Category

Rättssäkerhet

Matilda och hennes ombud vid Centrum för rättvisa. Foto: Centrum för rättvisa

Matilda mot Socialnämnden i Ystads kommun

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Matilda och hennes ombud från Centrum för rättvisa. Foto: Centrum för rättvisa

Ystads kommun har utan motivering hindrat 19-åriga Matilda från att träffa sina yngre syskon, som är omhändertagna enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Med hjälp av Centrum för rättvisa överklagade Matilda kommunens beslut till domstol. Förvaltningsrätten avvisade dock överklagandet med hänvisning till att Matilda saknar rätt att överklaga beslutet. Enligt domstolen finns inget rättsligt skydd för syskonens relation eftersom Matilda är myndig. Förvaltningsrättens beslut kommer att överklagas till kammarrätten.

– Det finns en lucka i lagen som gör att sociala myndigheter, som i Matildas fall, kan hålla syskon separerade från varandra under obestämd tid utan att detta kan överprövas i domstol. En sådan ordning riskerar att leda till godtycklig maktutövning och står sannolikt i strid med Europakonventionens rätt till skydd för familjelivet, säger Alexander Ottosson, jurist och ombud för Matilda tillsammans med juristerna Erica Wide och Frida Andersson.

År 2018 beslutade socialnämnden vid Ystads kommun att omhänderta Matilda och hennes tre syskon enligt LVU. Anledningen var att kommunen bedömde att föräldrarna hade brustit i sin omsorg. Omhändertagandet innebar att syskonen separerades från varandra och placerades i familjehem i olika delar av landet. Sedan drygt ett år tillbaka är Matilda myndig och inte längre omhändertagen. Idag har hon flyttat hemifrån, studerar vid konsthögskola och arbetar vid sidan av studierna. 

Men trots att omhändertagandet gäller endast i relation till föräldrarna har socialtjänsten utan motivering hindrat Matilda och hennes yngre syskon från att ha kontakt med varandra. Socialtjänsten tillåter endast Matilda att ha sporadisk telefonkontakt med sina syskon vid tidpunkter som socialtjänsten bestämmer. Sedan januari 2020 har hon endast vid tre tillfällen fått träffa två av sina syskon, och nyligen vid ett tillfälle sin yngsta bror. Under femton månaders tid fick Matilda överhuvudtaget inte träffa eller prata med sin yngsta bror.

Matilda har vid upprepade tillfällen begärt att få ha mer kontakt med sina syskon eller att socialtjänsten i vart fall ska förklara varför kontakten inte tillåts. Socialtjänsten har dock motsatt sig ytterligare kontakt och i strid med förvaltningslagen nekat Matilda ett motiverat beslut med hänvisning till att beslutet enligt LVU ändå inte kan överklagas.

Först efter det att Matilda anlitat juridiskt biträde – och efter ytterligare påstötningar under fem månaders tid – fattade kommunen i mars 2021 ett skriftligt beslut där Matildas begäran om ytterligare umgänge och kontakt med sina syskon avslås utan närmare motivering.

Centrum för rättvisa hjälpte Matilda att överklaga kommunens beslut till domstol, men Förvaltningsrätten i Malmö avvisade överklagandet. Det innebär att Matilda inte ges rätt att få kontaktbegränsningarna överprövade i domstol. Enligt förvaltningsrätten saknar syskonen rättsligt skydd för sin relation eftersom Matilda är myndig och inte kan anses ha en tillräcklig familjegemenskap med sina syskon. Detta trots att Matilda har växt upp tillsammans med dem och aktivt har försökt upprätthålla kontakten sedan syskonen omhändertogs.

Centrum för rättvisa kommer nu att hjälpa Matilda att överklaga förvaltningsrättens beslut till kammarrätten.

Kontakt: Alexander Ottosson, alexander.ottosson@centrumforrattvisa.se

Arne Gavelin mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

På bristfälligt underlag ställdes Arne Gavelin under förvaltarskap och fråntogs rätten att bestämma över sitt liv. Ett år senare visade det sig att han aldrig haft behov av förvaltare. Men då hade förvaltaren mot hans vilja redan sålt av stora delar av hans egendom. Med Centrum för rättvisas hjälp stämmer Arne Gavelin nu staten och begär skadestånd för det felaktiga förvaltarskapet.

– Det kändes som att jag hade förlorat alla mina rättigheter och ställts utanför samhället. Det hela har varit oerhört förödmjukande, säger Arne Gavelin om det inträffade.

Det var i december 2018 som den 80-årige Arne Gavelin plötsligt inte kunde ta ut pengar från bankomaten eftersom hans kort och konton hade spärrats. Förklaringen visade sig vara att en domstol, utan hans vetskap, hade ställt honom under förvaltarskap.

Förvaltarskap – som historiskt sett har kallats för ”omyndigförklaring” – innebär att en person förlorar sin juridiska beslutsförmåga och kontrollen över sin egendom. Förvaltarskap får anordnas om någon på grund av sjukdom eller liknande förhållande behöver hjälp med att tillvarata sina rättigheter, förvalta sin egendom eller på annat sätt bevaka sina intressen.

Eftersom ett beslut om förvaltarskap är mycket ingripande för den enskilde ska det alltid fattas av domstol och först efter att personen själv har fått möjlighet att yttra sig i frågan. Domstolen har också en långtgående skyldighet att inhämta medicinsk utredning som klarlägger personens behov av förvaltare.

Men i Arne Gavelins fall beslutade domstolen att ställa honom under förvaltarskap utan att han fick någon information om att frågan hade väckts och utan att det fanns någon utförlig medicinsk utredning som bedömde hans behov av förvaltare.

Omedelbart efter att domstolen hade beslutat att ställa Arne Gavelin under förvaltarskap tog förvaltaren kontroll över hans ekonomi. Mot hans vilja inledde förvaltaren sedan försäljningar av bland annat bostads- och skogsfastigheter samt ett flertal entreprenadmaskiner.

Ett år senare ansökte Arne Gavelin själv om att förvaltarskapet skulle upphöra. Det gjordes då en utförlig medicinsk utredning som visade att han aldrig haft något behov av förvaltare. Domstolen tvingades då att riva upp sitt tidigare beslut om förvaltarskap.

Med hjälp av Centrum för rättvisa har Arne Gavelin nu stämt staten och begärt skadestånd för bristerna i domstolens handläggning och för att han felaktigt ställts under förvaltarskap under cirka ett års tid.

– Ett beslut om förvaltarskap är mycket ingripande eftersom det i praktiken innebär att den enskilde omyndigförklaras. Arne Gavelins fall är viktigt eftersom det handlar om att inskärpa vikten av att ett sådant beslut föregås av en noggrann prövning i ett förfarande som garanterar den enskildes rättssäkerhet, säger Rikard Samuelsson, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Arne Gavelin.

Kontakt
Rikard Samuelsson, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Arne Gavelin
rikard.samuelsson@centrumforrattvisa.se / 070-453 67 82

Rauha och Rudolf Karlsson mot staten

By | Rättssäkerhet

Rauha och Rudolf Karlsson ville bygga en liten bastu på sin fritidsfastighet och beviljades strandskyddsdispens av kommunen. Men när länsstyrelsen i Stockholm bestämde sig för att granska ärendet blev det liggande i närmare tre års tid. Efter att Rauha och Rudolf Karlsson stämt staten i domstol har staten erkänt att den långa väntetiden utgör ett brott mot rätten till prövning inom skälig tid. Staten går därför med på att betala skadestånd till makarna Karlsson. Fallet kan få betydelse för andra personer som också har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning.

– Det känns jättebra att få den här upprättelsen. Man ska inte behöva vänta i över tre års tid på ett besked från myndigheterna, säger Rauha Karlsson.

Pensionärerna Rauha och Rudolf Karlsson fick vänta oacceptabelt länge på besked om de fick ersätta ett förfallet båthus på sin fritidsfastighet med en liten bastu eller inte. Kommunen hade beviljat strandskyddsdispens för bygget men efter att länsstyrelsen bestämt sig för att granska kommunens beslut blev deras ärende liggande utan åtgärd i närmare tre års tid.

Sedan år 2009 finns det en möjlighet för länsstyrelserna att på eget initiativ granska och överpröva kommunala beslut om strandskyddsdispens – och på senare år har handläggningstiderna i dessa ärenden vid länsstyrelsen i Stockholm ökat dramatiskt.

Trots återkommande kritik från Justitieombudsmannen har staten hittills motsatt sig att betala ut skadestånd till enskilda som har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning. Med Centrum för rättvisas hjälp stämde Rauha och Rudolf Karlsson därför staten vid Stockholms tingsrätt.

Och efter att Justitiekanslern tagit del av stämningsansökan medgav staten att den långa väntetiden är en överträdelse av rätten till prövning inom skälig tid och att Rauha och Rudolf Karlsson är berättigade till skadestånd. Tingsrätten har därför fastställt deras rätt till skadestånd i en dom.

En undersökning som Centrum för rättvisa har gjort visar att ungefär hälften av ärendena om strandskyddsdispens som avslutades hos länsstyrelsen i Stockholm år 2019 hade en handläggningstid på två år eller längre. Totalt sett kan närmare 200 personer ha rätt till skadestånd på grund av långsam handläggning.

– Det är bra att staten väljer att ta sitt ansvar för den oacceptabla handläggningstiden i Rauha och Rudolfs fall. Förhoppningsvis kan domen hjälpa andra som har drabbats av länsstyrelsens långsamma handläggning att också få kompensation, säger Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Rauha och Rudolf Karlsson.

Kontakt
Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Rauha och Rudolf Karlsson
070-453 67 82 / rikard.samuelsson@centrumforrattvisa.se

Miclin George mot staten

By | Rättssäkerhet

Fembarnsmamman Miclin George drogs in i en rättsprocess mot staten när Kronofogden felaktigt utmätte hennes bil för en annan persons skulder. Trots att hon vann mot staten i domstol ville Skatteverket, som företrädde staten, inte ersätta hennes rättegångskostnader. Idag slog Högsta domstolen fast att Miclin George har rätt till ersättning för sina kostnader med stöd av grundlagen. Det vägledande beslutet, som fått namnet ”Bilen i Borås”, stärker enskildas möjligheter att anlita jurist för att försvara sig mot felaktiga myndighetsbeslut i domstol.

–  Det här är ett principiellt mycket viktigt beslut som stärker enskildas tillgång till rättvisa. Högsta domstolen inskärper att grundlagens bestämmelse om rätten till rättvis rättegång ger enskilda rätt att anlita jurist och få ersättning för befogade kostnader när de försvarar sig mot felaktiga myndighetsbeslut. Det är bra att Högsta domstolen underkände Skatteverkets försök att undergräva denna rättighet, säger Alexandra Loyd, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Miclin George i Högsta domstolen tillsammans med juristen Emilia Palm.

Det var i februari 2019 som Kronofogden beslutade att utmäta Miclin Georges bil för en annan persons skulder till bland annat staten. Miclin George skrev ett överklagande på egen hand och bifogade en kopia på köpekontraktet till bilen. Men Kronofogden godtog inte hennes uppgifter och gick vidare med sina planer på att sälja bilen på exekutiv auktion.

Under stor tidspress tvingades Miclin George därför att anlita en jurist som hjälpte henne att ta fram mer bevisning och överklaga till domstol. Med hjälp av juristen lyckades hon bevisa sitt ägarskap till bilen och stoppa försäljningen. Miclin George vann därför målet mot staten i domstolen. Trots det vägrade Skatteverket – som förde statens talan i domstolen – att betala hennes rättegångskostnader.

Skatteverket påstod att det var onödigt av Miclin George att anlita en jurist, trots att det överklagande och den bevisning som hon tog fram på egen hand inte godtogs av Kronofogden. Skatteverket menade alltså att hon borde ha drivit rättsprocessen mot staten på egen hand utan juridisk hjälp, trots att hon inte har någon juridisk utbildning. Tingsrätten gick på Skatteverkets linje men hovrätten kom fram till att Miclin George hade rätt att få ersättning för sina kostnader. Skatteverket tog därefter fallet till Högsta domstolen och begärde där att staten skulle slippa att betala.

Högsta domstolen underkände dock Skatteverkets argument och inskärpte att grundlagens bestämmelse om rätten till rättvis rättegång ger enskilda rätt att anlita jurist och få ersättning för detta när de försvarar sig mot felaktiga myndighetsbeslut. Högsta domstolen ansåg, tvärtemot vad Skatteverket påstod, att det inte var onödigt av Miclin George att anlita en jurist. Detta särskilt mot bakgrund av att hon själv försökt överklaga beslutet på egen hand utan att myndigheterna ändrade sig.

– Det är bra att Högsta domstolen står upp för enskildas grundlagsskyddade rätt till en rättvis rättegång. Självklart ska Miclin George och andra kunna försvara sig. Enskildas möjligheter att i praktiken tillvarata sina rättigheter får inte bli en plånboksfråga, avslutar Alexandra Loyd.

Kontakt
Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Samir Sabri mot staten

By | Rättssäkerhet, Pågående fall

Samir Sabri blev som 15-åring oskyldigt dömd för mordet på sin styvmor och låstes in på ett psykiatriskt sjukhus. När han 30 år senare fick resning och friades från alla misstankar nekades han skadestånd av staten för det felaktiga frihetsberövandet. Enligt staten är Samir Sabris skadestånd preskriberat, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Samir Sabri stämt staten för att få frågan om hans rätt till ersättning prövad i domstol.

– Jag har blivit frikänd och fått en upprättelse, säger han. Men den känns inte komplett när de säger nej till att jag ska få skadestånd som alla felaktigt dömda får, säger Samir Sabri i en kommentar till Aftonbladet i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt torsdagen den 12 september 2019.

I maj 1986 mördades Samir Sabris styvmor i deras hem och Samir Sabri – som då var 15 år gammal – tog på sig ansvaret för att skydda en nära anhörig. Några åtgärder för att kontrollera om erkännandet var riktigt vidtogs aldrig. Efter att Samir Sabri felaktigt stämplats som ”sinnessjuk” dömdes han för mordet och placerades på Långbro psykiatriska sjukhus. Ungefär ett år efter den fällande domen tog Samir Sabri tillbaka sitt erkännande och förklarade att han hade tvingats ta på sig skulden. Förundersökningen återupptogs men lades ner igen, utan att personen som Samir Sabri pekat ut som skyldig förhördes.

Ungefär 30 år senare ansökte Samir Sabri om resning av morddomen. Han hade då fått hjälp av Aftonbladet-journalisten Anders Johansson och advokaten Sargon De Basso med att granska fallet och den tekniska bevisningen på nytt. Efter att åklagaren konstaterat att ”bevisning framkommit som entydigt talar mot att Samir är gärningsman” beviljades Samir Sabri resning av Svea hovrätt, som beslutade att målet skulle prövas igen. På luciadagen 2016 frikändes Samir Sabri från mordet av Stockholms tingsrätt. Det stod då klart att han varit felaktigt dömd och frihetsberövad från 15 till 17 års ålder.

– Det som hände kommer att påverka mig resten av mitt liv. För mig är det här ett sätt att få staten att be om ursäkt. Jag gör det här inte bara för mig själv utan för att andra som har hamnat i samma situation också ska kunna få upprättelse, säger Samir Sabri.

Personer som har varit felaktigt frihetsberövade har normalt rätt till ersättning av staten. Men i Samir Sabris fall har staten nekat honom ersättning med motiveringen att hans anspråk har preskriberats, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. För att få ersättning för hela frihetsberövandet hade Samir Sabri, enligt statens synsätt, behövt begära ersättning redan i maj 1996 – alltså tjugo år innan han frikändes.

– Det behövs ett vägledande avgörande i frågan om staten kan hållas ansvarig för allvarliga kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter som ligger långt tillbaka i tiden. Regler om preskription får inte tillämpas så stelbent att enskilda i praktiken går miste om sina rättigheter. Därför är det viktigt att det här fallet nu prövas i domstol, förklarar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

I en dom den 24 juni 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att Samir Sabris anspråk på ersättning inte hade preskriberats. Men tingsrätten valde ändå att avslå Samir Sabris begäran om ersättning. Enligt tingsrätten hade Samir Sabri själv orsakat frihetsberövandet genom att frivilligt ta på sig brottet.

– Som vi ser det kan ett erkännande som ett barn gör under hot inte frita staten från ansvar när brottsutredningen dessutom är bristfällig. Det här är ett principiellt viktigt fall och vi kommer att överklaga domen till hovrätten, säger Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Samir Sabri.

Mer om fallet

Läs mer om Aftonbladets rapportering om fallet här.

Lyssna på Afonbladets prisbelönta podd #Fallet här.

Grinnemo m.fl mot staten

By | Rättssäkerhet, Pågående fall

Forskarna och läkarna Karl-Henrik Grinnemo, Oscar Simonson och Matthias Corbascio slog tillsammans med en fjärde läkare larm och anmälde kirurgen Paolo Macchiarini. I ett beslut av Karolinska Institutet (KI) utpekades de sedan själva som oredliga och klandervärda, utan möjlighet att få anklagelserna prövade i domstol. Samma sak hände forskaren Katarina Le Blanc, som avslöjat andra allvarliga missförhållanden hos KI. Med hjälp av Centrum för rättvisa begär de fyra forskarna skadestånd av staten för att deras rätt till domstolsprövning har kränkts.

– Det är obegripligt att en myndighet kan rikta osakliga och ogrundade anklagelser mot en enskild person utan att man får någon möjlighet att försvara sig, säger professor Karl-Henrik Grinnemo, som är en av de klandrade forskarna. 

Sommaren 2018 tog KI ställning till den anmälan om forskningsfusk som hade riktats mot kirurgen Paolo Macchiarinis arbeten om konstgjorda luftstrupar. KI:s beslut innebar att Paolo Macchiarini fälldes för forskningsfusk. Men i beslutet stämplades även flera andra forskare som medskyldiga till forskningsfusket, bland andra Karl-Henrik Grinnemo, Oscar Simonson och Matthias Corbascio – tre av de visselblåsare som hade utrett och slagit larm om Paolo Macchiarinis forskning till KI:s rektor. Samma sak hände professorn Katarina Le Blanc, som samtidigt hade avslöjat en annan allvarlig forskningsskandal hos KI.  

KI:s beslut att stämpla visselblåsarna som medskyldiga till Paolo Macchiarinis forskningsfusk fattades utan att de fått möjlighet att bemöta alla anklagelser, som de anser är felaktiga. Eftersom beslutet dessutom fick mycket stor betydelse för visselblåsarnas karriärer och deras möjligheter att bedriva forskning överklagade de beslutet till domstol för att få en oberoende prövning. Men varken förvaltningsrätten, kammarrätten, eller Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att forskarnas överklagande skulle prövas i domstol. Detta trots att ingripande myndighetsbeslut av det här slaget alltid ska kunna överklagas. 

Med hjälp av Centrum för rättvisa har de utpekade forskarna i dag vänt sig till Justitiekanslern och begärt skadestånd av staten för att deras rätt till domstolsprövning har åsidosatts.  

 Rätten att kunna överklaga ingripande myndighetsbeslut till domstol är grundläggande i en rättsstatSamtidigt är det den rättighet som Sverige historiskt sett har haft svårast att respektera. I det här fallet är det uppenbart att forskarna borde ha fått anklagelserna om forskningsfusk prövade inför en oberoende instanssäger Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för visselblåsarna. 

Kontakt

Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för de fyra forskarna
070-453 67 82 / rikard.samuelsson@centrumforrattvisa.se  

Blake Pettersson mot staten

By | Rättssäkerhet

Blake Pettersson berövades felaktigt sitt svenska medborgarskap i strid med grundlagen. Fyra och ett halvt år senare fick han rätt mot myndigheterna, men blev helt utan ersättning. Med Centrum för rättvisa som ombud vände sig Blake Pettersson till domstol och krävde skadestånd grundat på grundlagen. När Högsta domstolen tillslut gav honom rätt blev Blake Pettersson den förste att få skadestånd för en grundlagskränkning.

Blake Petersson föddes utomlands och fick svenskt medborgarskap för att han hade en svensk pappa. Som barn flyttade han till Sverige och han växte upp här och gick i svensk skola.

16 år senare upphävde en svensk domstol faderskapet. Efter det tog Skatteverket ifrån Blake Pettersson hans svenska medborgarskap eftersom myndigheten menade att förutsättningarna för medborgarskapet aldrig hade funnits. Blake Pettersson överklagade, men beslutet stod sig i länsrätten och kammarrätten.

Fick rätt i sak
Men till slut slog Regeringsrätten med skärpa fast att Skatteverkets beslut i själva verket stred mot grundlagen. Det är olagligt att beröva någon sitt medborgarskap i ett sådant här fall.

I fyra och ett halvt år fråntogs Blake sitt svenska medborgarskap i strid med en absolut rättighet i grundlagen. En väsentlig del av hans identitet gick därmed förlorad. Han fick inte rösta i riksdagsvalet 2006 och han berövades en rad möjligheter, till exempel att bli polis eller militär som han hade siktet inställt på.

När Blake Pettersson fråntogs medborgarskapet berövades han också sitt efternamn, Pettersson, som han haft sedan födseln. Han registrerades av Skatteverket som Blake Riley. Under flera år hade Blake Pettersson problem att få sin post och vid kontakt med myndigheter uppstod ofta förvirring på grund av namnbytet.

Blake Pettersson berättade i Stockholms tingsrätt om hur det kändes när Skatteverket felaktigt tog i från honom medborgarskapet under 4,5 års tid:

– Det kändes som att jag var i Sverige på nåder, sa han.

Äntligen en grundlag för folket
På senare år har svenska domstolar slagit fast att enskilda har rätt till skadestånd när deras rättigheter enligt Europakonventionen kränks. Människor som drabbas av sådana övertramp kompenseras för det, och myndigheter får en klar signal om att maktmissbruk kostar. Men när det gäller grundlagen hade inte mycket hänt förrän Blake Petterssons fall.

Efter att tingsrätten och hovrätten gått på Justitiekanslerns linje och sagt nej till skadestånd, gav Högsta domstolen till slut Blake Pettersson rätt. Förbudet mot att frånta någon sitt medborgarskap finns i 2 kap. 7 § regeringsformen. Även om bestämmelsen i första hand riktar sig till lagstiftaren och myndigheter, är en överträdelse av sådan vikt att bestämmelsen måste kunna åberopas av den enskilde som grund för skadeståndsskyldighet. Domen innebär ett historiskt kliv framåt för fri- och rättighetsutvecklingen i Sverige.

Inlagor, domar och beslut
Tingsrättens dom
Stockholms tingsrätt, 24 november 2011
Hovrättens dom
Svea hovrätt, 9 november 2012
Överklagande Högsta domstolen
Högsta domstolen, 7 december 2012
Högsta domstolens dom
Högsta domstolen, 23 april 2014

Fallet i media (i urval)
”Inför rätt till skadestånd för rättighetskränkningar”
Dagens Nyheter Debatt, 11 mars 2014
”HD: Berövades medborgarskap i strid med grundlagen – får 100 000 av staten”
Dagens Juridik, 23 april 2014
”Äntligen en grundlag för folket”
Svenska Dagbladet, 27 april 2014

Allan Eliasson mot staten

By | Rättssäkerhet

Allan Eliasson fråntogs felaktigt sitt svenska medborgarskap och gjordes därigenom statslös från 8 års ålder, i 23 års tid. Men när Allan ansökte om skadestånd ansåg staten att större delen av den 23 år långa kränkningen var preskriberad och att han inte kunde tillerkännas mer än 100 000 kronor. Efter att tingsrätten och hovrätten tillerkänt Allan 150 000 kronor överklagade staten till Högsta domstolen för att få ersättningen sänkt och för att få fastslaget att större delen av ersättningen skulle anses preskriberad. I mars 2018 meddelade Högsta domstolen dom i målet, där domstolen slår fast att Allan tillerkänns 150 000 kronor och att ingen del av hans anspråk är preskriberat.  

– Jag känner att jag har fått upprättelse för det jag utsatts för av staten. Jag kan lägga en lång och svår period bakom mig och det känns verkligen som en lättnad, säger Allan Eliasson.

– Högsta domstolens dom innebär dels att Allan Eliasson äntligen får upprättelse, dels en förstärkning av det rättsliga skyddet för grundläggande fri- och rättigheter i Sverige. Högsta domstolen klargör att regler om preskription inte får tillämpas så att enskildas grundläggande rättigheter i praktiken blir illusoriska, och att regler som är mer förmånliga för den enskilde därför kan behöva tillämpas i sådana fall. Domen är vägledande och får därför betydelse även i andra fall där staten har kränkt enskildas grundläggande rättigheter, säger Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa, som tillsammans med Johannes Forssberg, jurist på Centrum för rättvisa, var ombud för Allan Eliasson i Högsta domstolen.

Allan Eliasson, 37, fråntogs vid åtta års ålder sitt svenska medborgarskap av staten i strid med grundlagen och gjordes därmed statslös.

Orsaken var att det när Allan var liten visade sig att den pappa han föddes med inte var hans biologiska far. Staten tillämpade tidigare en folkbokföringspraxis som innebar att barn som fötts med utländsk mor och svensk far automatiskt förlorade medborgarskapet om det i en faderskapsdom slogs fast att den uppgivna fadern inte var biologisk far till barnet.

Allan blev medveten om att han hade gjorts statslös när han vid 10 års ålder ansökte om nytt pass men nekades detta med hänvisning till att han inte var svensk medborgare. Beskedet om att staten inte räknade Allan som svensk kom som en chock för honom. Allan var som barn tvungen att ansöka om uppehållstillstånd för att få bo i sitt eget hemland.

I vuxen ålder ansökte Allan vid flera tillfällen om att återfå sitt svenska medborgarskap men nekades detta av Migrationsverket.

I januari 2013 kontaktade Allan ännu en gång Migrationsverket för att försöka bli medborgare och myndigheten uppmärksammade honom då på att Regeringsrätten år 2006 i en dom hade slagit fast att den folkbokföringspraxis som låg till grund för att Allan fråntagits medborgarskapet och gjorts statslös var grundlagsstridig (RÅ 2006 ref 73). Migrationsverket förklarade att Allan kunde vända sig till Skatteverket för att återregistreras som svensk medborgare. Allan gjorde genast detta och fick den 30 januari 2013 tillbaka sitt svenska medborgarskap, efter att ha varit statslös under 23 års tid.

Året därefter, 2014, slog Högsta domstolen fast att Blake Pettersson, som på samma sätt som Allan hade fråntagits medborgarskapet i strid med grundlagen, hade rätt till skadestånd från staten (NJA 2014 s. 323). Blake, som var fråntagen medborgarskapet i 4,5 år och inte blev statslös, tillerkändes 100 000 kronor.

När Allan läste om Blake Pettersson-domen insåg han att han, även om han aldrig skulle kunna få sin barndom tillbaka, i alla fall kunde få upprättelse från staten genom att begära skadestånd. Han tog hjälp av den person som tidigare varit hans far och som han fortfarande uppfattar som sin pappa och lämnade en ansökan till Justitiekanslern, JK, som handlägger skadeståndsanspråk mot staten. JK ansåg dock att Allan inte kunde tillerkännas ett högre belopp än Blake Pettersson, trots att kränkningen varat under så mycket längre tid och gjort Allan statslös. Enligt JK hade Allans anspråk preskriberats löpande från avregistreringen 1989 och det var därför bara den kränkning som varat från 10 år före hans ansökan som kunde ersättas, det vill säga tiden mellan 2004 och 2013.

JK:s synsätt innebär att Allan skulle ha varit tvungen att göra ett så kallad preskriptionsavbrott – det vill säga vända sig till staten och förbehålla sig rätten att väcka talan om skadestånd – redan 1999 för att kunna få hela kränkningen ersatt. Det var 15 år innan Högsta domstolen i Blake Pettersson-målet slog fast att det över huvud taget fanns en möjlighet att få skadestånd på grund av sådana kränkningar som han utsatts för.

Allan stämde sedan staten och både tingsrätten och hovrätten i Göteborg ansåg att Allan skulle tillerkännas ett högre belopp än Blake Pettersson – 150 000 kronor. Tingsrätten ansåg att ingen del av Allans anspråk kunde vara preskriberat medan hovrätten delade statens uppfattning i den frågan.

Staten genom Justitiekanslern ansåg att Allan Eliasson hade fått för hög ersättning i tingsrätten och hovrätten och överklagade därför till Högsta domstolen. Förutom att få fastslaget att kränkningar av skyddet för medborgarskap i grundlagen inte ska kunna leda till högre ersättning än 100 000 kronor – oavsett hur länge kränkningen varat och oavsett om den medfört statslöshet – ville Justitiekanslern att Högsta domstolen skulle slå fast att skadeståndsanspråk på grund av kränkningar av grundläggande rättigheter ska preskriberas löpande från att de uppkommer.

Den 5 mars 2018 meddelade Högsta domstolen dom i målet. I domen konstaterar Högsta domstolen att statens synsätt i preskriptionsfrågan innebär att rätten till ersättning blir illusorisk. Detta eftersom det medför att den enskilde måste göra sitt anspråk gällande långt innan denne har skäl att tro att det är möjligt att få någon ersättning. Högsta domstolen framhåller att det först genom Blake Pettersson-domen år 2014 klargjordes att det överhuvudtaget finns en möjlighet att få skadestånd på grund av en sådan kränkning som Allan drabbats av.

Högsta domstolen framhåller också att de skäl som i allmänhet ligger bakom att fordringar preskriberas inte gör sig gällande med någon egentlig styrka när det gäller fordringar som grundar sig på att staten har kränkt en så central och grundläggande rättighet som medborgarskapet utgör. Högsta domstolen gör därför bedömningen att preskriptionsfristen i dessa fall inte ska börja löpa förrän det funnits en reell möjlighet för den enskilde att göra sin fordran gällande. Denna tidpunkt anses ha infallit när Allan Eliasson fick tillbaka sitt medborgarskap, den 30 januari 2013. Eftersom preskriptionsfristen började löpa 2013 inträder preskription först 2023 och därmed kunde enligt Högsta domstolen ingen del av Allans anspråk anses vara preskriberat.

När det sedan gäller ersättningens storlek slår Högsta domstolen fast att kränkningar av skyddet för medborgarskap som mer påtagligt överstiger de 4,5 år under vilka Blake Pettersson var drabbad bör medföra att ersättningen blir högre än de 100 000 kronor som han tillerkändes.

Högsta domstolen uttalar vidare att även den omständigheten att förlusten av medborgarskapet, som i Allans fall, medför statslöshet innebär att kränkningen får en annan typisk betydelse och därför kan berättiga till högre ersättning.

Högsta domstolen konstaterar avslutningsvis att kränkningen i Allan Eliassons fall har pågått under betydligt längre tid än i Blake Petterssons fall och att den lett till att han i praktiken varit statslös. Högsta domstolen bedömer därför att en ersättning om åtminstone 150 000 kronor är motiverad. Det bör i sammanhanget noteras att det endast var staten som hade överklagat till Högsta domstolen och att domstolen därför inte kunde döma ut en högre ersättning än så.

Connie Dickinson mot Mälardalens högskola

By | Rättssäkerhet

Utländska studenter som betalar studieavgift för att få läsa vid svenska universitet och högskolor har inte bara skyldigheter gentemot lärosätet, utan också rättigheter. Bristande utbildningskvalitet kan utgöra avtalsbrott som ger studenten rätt till ersättning. Det slog Högsta domstolen fast i en unik dom våren 2018.

Läs Högsta domstolens dom här – ”Högskoleavgiften” NJA 2018 s. 266

Connie Dickinson från USA är en av tusentals studenter från länder utanför EU/EES och Schweiz som varje år kommer till Sverige för att delta i högre utbildning. Hon betalade drygt 170 000 kronor för en matematikutbildning vid Mälardalens högskola som visade sig vara så dålig att den underkändes på fyra av fem punkter av Universitetskanslersämbetet (UKÄ) – den statliga kontrollmyndigheten.

UKÄ bedömde att utbildningen uppvisade ”bristande kvalitet” och ifrågasatte högskolans rätt att utfärda examen.
Connie Dickinson hoppade då av utbildningen och begärde pengarna tillbaka. Högskolan avslog dock hennes begäran med hänvisning till att den inte hade något rättsligt ansvar i förhållande till henne för eventuella brister i utbildningen.

Connie Dickinson stämde då högskolan med hjälp av Centrum för rättvisa och gjorde gällande att betalningen av studieavgift medfört att det uppstått ett civilrättsligt avtal mellan henne och högskolan. Connie Dickinson vann i tingsrätten och i hovrätten och målet hamnade till slut i Högsta domstolen.

Högsta domstolen bedömde att betalningen av studieavgift medförde att ett ömsesidigt förpliktande avtal uppstått mellan Connie Dickinson och Mälardalens högskola, och att högskolan gjort sig skyldig till avtalsbrott genom att tillhandahålla utbildning som inte höll godtagbar standard.  Högsta domstolen konstaterade att Connie Dickinson hade rätt att få tillbaka motsvarande två tredjedelar, dvs. 114 000 kronor, av den studieavgift hon har betalat till högskolan. Domen blir vägledande för hur liknande situationer ska behandlas i framtiden.

– Domen ger uttryck för en viktig princip, nämligen att statliga myndigheter har samma rättsliga ansvar som privata aktörer när de säljer undermåliga tjänster till enskilda, kommenterar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa och ombud för Connie Dickinson.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!