överklagade, men beslutet stod sig i länsrätten och kammarrätten.

Fick rätt i sak
Men till slut slog Regeringsrätten med skärpa fast att Skatteverkets beslut i själva verket stred mot grundlagen. Det är olagligt att beröva någon sitt medborgarskap i ett sådant här fall.

I fyra och ett halvt år fråntogs Blake sitt svenska medborgarskap i strid med en absolut rättighet i grundlagen. En väsentlig del av hans identitet gick därmed förlorad. Han fick inte rösta i riksdagsvalet 2006 och han berövades en rad möjligheter, till exempel att bli polis eller militär som han hade siktet inställt på.

När Blake fråntogs medborgarskapet berövades han också sitt efternamn, Pettersson, som han haft sedan födseln. Han registrerades av Skatteverket som Blake Riley. Under flera år hade Blake problem att få sin post. Och vid kontakt med myndigheter uppstod ofta förvirring på grund av namnbytet.

Blake Pettersson berättade den 20 oktober i Stockholms tingsrätt om hur det kändes när Skatteverket felaktigt tog i från honom medborgarskapet under 4,5 års tid.

– Det kändes som att jag var i Sverige på nåder, sa han.

Äntligen en grundlag för folket
Ändå ansåg inte Justitiekanslern att Skatteverkets miss var så allvarlig att Blake Pettersson hade rätt till skadestånd. Men kan man tänka sig någon allvarligare miss än ett grundlagsbrott?

På senare år har svenska domstolar slagit fast att enskilda har rätt till skadestånd när deras rättigheter enligt Europakonventionen kränks. Människor som drabbas av sådana övertramp kompenseras för det, och myndigheter får en klar signal om att maktmissbruk kostar. Men när det gäller grundlagen hade inte mycket hänt förrän Blake Petterssons fall.

Efter att tingsrätten och hovrätten gått på Justitiekanslerns linje och sagt nej till skadestånd, gav Högsta domstolen till slut Blake Pettersson rätt. Förbudet mot att frånta någon sitt medborgarskap finns i 2 kap. 7 § regeringsformen. Även om bestämmelsen i första hand riktar sig till lagstiftaren och myndigheter, är en överträdelse av sådan vikt att bestämmelsen måste kunna åberopas av den enskilde som grund för skadeståndsskyldighet.

– Domen innebär ett historiskt kliv framåt för fri- och rättighetsutvecklingen i Sverige. Äntligen har vi en grundlag värd namnet, säger Sebastian Scheiman, jurist vid Centrum för rättvisa och ett av ombuden för Blake Pettersson.

Fallet i media

SvD, 2014-04-27, ”Äntligen en grundlag för folket”

Dagens Juridik, 2014-04-23, ”HD: Berövades medborgarskap i strid med grundlagen – får 100 000 av staten”

Metro, 2014-04-23, ”Blake fråntogs medborgarskap – får nu skadestånd” 

Metro, 2014-03-12, ”Var svensk i 17 år – då tog staten hans medborgarskap” 

DN, debatt, 2014-03-11, ”Inför rätt till skadestånd för rättighetskränkningar” 

Barometern, 2009-12-19, ”Knyck inte medborgarskapet”

DN, 2009-12-11, ”Blake fråntogs sitt namn – nu stämmer han staten”

Fallet i domstol 

Högsta domstolens dom 2014-04-23

Överklagande till Högsta domstolen 2012-12-07

Svea hovrätts dom 2012-11-09

 

Allan Eliasson mot staten

By | Rättssäkerhet

Allan Eliasson fråntogs felaktigt sitt svenska medborgarskap och gjordes därigenom statslös från 8 års ålder, i 23 års tid. Men när Allan ansökte om skadestånd ansåg staten att större delen av den 23 år långa kränkningen var preskriberad och att han inte kunde tillerkännas mer än 100 000 kronor. Efter att tingsrätten och hovrätten tillerkänt Allan 150 000 kronor överklagade staten till Högsta domstolen för att få ersättningen sänkt och för att få fastslaget att större delen av ersättningen skulle anses preskriberad. Idag meddelade Högsta domstolen dom i målet, där domstolen slår fast att Allan ska tillerkännas 150 000 kronor och att ingen del av hans anspråk är preskriberat.  

– Jag känner att jag har fått upprättelse för det jag utsatts för av staten. Jag kan lägga en lång och svår period bakom mig och det känns verkligen som en lättnad, säger Allan Eliasson.

– Högsta domstolens dom innebär dels att Allan Eliasson äntligen får upprättelse, dels en förstärkning av det rättsliga skyddet för grundläggande fri- och rättigheter i Sverige. Högsta domstolen klargör att regler om preskription inte får tillämpas så att enskildas grundläggande rättigheter i praktiken blir illusoriska, och att regler som är mer förmånliga för den enskilde därför kan behöva tillämpas i sådana fall. Domen är vägledande och får därför betydelse även i andra fall där staten har kränkt enskildas grundläggande rättigheter, säger Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa, som tillsammans med Johannes Forssberg, jurist på Centrum för rättvisa, var ombud för Allan Eliasson i Högsta domstolen.

Allan Eliasson, 37, fråntogs vid åtta års ålder sitt svenska medborgarskap av staten i strid med grundlagen och gjordes därmed statslös.

Orsaken var att det när Allan var liten visade sig att den pappa han föddes med inte var hans biologiska far. Staten tillämpade tidigare en folkbokföringspraxis som innebar att barn som fötts med utländsk mor och svensk far automatiskt förlorade medborgarskapet om det i en faderskapsdom slogs fast att den uppgivna fadern inte var biologisk far till barnet.

Allan blev medveten om att han hade gjorts statslös när han vid 10 års ålder ansökte om nytt pass men nekades detta med hänvisning till att han inte var svensk medborgare. Beskedet om att staten inte räknade Allan som svensk kom som en chock för honom. Allan var som barn tvungen att ansöka om uppehållstillstånd för att få bo i sitt eget hemland.

I vuxen ålder ansökte Allan vid flera tillfällen om att återfå sitt svenska medborgarskap men nekades detta av Migrationsverket.

I januari 2013 kontaktade Allan ännu en gång Migrationsverket för att försöka bli medborgare och myndigheten uppmärksammade honom då på att Regeringsrätten år 2006 i en dom hade slagit fast att den folkbokföringspraxis som låg till grund för att Allan fråntagits medborgarskapet och gjorts statslös var grundlagsstridig (RÅ 2006 ref 73). Migrationsverket förklarade att Allan kunde vända sig till Skatteverket för att återregistreras som svensk medborgare. Allan gjorde genast detta och fick den 30 januari 2013 tillbaka sitt svenska medborgarskap, efter att ha varit statslös under 23 års tid.

Året därefter, 2014, slog Högsta domstolen fast att Blake Pettersson, som på samma sätt som Allan hade fråntagits medborgarskapet i strid med grundlagen, hade rätt till skadestånd från staten (NJA 2014 s. 323). Blake, som var fråntagen medborgarskapet i 4,5 år och inte blev statslös, tillerkändes 100 000 kronor.

När Allan läste om Blake Pettersson-domen insåg han att han, även om han aldrig skulle kunna få sin barndom tillbaka, i alla fall kunde få upprättelse från staten genom att begära skadestånd. Han tog hjälp av den person som tidigare varit hans far och som han fortfarande uppfattar som sin pappa och lämnade en ansökan till Justitiekanslern, JK, som handlägger skadeståndsanspråk mot staten. JK ansåg dock att Allan inte kunde tillerkännas ett högre belopp än Blake Pettersson, trots att kränkningen varat under så mycket längre tid och gjort Allan statslös. Enligt JK hade Allans anspråk preskriberats löpande från avregistreringen 1989 och det var därför bara den kränkning som varat från 10 år före hans ansökan som kunde ersättas, det vill säga tiden mellan 2004 och 2013.

JK:s synsätt innebär att Allan skulle ha varit tvungen att göra ett så kallad preskriptionsavbrott – det vill säga vända sig till staten och förbehålla sig rätten att väcka talan om skadestånd – redan 1999 för att kunna få hela kränkningen ersatt. Det var 15 år innan Högsta domstolen i Blake Pettersson-målet slog fast att det över huvud taget fanns en möjlighet att få skadestånd på grund av sådana kränkningar som han utsatts för.

Allan stämde sedan staten och både tingsrätten och hovrätten i Göteborg ansåg att Allan skulle tillerkännas ett högre belopp än Blake Pettersson – 150 000 kronor. Tingsrätten ansåg att ingen del av Allans anspråk kunde vara preskriberat medan hovrätten delade statens uppfattning i den frågan.

Staten genom Justitiekanslern ansåg att Allan Eliasson hade fått för hög ersättning i tingsrätten och hovrätten och överklagade därför till Högsta domstolen. Förutom att få fastslaget att kränkningar av skyddet för medborgarskap i grundlagen inte ska kunna leda till högre ersättning än 100 000 kronor – oavsett hur länge kränkningen varat och oavsett om den medfört statslöshet – ville Justitiekanslern att Högsta domstolen skulle slå fast att skadeståndsanspråk på grund av kränkningar av grundläggande rättigheter ska preskriberas löpande från att de uppkommer.

Den 5 mars 2018 meddelade Högsta domstolen dom i målet. I domen konstaterar Högsta domstolen att statens synsätt i preskriptionsfrågan innebär att rätten till ersättning blir illusorisk. Detta eftersom det medför att den enskilde måste göra sitt anspråk gällande långt innan denne har skäl att tro att det är möjligt att få någon ersättning. Högsta domstolen framhåller att det först genom Blake Pettersson-domen år 2014 klargjordes att det överhuvudtaget finns en möjlighet att få skadestånd på grund av en sådan kränkning som Allan drabbats av.

Högsta domstolen framhåller också att de skäl som i allmänhet ligger bakom att fordringar preskriberas inte gör sig gällande med någon egentlig styrka när det gäller fordringar som grundar sig på att staten har kränkt en så central och grundläggande rättighet som medborgarskapet utgör. Högsta domstolen gör därför bedömningen att preskriptionsfristen i dessa fall inte ska börja löpa förrän det funnits en reell möjlighet för den enskilde att göra sin fordran gällande. Denna tidpunkt anses ha infallit när Allan Eliasson fick tillbaka sitt medborgarskap, den 30 januari 2013. Eftersom preskriptionsfristen började löpa 2013 inträder preskription först 2023 och därmed kunde enligt Högsta domstolen ingen del av Allans anspråk anses vara preskriberat.

När det sedan gäller ersättningens storlek slår Högsta domstolen fast att kränkningar av skyddet för medborgarskap som mer påtagligt överstiger de 4,5 år under vilka Blake Pettersson var drabbad bör medföra att ersättningen blir högre än de 100 000 kronor som han tillerkändes.

Högsta domstolen uttalar vidare att även den omständigheten att förlusten av medborgarskapet, som i Allans fall, medför statslöshet innebär att kränkningen får en annan typisk betydelse och därför kan berättiga till högre ersättning.

Högsta domstolen konstaterar avslutningsvis att kränkningen i Allan Eliassons fall har pågått under betydligt längre tid än i Blake Petterssons fall och att den lett till att han i praktiken varit statslös. Högsta domstolen bedömer därför att en ersättning om åtminstone 150 000 kronor är motiverad. Det bör i sammanhanget noteras att det endast var staten som hade överklagat till Högsta domstolen och att domstolen därför inte kunde döma ut en högre ersättning än så.

Lucky Dev mot Sverige

By | Rättssäkerhet

Svenska staten fälls i Europadomstolen

Europadomstolen har fällt svenska staten för brott mot rätten att inte lagföras eller straffas två gånger för samma sak. I fallet hade en kvinna från Stockholm åtalats för skattebrott – anklagelser som hon sedan kom att frias ifrån. Samtidigt hade hon påförts skattetillägg i en parallell process som fortsatte även efter att hon friats i skattebrottsprocessen. Detta stod i strid med Europakonventionen och kvinnan tillerkänns nu 2 000 euro i skadestånd av Europadomstolen.

Tidigare har även Högsta domstolen, HD, slagit fast att den här typen av dubbla förfaranden står i strid med rätten att inte lagföras eller straffas två gånger för samma sak. Men HD:s hållning har varit att rätten till resning eller annan gottgörelse för dem som drabbats bara gäller för fel som begåtts av staten efter den 10 februari 2009 – när en dom som tydliggjorde rättsläget kom från Europadomstolen.

Men nu gör alltså Europadomstolen en annan bedömning och öppnar för att människor som drabbats även före februari 2010 ska kunna få rättelse.

– Målet kan komma att få stor betydelse för tusentals människor som har drabbats av dubbla förfaranden i skattemål, säger Clarence Crafoord, chef på Centrum för rättvisa och ombud i målet tillsammans med advokat Börje Leidhammar, som tog ärendet till Europadomstolen.

– Domen är en viktig påminnelse om att grundläggande rättssäkerhetskrav också gäller på skatteområdet, avslutar Clarence Crafoord.

Europadomstolens dom 2014-11-27

Connie Dickinson mot Mälardalens högskola

By | Rättssäkerhet

Utländska studenter som betalar studieavgift för att få läsa vid svenska universitet och högskolor har inte bara skyldigheter gentemot lärosätet, utan också rättigheter. Bristande utbildningskvalitet kan utgöra avtalsbrott som ger studenten rätt till ersättning. Det slog Högsta domstolen fast i en unik dom våren 2018.

Läs Högsta domstolens dom här – ”Högskoleavgiften” NJA 2018 s. 266

Connie Dickinson från USA är en av tusentals studenter från länder utanför EU/EES och Schweiz som varje år kommer till Sverige för att delta i högre utbildning. Hon betalade drygt 170 000 kronor för en matematikutbildning vid Mälardalens högskola som visade sig vara så dålig att den underkändes på fyra av fem punkter Universitetskanslersämbetet (UKÄ) – den statliga kontrollmyndigheten.

UKÄ bedömde att utbildningen uppvisade ”bristande kvalitet” och ifrågasatte högskolans rätt att utfärda examen.
Connie Dickinson hoppade då av utbildningen och begärde pengarna tillbaka. Högskolan avslog dock hennes begäran med hänvisning till att den inte hade något rättsligt ansvar i förhållande till henne för eventuella brister i utbildningen.

Connie Dickinson stämde då högskolan med hjälp av Centrum för rättvisa och gjorde gällande att betalningen av studieavgift medfört att det uppstått ett civilrättsligt avtal mellan henne och högskolan. Connie Dickinson vann i tingsrätten och i hovrätten och målet hamnade till slut i Högsta domstolen.

Högsta domstolen bedömde att betalningen av studieavgift medförde att ett ömsesidigt förpliktande avtal uppstått mellan Connie Dickinson och Mälardalens högskola, och att högskolan gjort sig skyldig till avtalsbrott genom att tillhandahålla utbildning som inte höll godtagbar standard.  Högsta domstolen konstaterade att Connie Dickinson hade rätt att få tillbaka motsvarande två tredjedelar, dvs. 114 000 kronor, av den studieavgift hon har betalat till högskolan. Domen blir vägledande för hur liknande situationer ska behandlas i framtiden.

– Domen ger uttryck för en viktig princip, nämligen att statliga myndigheter har samma rättsliga ansvar som privata aktörer när de säljer undermåliga tjänster till enskilda, kommenterar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa och ombud för Connie Dickinson.

Lennart Johansson mot staten

By | Rättssäkerhet

Han fick 10 000 för över fyra års väntan


Har en person som tvingats vänta i över fyra år på en prövning av en tvist med en byggfirma rätt till skadestånd? Nej, inte enligt Justitiekanslern, JK. Inte ens det faktum att domstolen varit helt passiv i ett år och fyra månader eller att JO kritiserat domstolen hade betydelse. Men när Lennart Johansson sedan stämde staten slogs det fast att han hade utsatts för en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid, och han fick skadestånd – trots JK:s överklagande.

 

Lennart Johansson är en av tusentals svenskar som varje år fastnar i rättvisans maskineri. Det började med ett hantverkaruppdrag – han behövde renovera huset och tog in en firma som skulle göra jobbet. Men hantverkaruppdraget blev inte fackmannamässigt utfört och Lennart Johansson hamnade i tvist med byggfirman, en tvist som togs till domstol.

För domstolen tog det hela fyra år och tre månader att pröva Lennart Johanssons fall.

– Kontakten med domstolsvärlden lämnade mig med en känsla av maktlöshet. Jag hade tidigare haft tron att om man får problem, om det inte går att komma överens, kan man alltid vända sig till en domstol som kan reda ut konflikten. Jag trodde aldrig att det skulle ta över fyra år innan det slutligen var över, säger Lennart Johansson.

Fick 10 000 kr, efter kamp mot JK

Till slut förliktes parterna i byggtvisten och notan blev dyr för Lennart Johansson. Efteråt kände han att han ville att staten skulle göra rätt för sig eftersom domstolen dragit ut så på tiden. Efter att JO hade uttalat kritik mot den långsamma handläggningen av Lennart Johanssons fall vände han sig till JK för att få gottgörelse – men JK sa blankt nej. När Lennart Johansson sedan stämde staten och vann i första instans, överklagade JK till hovrätten. Men även i hovrätten fick Lennart Johansson rätt mot staten, och slutligen 10 000 kr i skadestånd för den kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid (enligt artikel 6.1 i Europakonventionen) som han utsatts för.

– Eftersom JK:s utgångspunkt för processföringen var att inte gå med på något skadestånd alls innebär hovrättens dom en stor framgång för Lennart Johansson. Långsam handläggning drabbar många människor i Sverige och det är viktigt att dessa får upprättelse så att förtroendet för rättsväsendet upprätthålls, säger Sebastian Scheiman som var ombud i fallet tillsammans med Clarence Crafoord.

Viktigt att enskilda som har rätt också får rätt

Centrum för rättvisa har under många år kämpat för att människor ska få rätt till skadestånd när de drabbats av domstolarnas långa handläggningstider. Efter år 2012, då Högsta domstolen bestämde skadeståndsnivåerna i två avgöranden där Centrum för rättvisa var ombud, har rättsläget klarnat något. Också när det gäller rättegångskostnaderna har enskilda fått besked med innebörden att de ska kunna stämma staten utan att riskera en massa rättegångskostnader vid förlust.

Men som JK:s hållning i fallet med Lennart Johansson visar är det fortfarande svårt för enskilda att få upprättelse när deras rätt till rättegång inom skälig tid kränkts. Justitiekanslerns främsta invändning i processen var att Lennart Johansson var den huvudsakliga orsaken till fördröjningen. Därför tyckte JK att inget skadestånd överhuvudtaget borde utgå till Lennart Johansson.

Lennart Johansson menar att den bedömningen är helt ogrundad. Han har från första början medgett att han själv bidragit till viss fördröjning genom att bland annat begära anstånd i början av processen. Den stora merparten av fördröjningen måste däremot lastas domstolen som under flera längre perioder lät målet ligga utan åtgärder.

– Hovrätten gick på Lennart Johanssons linje – och Lennart Johansson fick skadestånd, trots att JK inte ville det. Kanske finns det andra som likt Lennart Johansson nekats skadestånd av JK, trots att de egentligen har rätt till det, avslutar Sebastian Scheiman.

Fallet i domstol

2014-06-18 Svea hovrätts dom i mål Lennart Johansson mot staten

2013-09-02 Lennart Johanssons yttrande över överklagandet

20130703 Svea hovrätts beslut att meddela prövningstillstånd

130607 Lennart Johanssons anslutningsöverklagande till hovrätten

JK överklagande av domen från Södertörns tingsrätt

Dom Lennart Johansson Södertörns tingsrätt 2013-05-10

2012-12-12 yttrande Lennart Johansson

20012-12-18 JK:s yttrande

Yttrande över protokoll JK 20121115

Protokoll muntlig förberedelse 20121108

Lennart Johanssons yttrande

Christopher Gillberg mot Sverige

By | Rättssäkerhet

Statligt löftesbrott om tystnadsplikt i Europadomstolen

Professor Christopher Gillberg ville hålla avtalen om tystnadsplikt med de 141 försökspersonerna som deltog i ADHD/Damp-undersökningen. Men hovrätten fällde honom för tjänstefel. Europadomstolens högsta instans kom fram till att Sverige inte skulle fällas för brott mot Europakonventionen.

 

Tingsrätten dömde 2005 Christopher Gillberg för tjänstefel vilket fastställdes av hovrätten året därpå. Orsaken var att han med hänsyn till avtal om tystnadsplikt med försökspersonerna inte ville lämna ut känsliga uppgifter om 140 barn och anhöriga som ingick i hans DAMP/ADHD-forskning. Han stod fast vid sitt löfte. Den barnläkare och den sociolog som enligt kammarrättens beslut skulle få tillgång till materialet fick aldrig se det.

Men Christopher Gillberg gjorde bara som Göteborgs universitet hade gett order om. Han slog vakt om materialet. Utomstående skulle inte få se det. Den typen av sekretessavtal ingick hundratals forskare över hela landet varje år.

Väckte åtal

Justitieombudsmannen väckte ändå åtal mot både professor Gillberg och rektorn för Göteborgs universitet för tjänstefel. Genom den fällande domen tvingades Gillberg betala över 150.000 kronor i böter och rättegångskostnader.

Christopher Gillberg gav sig inte utan väckte talan i Europadomstolen. Under hösten 2010 kom en minoritet i första kammaren fram till att Sverige skulle fällas och hovrättens dom kritiserades kraftigt. Majoriteten fann dock inte att något konventionsbrott hade begåtts.

Målet togs sedan upp i Europadomstolens högsta instans Grand Chamber, som höll huvudförhandling i målet den 28 september 2011. Det är den första svenska förhandlingen i Grand Chamber på 15 år. Senast gällde det den gotländske företagaren Torgny Gustafsson som rörde den negativa föreningsfriheten och hans rätt som företagare att inte genom stridsåtgärder tvingas teckna kollektivavtal. Christoffer Gillberg kontaktade Centrum för rättvisa i samband med pläderingen som sedermera hölls av juristerna Anna Rogalska Hedlund och Clarence Crafoord.

Många brister

Det finns många brister i rättssäkerheten kring det svenska systemet kring forskning och offentlighet. Och det finns europarättsliga aspekter som varken kammarrätten eller brottmålsdomstolarna beaktat.

De regler som här blir tillämpliga är artikel 8 och artikel 10. När det gäller artikel 8 och rätten till privatliv har Christoffer Gillberg kränkts som tvingats till det omöjliga valet mellan att svika sitt löfte till försökspersonerna eller att hålla det och straffas. Beträffande artikel 10 som gäller yttrandefriheten har rätten att slippa lämna ut information kränkts. Christoffer Gillberg hade ingen talerätt i kammarrätten och i likhet med försökspersonerna hördes han inte trots att denna möjlighet fanns enligt förarbetena.

En forskare borde inte – i likhet med en journalist – genom myndighetsbeslut tvingas yppa sina källor av privat och känslig natur. En sådan inskränkning av den negativa yttrandefriheten är inte proportionell med hänsyn till det allmänna intresset av en etisk forskning där privatpersoner vågar ställa upp i studier. Att dessutom bli straffad för att inte följa ett felaktigt beslut om att lämna ut integritetskänsliga uppgifter, som Gillberg inte ens hade rätt att överklaga eller ens rätt att yttra sig i frågan, är i sig en kränkning av den negativa yttrandefriheten.

Den 3 april 2012 meddelades Europadomstolens dom som innebar att svenska staten inte skulle fällas. Varken artikel 8 eller 10 skulle tillämpas. Eftersom kammarrättsavgörandet rörande utlämning av forskningsmaterialet gick för långt tillbaka i tiden beaktades aldrig eventuella brister i detta i Grand Chambers prövning. Därmed återstår alltjämt för svenska lagstiftare att se över hur känsligt forskningsmaterial ska hanteras.