Monthly Archives

februari 2020

Ali Omumi mot staten

By | Kompetensutvisning, Pågående fall

Migrationsverket utvisade ingenjören Ali Omumi ur Sverige på grund av att hans förrförra arbetsgivare saknade vissa försäkringar. Därefter hindrade Migrationsverket honom från att komma tillbaka till Sverige med hänvisning till en påhittad regel. Först efter en lång rättsprocess i migrationsdomstolen kunde Ali Omumi återvända till sitt jobb på ABB i Ludvika. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämmer han nu staten i domstol för en av de mest uppmärksammade kompetensutvisningarna och begär skadestånd för den inkomstförlust som han haft på grund av Migrationsverkets felaktiga utvisningsbeslut.

Jag kan inte förstå varför jag blev tvungen att lämna mitt arbete på ABB och varför jag behandlades som en kriminell. Med den här rättsprocessen hoppas jag kunna göra skillnad för andra arbetstagare som blivit felaktigt utvisade av Migrationsverket, sa Ali Omumi till TV4 Nyheterna i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt fredagen den 6 december 2019.

Ingenjören Ali Omumi utvisades sommaren 2018 på grund av att hans förrförra arbetsgivare hade missat att teckna vissa försäkringar. Utvisningen skedde trots att hans befintliga anställning hos ABB i Ludvika uppfyllde alla villkor för arbetstillstånd. Några månader efter att Ali Omumi hade tvingats lämna Sverige ansökte han om ett nytt arbetstillstånd. Men då avslog Migrationsverket hans ansökan eftersom myndigheten tyckte att den hade kommit för tidigt, trots att det inte finns någon sådan regel.

Migrationsverket har under många år utvisat arbetskraftsinvandrare på grund av bagatellartade misstag som berott på deras arbetsgivare, ett problem som kommit att beskrivas som ”kompetensutvisningar” eftersom det drabbat många arbetstagare i eftertraktade bristyrken som t.ex. ingenjör och programmerare. Centrum för rättvisa engagerade sig i frågan under 2016 vilket ledde till att Migrationsöverdomstolen på luciadagen 2017 rev upp Migrationsverkets praxis. Trots det utvisades Ali Omumi.

Det senaste problemet kopplat till kompetensutvisningarna är att Migrationsverket hindrat felaktigt utvisade personer från att komma tillbaka till sina jobb i Sverige med hänvisning till en påhittad regel, som innebär att utvisade arbetskraftsinvandrare portas från Sverige under en obestämd tid. Detta trots att denna så kallade karantänsregel upprepade gånger har underkänts av migrationsdomstolarna.

– Kompetensutvisningarna har inneburit personliga tragedier för de som felaktigt utvisats och har varit skadliga för Sverige. Nu måste staten ta ansvar för att Migrationsverket hittar på regler och inte följer vad som gäller, säger Alexandra Loyd, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Helena Myrin företräder Ali Omumi i rättsprocessen.

Ali Omumi lämnade in sin stämningsansökan i Stockholms tingsrätt den 6 december 2019. Det är första gången som en felaktigt utvisad arbetskraftsinvandrare stämmer staten och utkräver ansvar för Migrationsverkets kompetensutvisningar.

Den 21 september 2020 prövades målet i Stockholms tingsrätt.

Tingsrätten säger i sin dom den 12 oktober 2020 att myndigheterna ”haft fog” för att utvisa Ali Omumi för en försäkringsmiss som hans förrförra arbetsgivare gjort. Tingsrätten avslår därför hans krav på skadestånd för kompetensutvisningen. Domen kommer att överklagas till hovrätten.

Kontakt:
Alexandra Loyd, administrativ chef och jurist på Centrum för rättvisa
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Muhammad Irfan mot staten

By | Kompetensutvisning

Doktoranden Muhammad Irfan var ett fåtal experiment från att vara klar med sin doktorsavhandling vid Karolinska Institutet när Migrationsverket beslutade sig för att utvisa honom ur Sverige. Orsaken var att en del av hans forskning hade utförts vid ett universitet i USA. Enligt Migrationsverket kan bara forskning som gjorts i Sverige tillgodoräknas vid bedömningen av om en forskare har rätt att få förlängt uppehållstillstånd. I en vägledande dom som får stor betydelse för internationellt forskningssamarbete har Migrationsöverdomstolen gett Muhammad Irfan rätt och upphävt Migrationsverkets utvisningsbeslut.

– Det är oerhört glädjande att se att rättsväsendet har fungerat och att Migrationsöverdomstolen har upphävt utvisningsbeslutet. Migrationsverkets stränga tolkning av lagen riskerade att slå undan benen för svenska forskningsinstitutioners möjlighet att rekrytera internationella doktorander. Den här domen kommer att få stor betydelse för högre studier och forskning i Sverige, säger Christina Bark, docent vid KI och handledare för Muhammad Irfan.

Muhammad Irfan började år 2014 som doktorand i medicinsk vetenskap vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi vid KI i Stockholm inom ramen för ett svenskamerikanskt forskningsprojekt. Han fullföljde forskningen enligt sin studieplan. Men när han var inne på sitt fjärde år som doktorand och ett fåtal experiment från disputation beslutade sig Migrationsverket för att neka honom förlängt uppehållstillstånd och utvisa honom ur landet. Orsaken var att han hade utfört en del av sin forskning vid sin amerikanska handledares universitet i USA, New York Medical College. I november 2018 fastställde migrationsdomstolen i Göteborg utvisningsbeslutet.

Enligt lagen ska en doktorand ha gjort ”godtagbara framsteg” i sina studier för att kunna få förlängt uppehållstillstånd. Muhammad Irfans tre handledare intygade för Migrationsverket att hans forskning hade skett i enlighet med studieplanen och varit framgångsrik. Men enligt Migrationsverkets och migrationsdomstolens tolkning av lagen kan bara framsteg i forskning som gjorts i Sverige räknas vid bedömningen av om en forskare har rätt att få förlängt uppehållstillstånd. Muhammad Irfan fick alltså inte tillgodoräkna sig den forskning som han hade gjort för Karolinska Institutet i USA.

Muhammad Irfan är långt ifrån den enda utländska doktoranden som har drabbats av orimliga utvisningsbeslut. Från universitetshåll har det länge larmats om att doktorander utvisas på lösa grunder. Med hjälp av Centrum för rättvisa överklagade Muhammad Irfan Migrationsverkets utvisningsbeslut till Migrationsöverdomstolen, som nu har upphävt beslutet i en dom som blir vägledande för liknande fall.

I domen slår Migrationsöverdomstolen fast att frågan om en doktorand har gjort de framsteg som krävs för att få fortsatt uppehållstillstånd måste göras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet och med beaktande av den så kallade proportionalitetsprincipen. Med denna utgångspunkt kom domstolen fram till att det var fel av Migrationsverket att neka Muhammad Irfan fortsatt uppehållstillstånd och att utvisa honom ur landet, bland annat eftersom det redan då han beviljades sitt första uppehållstillstånd hade stått klart för myndigheten att en del av forskningen skulle bedrivas utomlands.

– Migrationsverkets stelbenta tolkning av lagen har inte bara drabbat enskilda doktorander utan alla svenska lärosäten som vill kunna bedriva forskning i samarbete med utländska universitet. Det är därför en seger för svensk forskning att Migrationsöverdomstolen nu har slagit fast att frågan om doktoranders rätt till uppehållstillstånd måste prövas på ett betydligt mer nyanserat sätt än vad Migrationsverket och migrationsdomstolarna har gjort hittills, säger Rikard Samuelsson, jurist vid Centrum för rättvisa och ombud för Muhammad Irfan.

Boende i Folkesta mot Eskilstuna kommun

By | Äganderätt

Eskilstuna kommuns planbeslut omvandlade bostadsområdet Folkesta till en spökstad. De fyra fastighetsägare som med hjälp av Centrum för rättvisa begärde skadestånd vid Eskilstuna tingsrätt har nu träffat en överenskommelse med kommunen. Överenskommelsen innebär att de boende överlåter sina fastigheter till kommunen och att den pågående rättsprocessen avslutas. De boende får under en övergångsperiod på två år bo kvar i området för att kunna ordna med nytt boende.

– Centrum för rättvisa har under lång tid engagerat sig för de boende i Folkesta och försvarat deras äganderätt. Vi hade gärna sett att kommunens agerande hade prövats rättsligt i domstol, men vår bedömning är att den förlikning som kommunen har tagit initiativ till är det bästa för fastighetsägarna i det här läget. Eftersom kommunen i praktiken har medgett de ekonomiska kraven går det inte att driva fallet vidare, säger Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

Sedan början av 1900-talet har Folkesta varit ett levande bostadsområde. I augusti 2013 antog Eskilstuna kommun en översiktsplan där bostadsområdet med 28 villor och radhus pekades ut som ett framtida logistikområde. Kommunens planer gjorde att fastigheterna blev värdelösa och skapade stor osäkerhet för de boende om deras möjligheter att bo kvar i området.

I det skedet lämnade kommunen ett tidsbegränsat erbjudande till samtliga fastighetsägare i Folkesta om att köpa husen. Risken för att bli ståendes med värdelösa fastigheter gjorde att majoriteten av de boende i området inte såg något annat alternativ än att sälja till kommunen. Under åren 2010 till 2014 förvärvade kommunen merparten av husen i Folkesta. Fyra fastighetsägare – Peter Andersson, Peter Andersson, Else-Brith och Lars Värlander – vägrade dock att flytta från sina hem och har bott kvar.

Resultatet blev att Folkesta förvandlades till en spökstad, där kommunens hus har stått tomma och förfallit. Händelsen fick stor medial uppmärksamhet och under 2016 sände Kalla Fakta reportaget ”Spökstaden” i TV4 om kommunens hantering av de boende i Folkesta. Efter rapporteringen fick de boende ett löfte av kommunen om att få bo kvar. Kort därefter beslutades det dock att kommunens hus skulle rivas och att de kvarvarande boende skulle byggas in i ett industriområde.

Med hjälp av Centrum för rättvisa begärde Peter Andersson, Peter Andersson, Else-Brith och Lars Värlander i december 2018 skadestånd av kommunen vid Eskilstuna tingsrätt för att kommunen överträtt deras grundlagsstadgade egendomsskydd. Huvudförhandling skulle ha hållits under oktober 2019, men efter att kommunen tagit initiativ till en förlikning har en överenskommelse nu träffats mellan parterna.

Överenskommelsen innebär att kommunen förvärvar de tre kvarvarande bostadsfastigheterna och att fastighetsägarna kompenseras som om husen hade lösts in med stöd av expropriationslagen. De boende får även bo kvar under en övergångsperiod om två år för att kunna ordna med nytt boende. Eftersom kommunen i praktiken har medgett de boendes ekonomiska krav avslutas den pågående rättsprocessen vid Eskilstuna tingsrätt.

– Jag har bott i området sedan 1948 och hade hoppats på att jag aldrig skulle behöva flytta härifrån. Just nu känns det såklart vemodigt, men förhoppningsvis leder den här överenskommelsen till att vi alla kan gå vidare, säger Peter Andersson.

Lars Erik Larsson mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

Pensionären Lars Erik Larsson från Uddevalla tvingades vänta i över ett halvår på att få sina pengar av Kronofogden, trots att lagen säger att utbetalning måste ske inom två veckor. I höstas fälldes staten av Stockholms tingsrätt för felaktig myndighetsutövning och tvingades att betala skadestånd till Lars Erik Larsson. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– För Lars Erik och de många andra som tvingats vänta på sina pengar under orimligt lång tid är det viktigt att det klargörs att även Kronofogden måste följa räntelagen och betala dröjsmålsränta när den inte betalar i tid. Från ett rättsstatligt perspektiv är det viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Erik Scherstén företräder Lars Erik Larsson i rättsprocessen.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta, betalat ut pengar till fel personer och dröjt med utbetalningar av indrivna medel.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Lars Erik Larsson stämt staten och begärt dröjsmålsränta på grund av att Kronofogden dröjde i över ett halvår med att betala ut hans pengar.

Under hösten 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att Kronofogdens betalningsdröjsmål var olagligt, men ansåg inte att Kronofogden behövde följa räntelagen. Istället tilldömdes Lars Erik Larsson ett lägre skadestånd. Skälet till att han inte fick full ersättning var att det är svårt att bevisa vilken skada som Kronofogdens betalningsdröjsmål orsakat.

– Det är i praktiken omöjligt för enskilda att bevisa att de lider en ekonomisk skada när en myndighet inte betalar i tid. Vi ser därför fram emot att frågan om räntelagen kan tillämpas hos Kronofogden prövas i högre instans, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Anne-Marie Kagarp som drabbats av felaktig löneutmätning hos Kronofogden.

Anne-Marie Kagarp mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

Anne-Marie Kagarp utsattes för felaktig löneutmätning hos Kronofogden trots att hon redan betalat av sin skuld. I vintras fälldes staten av Stockholms tingsrätt för överträdelse av hennes äganderätt och tvingades att betala skadestånd. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

Redan 2011 inkom anmälningar till Justitieombudsmannen (JO) om Kronofogdens bristande hantering av betalningar. Anmälningarna har framförallt handlat om felaktiga utmätningar, men också utbetalningar. Situationen försämrades 2016 när Kronofogden halverade personalstyrkan för medelshanteringen. Tanken var att en stor del av personalen skulle ersättas av ett nytt datorsystem, men det gick inte som planerat utan ledde i stället till ännu fler klagomål.

Anne-Marie Kagarp från Uppsala drabbades av flera felaktiga löneutmätningar och tvingades att leva på existensminimum. Vintern 2019 fälldes staten av Stockholms tingsrätt för överträdelse av hennes äganderätt och tvingades att betala skadestånd. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– Det är viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Emilia Palm företräder Anne-Marie Kagarp i rättsprocessen.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har betalat ut pengar till fel personer, dröjt med utbetalningar av indrivna medel och utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Anne-Marie Kagarp stämt staten och begärt skadestånd för att Kronofogden vid två tillfällen utmätt hennes lön trots att hennes skuld redan var betald.

Den 3 december 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att de felaktiga utmätningarna var så allvarliga att staten behövde betala skadestånd och tilldömde Anne-Marie Kagarp 10 000 kronor.

– Många enskilda som fått sina rättigheter kränkta nekas ersättning av staten eftersom staten inte anser att det är nödvändigt. Vi ser därför fram emot att frågan prövas i högre instans för att få en vägledande dom, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Lars Erik Larsson som tvingades vänta i mer än ett halvår på att få sina pengar som Kronofogden drivit in. Även hans fall ska prövas av hovrätten.

Kontakt:
Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa
helena.myrin@centrumforrattvisa.se

Svea hovrätt prövar fall om felaktig löneutmätning – kan bli vägledande för andra som drabbats

By | Aktuellt

Anne-Marie Kagarp från Uppsala drabbades av flera felaktiga löneutmätningar och tvingades att leva på existensminimum. I vintras fälldes staten av Stockholms tingsrätt för överträdelse av hennes äganderätt och tvingades att betala skadestånd. Nu ska Svea hovrätt pröva fallet som kan bli vägledande för andra som drabbats av Kronofogdens brister.

– Det är viktigt att enskilda kan utkräva ansvar när myndigheterna inte följer vad som gäller, säger Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa, som tillsammans med juristen Emilia Palm företräder Anne-Marie Kagarp i rättsprocessen.

Kronofogden har under flera år slarvat med människors pengar och fått upprepad och allvarlig kritik från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Bristerna har handlat om att Kronofogden har betalat ut pengar till fel personer, dröjt med utbetalningar av indrivna medel och utmätt pengar hos människor som inte varit skuldsatta.

I praktiken har det varit svårt för enskilda som drabbats av Kronofogdens brister att få kompensation. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Anne-Marie Kagarp stämt staten och begärt skadestånd för att Kronofogden vid två tillfällen utmätt hennes lön trots att hennes skuld redan var betald.

Den 3 december 2019 slog Stockholms tingsrätt fast att de felaktiga utmätningarna var så allvarliga att staten behövde betala skadestånd och tilldömde Anne-Marie Kagarp 10 000 kronor.

– Många enskilda som fått sina rättigheter kränkta nekas ersättning av staten eftersom staten inte anser att det är nödvändigt. Vi ser därför fram emot att frågan prövas i högre instans för att få en vägledande dom, avslutar Helena Myrin.

Centrum för rättvisa företräder även Lars Erik Larsson som tvingades vänta i mer än ett halvår på att få sina pengar som Kronofogden drivit in. Även hans fall ska prövas av hovrätten.

Läs mer om Anne-Marie Kagarps fall här

Läs Anne-Marie Kagarps överklagande här

Bill Persson mot Partille kommun

By | Äganderätt, Pågående fall

Några dagar innan julafton 2017 fick den pensionerade sjömannen Bill Persson en faktura från Partille kommun på 793 961 kr. Fakturan avsåg kostnader som uppkommit för gator när kommunen beslutat att exploatera området där han bor. Fakturan skulle betalas inom trettio dagar, annars skulle kommunen ta ut en hög ränta. Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson kommunen för att ha brutit mot hans äganderätt. Göteborgs tingsrätt kom fram till att kostnaden inte utgjorde en ”orimlig börda” för Bill Persson och dömde till kommunens fördel, men domen kommer överklagas av Bill Persson till hovrätten.

Läs Göteborgs tingsrätts dom här.

– Jag tycker att det är fel att jag ska behöva betala närmare åtta hundra tusen kronor för nya vägar när den enda nytta jag fått är att jag kan flytta postlådan lite närmare huset. Jag tycker det är tråkigt att tingsrätten kommer fram till att kommunen har gjort rätt, säger Bill Persson.

Pensionären Bill Persson har bott i sitt barndomshem sedan 50-talet. För några år sedan bestämde Partille kommun att hans område skulle göras om från ett skogs- och naturområde till ett bostadsområde med tät bebyggelse. Enligt kommunens nya detaljplan skulle kommunen bygga ut infrastrukturen i området med nya vägar.

Trots att Bill Persson redan hade vägar till sitt hus och inte efterfrågade några nya bestämde kommunen att han skulle vara med och betala för exploateringsprojektet. Enligt kommunen skulle Bill Perssons fastighet få en sådan nytta av de nya vägarna att det var rimligt att han skulle betala 793 961 kr. Bill Persson fick fakturan ett par dagar innan julafton 2017 och den skulle betalas inom en dryg månad – annars väntade en hög dröjsmålsränta.

Uttag av så kallade ”gatukostnader” är numera ovanligt i Sverige – bara 30 av Sveriges 290 kommuner tillämpar systemet. Det är sällsynt att enskilda fastighetsägare debiteras gatukostnader som överstiger 100 000 kr. Endast i ett fåtal fall har de debiterade kostnaderna överstigit 250 000 kr.

Skälet till att gatuavgiften blev så hög i Bill Perssons fall var att kommunen ansåg att han skulle betala avgift för fyra fastigheter. Kommunen tyckte att Bill Perssons fastighet var så stor att den kunde styckas av till fyra.

Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Bill Persson Partille kommun i domstol och gjorde gällande att gatukostnadsuttaget innebar ett oproportionerligt ingrepp i hans äganderätt. Den rättsliga kritiken handlade framförallt om att kommunen krävt omedelbar betalning för fyra fastigheter, trots att Bill Persson bara äger en.

Göteborgs tingsrätt håller i sin dom med Bill Persson om att det kan ifrågasättas om det är rimligt att ta betalt för fastigheter som inte finns. Trots det kommer domstolen fram till att han inte har fått bära en ”orimlig börda”, bland annat eftersom han lyckades betala kommunens faktura i tid. Tingsrätten fäste ingen vikt vid att Bill Persson endast hade råd att betala fakturan eftersom han fått ersättning för att kommunen tidigare tvångsinlöst delar av hans tomt, eller att kommunen gjorde en vinst på 26 miljoner på exploateringen av området. Gatukostnadsuttaget ansågs därmed inte utgöra ett oproportionerligt ingrepp i Bill Perssons äganderätt.

Eftersom Bill Persson förlorade målet ska han betala kommunens rättegångskostnader. Tingsrätten kommer dock fram till att det belopp som kommunen begärt för ombudsarvode, 650 685 kronor, inte är rimligt och förpliktar i stället Bill Persson att betala 102 600 kronor.

Domen kommer att överklagas till Hovrätten för Västra Sverige.

– Det är inte rimligt att enskilda fastighetsägare ska tvingas betala hundratusentals kronor för att finansiera kommersiella byggprojekt som den enskilde inte har någon nytta av. Det behövs ett vägledande domstolsavgörande som klargör hur reglerna om gatukostnader går ihop med den grundlagsskyddade äganderätten. Vi ser nu fram emot en prövning i högre instans, säger Alexandra Loyd, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Bill Persson.

Kontakt

Alexandra Loyd, jurist och ombud för Bill Persson
073-767 92 73 / alexandra.loyd@centrumforrattvisa.se

Samir Sabri mot staten

By | Pågående fall, Rättssäkerhet

Samir Sabri blev som 15-åring oskyldigt dömd för mordet på sin styvmor och låstes in på ett psykiatriskt sjukhus. När han 30 år senare fick resning och friades från alla misstankar nekades han skadestånd av staten för det felaktiga frihetsberövandet. Enligt staten är Samir Sabris skadestånd preskriberat, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. Med hjälp av Centrum för rättvisa har Samir Sabri stämt staten för att få frågan om hans rätt till ersättning prövad i domstol.

– Jag har blivit frikänd och fått en upprättelse, säger han. Men den känns inte komplett när de säger nej till att jag ska få skadestånd som alla felaktigt dömda får, säger Samir Sabri i en kommentar till Aftonbladet i samband med att stämningsansökan lämnades in till Stockholms tingsrätt torsdagen den 12 september 2019.

I maj 1986 mördades Samir Sabris styvmor i deras hem och Samir Sabri – som då var 15 år gammal – tog på sig ansvaret för att skydda en nära anhörig. Några åtgärder för att kontrollera om erkännandet var riktigt vidtogs aldrig. Efter att Samir Sabri felaktigt stämplats som ”sinnessjuk” dömdes han för mordet och placerades på Långbro psykiatriska sjukhus. Ungefär ett år efter den fällande domen tog Samir Sabri tillbaka sitt erkännande och förklarade att han hade tvingats ta på sig skulden. Förundersökningen återupptogs men lades ner igen, utan att personen som Samir Sabri pekat ut som skyldig förhördes.

Ungefär 30 år senare ansökte Samir Sabri om resning av morddomen. Han hade då fått hjälp av Aftonbladet-journalisten Anders Johansson och advokaten Sargon De Basso med att granska fallet och den tekniska bevisningen på nytt. Efter att åklagaren konstaterat att ”bevisning framkommit som entydigt talar mot att Samir är gärningsman” beviljades Samir Sabri resning av Svea hovrätt, som beslutade att målet skulle prövas igen. På luciadagen 2016 frikändes Samir Sabri från mordet av Stockholms tingsrätt. Det stod då klart att han varit felaktigt dömd och frihetsberövad från 15 till 17 års ålder.

– Det som hände kommer att påverka mig resten av mitt liv. För mig är det här ett sätt att få staten att be om ursäkt. Jag gör det här inte bara för mig själv utan för att andra som har hamnat i samma situation också ska kunna få upprättelse, säger Samir Sabri.

Personer som har varit felaktigt frihetsberövade har normalt rätt till ersättning av staten. Men i Samir Sabris fall har staten nekat honom ersättning med motiveringen att hans anspråk har preskriberats, eftersom händelsen ligger mer än tio år tillbaka i tiden. För att få ersättning för hela frihetsberövandet hade Samir Sabri, enligt statens synsätt, behövt begära ersättning redan i maj 1996 – alltså tjugo år innan han frikändes.

– Det behövs ett vägledande avgörande i frågan om staten kan hållas ansvarig för allvarliga kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter som ligger långt tillbaka i tiden. Regler om preskription får inte tillämpas så stelbent att enskilda i praktiken går miste om sina rättigheter. Därför är det viktigt att det här fallet nu prövas i domstol, förklarar Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa.

I en dom den 24 juni 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att Samir Sabris anspråk på ersättning inte hade preskriberats. Men tingsrätten valde ändå att avslå Samir Sabris begäran om ersättning. Enligt tingsrätten hade Samir Sabri själv orsakat frihetsberövandet genom att frivilligt ta på sig brottet.

– Som vi ser det kan ett erkännande som ett barn gör under hot inte frita staten från ansvar när brottsutredningen dessutom är bristfällig. Det här är ett principiellt viktigt fall och vi kommer att överklaga domen till hovrätten, säger Rikard Samuelsson, jurist och ombud för Samir Sabri.

Mer om fallet

Läs mer om Aftonbladets rapportering om fallet här.

Lyssna på Afonbladets prisbelönta podd #Fallet här.

Tiptapp mot Stockholms stad

By | Pågående fall, Yrkes- och näringsfrihet

I september 2018 förbjöd Stockholms stad delar av den populära återvinningsappen Tiptapp eftersom kommunen ansåg att renhållningslagstiftningen inte tillåter att enskilda hjälper varandra med att köra återvinning till återvinningscentralen. Men idag gav mark- och miljödomstolen Tiptapp rätt och upphävde kommunens förbud. ”Den av Tiptapp bedrivna verksamheten är inte olaglig eller på något annat sätt otillåten”, säger domstolen i sitt avgörande.

Läs domen här.

– Det är bra att domstolen klargör att renhållningslagstiftningen inte hindrar enskilda från att hjälpa varandra med återvinningen. Under processen har vi fått stöd av flera andra kommuner som också har tyckt att tjänsten borde vara tillåten och vi är glada över att nu ha fått domstolens besked i frågan. Tiptapps hundratusentals användare kan nu med gott samvete fortsätta att använda smarta tjänster för återvinning, återbruk och minskat bilberoende, säger Tim Bjelkstam, en av Tiptapps grundare.

Tiptapp är en tjänst som bland annat syftar till att öka återvinningen genom att underlätta för privatpersoner att hjälpa varandra med att köra återvinning och annat bråte till avfallsanläggningar. Efter att tjänsten lanserats i Stockholm år 2016 blev den på kort tid mycket populär och har därefter börjat användas i många andra städer runtom i landet.

Men i slutet av september 2018 förbjöd Stockholms stad Tiptapp att förmedla transporter till någon annan än de företag som kommunen anlitat för transport av avfall. Kommunen ansåg att renhållningslagstiftningen inte tillåter enskilda att hjälpa varandra med att köra återvinning till återvinningscentralen.

Med hjälp av Centrum för rättvisa överklagade Tiptapp förbudet till länsstyrelsen och sedan till mark- och miljödomstolen. Tiptapp har hävdat att förbudet saknar lagstöd och är en oproportionerlig inskränkning i företagets näringsfrihet. Under processen har Tiptapp även fått stöd av kommunerna Nacka, Gislaved och Rättvik samt nätverket Tillväxt och tillsyn, med 30 anslutna kommuner, som delade uppfattningen att renhållningslagstiftningen inte innebar något hinder mot företagets tjänst.

Mark- och miljödomstolen har idag gått på Tiptapps linje och upphävt kommunens förbud. Domstolen konstaterar att Tiptapps verksamhet inte är olaglig eller på något annat sätt otillåten. I den mån det ändå kan anses ha funnits anledning att vidta tillsynsåtgärder anser domstolen att ett förbud mot hela verksamheten varit alltför ingripande.

– Det här är en bra dom som inskärper vikten av den grundlagsskyddade näringsfriheten. För att en myndighet ska kunna förbjuda ett företag från att bedriva näringsverksamhet måste det krävas tydligt stöd i lagen, och något sådant har det inte funnits idet här fallet. Att mark- och miljödomstolen upphäver förbudsbeslutet är därför logiskt och riktigt, säger Fredrik Bergman, som är chef för Centrum för rättvisa och ombud för Tiptapp.

Domen kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen.

Läs mark- och miljödomstolens dom här.

Ola Hjelm mot staten

By | Äganderätt, Pågående fall

År 2010 köpte Ola Hjelm en fastighet för 700 000 kronor i Norrtälje och kommunen gav honom undantag från strandskyddet för att bygga ett hus (s.k. strandskyddsdispens). Men när länsstyrelsen plötsligt bestämde sig för att upphäva strandskyddsdispensen blev fastigheten i praktiken värdelös. Efter en fyra år lång rättsprocess lyckades Ola Hjelm få tillbaka dispensen. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta fastigheten omfattas av strandskydd. Nu har han stämt staten och begärt skadestånd. 

– Jag är i grunden inte emot strandskydd, bara när det absolut inte behövs. Förhoppningen är att mitt fall ska påverka myndigheternas hantering av strandskyddsfrågorna så att ingen annan ska behöva hamna i samma situation som jag gjorde, säger Ola Hjelm.

Fotografen Ola Hjelm köpte en tomt i Norrtälje år 2010 för att bygga ett bostadshus med en ateljé. Kommunen beviljade honom bygglov och strandskyddsdispens. Men länsstyrelsen instämde inte med kommunen om att dispens skulle meddelas och beslutade att upphäva dispensen. Detta utan att ens ha sett tomten och trots att även den tidigare fastighetsägaren hade fått strandskyddsdispens.

För den som besöker tomten är det uppenbart att det inte finns några strandskyddsintressen som skulle påverkas negativt av den ateljébostad som Ola Hjelm planerat att bygga. Tomten ligger i ett bebyggt område 160 meter från en vassbevuxen vik. För att ta sig ned till sjön från tomten är man först tvungen att passera en fem meter bred väg och på andra sidan vägen ligger 130 meter obrukad åkermark. Den sista biten ned till sjön är så igenvuxen av vass att det i princip är omöjligt att ta sig ned till strandlinjen.

– Problemet är den regeltillämpning som under senare år har utvecklats på strandskyddsområdet och som innebär att myndigheterna i vissa fall struntar i att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Följden blir att fastighetsägare nekas strandskyddsdispens även i fall där det är helt uppenbart att strandskyddet inte skulle påverkas, säger Rikard Samuelsson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Ola Hjelm.

I stället för att förverkliga sina husplaner tvingades Ola Hjelm föra en drygt fyra år lång rättslig kamp för att få tillbaka den strandskyddsdispens som både han och säljaren av tomten hade fått av kommunen. Först efter att Ola Hjelm ansökt om strandskyddsdispens en andra gång lyckades han få en domstol att besöka hans tomt, som då kunde konstatera att det skulle vara orimligt att inte ge honom dispens. Samtidigt visade det sig att det redan från början hade varit fel att låta tomten omfattas av strandskydd.

Myndigheterna hade alltså i fyra års tid i onödan hindrat Ola Hjelm från att bygga sitt hus och gjort hans tomt värdelös. Med Centrum för rättvisas hjälp har han nu stämt staten i domstol och begärt skadestånd för de skador som det felaktiga strandskyddsbeslutet orsakade, bl.a. advokatkostnader.

– I Ola Hjelms fall har strandskyddsreglerna tillämpats på ett sätt som står i strid med egendomsskyddet i grundlagen. Många människor berörs av strandskyddet och Ola Hjelms fall kan få stor betydelse för hur ansökningar om strandskyddsdispens kommer att handläggas i framtiden, säger Rikard Samuelsson.

Den 3 mars 2020 slog Stockholms tingsrätt fast att den nuvarande tillämpningen av reglerna om strandskyddsdispens, som inte tar hänsyn till behovet av strandskydd i det enskilda fallet, är oförenlig med den grundlagsskyddade äganderätten. Men eftersom det inte ansågs bevisat att det felaktiga beslutet inneburit någon skada för Ola Hjelm får han ingen ersättning.

– Tingsrättens dom är banbrytande eftersom det är första gången som en domstol slår fast att ett beslut om strandskydd är oförenligt med egendomsskyddet i grundlagen. Nu ser vi fram emot att ta fallet vidare för att få frågan om skadestånd prövad i högre instans, säger Rikard Samuelsson.