Åttaåriga Elsa tvångsomhändertogs av socialnämnden på felaktiga grunder. Trots det valde domstolarna att ge socialnämnden rätt, och beslutade att tvångsvården skulle fortsätta. Elsa placerades på ett jourhem och isolerades från sina föräldrar – tills fallet uppmärksammades i media och socialnämnden efter nästan ett års tvångsvård valde att avbryta insatsen.
Med hjälp av Centrum för rättvisa har Elsas föräldrar, Victoria Thorstensson och Joacim Wiking, nu beslutat att JO-anmäla Förvaltningsrätten i Karlstad och Kammarrätten i Göteborg för deras hantering av ärendet.
”Domstolarna har misslyckats med sin viktigaste uppgift – att kritiskt granska myndigheterna och skydda enskildas rättigheter”, säger Alexandra Loyd, biträdande chef på Centrum för rättvisa.
Från vänster i bild:Elsas bonuspappa Mattias, Elsas mamma Victoria och Elsas pappa Joacim. Foto: Centrum för rättvisa.
I början av juni förra året beslutade socialnämnden i Örebro kommun att den då 8-åriga Elsa omedelbart skulle tvångsomhändertas enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Samma dag hämtades Elsa av polis och fördes till ett jourhem på hemlig ort, och hennes kontakt med föräldrarna – Victoria Thorstensson och Joacim Wiking – begränsades till ett handskrivet brev i veckan.
Bakgrunden till ingripandet var en orosanmälan från en läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som påstod att Elsa utsatts för ”barnmisshandel genom sjukvårdsåtgärder” – ett omstritt begrepp som även kallas ”Münchhausen by proxy”.
– Vi var i chock. Den här läkaren hade aldrig träffat vare sig oss eller vår dotter, men tyckte sig kunna utläsa ur några journalanteckningar att jag hade efterfrågat ”för mycket” vård för Elsas tarmsjukdom. Hur ska jag veta det? Jag är ingen läkare – jag är bara en mamma som vill min dotters bästa, säger Victoria Thorstensson.
Frågan om tvångsomhändertagandet gick vidare till domstol, och kort därefter kunde både förvaltningsrätten och kammarrätten konstatera att anklagelserna om barnmisshandel var grundlösa. Enligt domstolarna hade ingenting annat framkommit än att Victoria Thorstensson ”agerat och agerar med [Elsas] bästa i åtanke”.
Ändå valde domstolarna att gå på socialnämndens linje, och beslutade att Elsa skulle vara fortsatt tvångsomhändertagen med kraftiga umgängesbegräsningar mot föräldrarna.
Enligt domstolarna hade socialnämnden lyckats visa att Victoria Thorstenssons sätt att hantera kontakten med vården hade inneburit en ”brist i omsorgen” om Elsa – och eftersom pappan, Joacim Wiking, inte hade ifrågasatt Victorias föräldraförmåga menade domstolarna att även han fick anses ha brustit i omsorgen om dottern.
Därför skulle Elsa hållas fortsatt isolerad från föräldrarna.
– Det blev nattsvart. Jag kunde inte förstå vad som hände. Min dotter togs ifrån mig och jag behandlades som en brottsling som inte ens kunde anförtros ett telefonsamtal med henne – bara för att jag inte höll med myndigheterna om att Victoria var en dålig mamma, säger Joacim Wiking.
Enligt LVU har socialnämnden möjlighet att besluta om tvångsomhändertaganden om det finns påtagliga risker för att ett barn skadas genom bland annat misshandel eller brister i omsorgen. Bestämmelsen utgör ett viktigt skydd för barn i utsatta situationer. Samtidigt är ett beslut om tvångsvård enligt LVU mycket ingripande för både barnet och barnets familjemedlemmar. Ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU måste därför alltid underställas prövning i domstol, som bland annat ska granska om fortsatt tvångsvård är nödvändigt, eller om det hade räckt med mindre ingripande alternativ, som till exempel frivilliga behandlingsåtgärder.
I en ny statlig utredning framgår dock att förvaltningsdomstolarna inte alltid prövar om tvångsåtgärder enligt LVU är ”nödvändiga” och förenliga med ”barnets bästa”, som lagen förutsätter. Enligt utredningen är det i stället ”vanligt förekommande” att domstolarna inte gör, eller redovisar, någon sådan bedömning (SOU 2025:38).
Det riskerar i sin tur att leda till att familjer splittras i onödan – och att barn utsätts för ingripanden som inte är förenliga med deras bästa intressen.
Inte heller i fallet Elsa gjorde förvaltningsdomstolarna någon självständig bedömning av om ett tvångsomhändertagande enligt LVU var ”nödvändigt” eller om det fanns ”mindre ingripande alternativ”.
I stället beslutade både förvaltningsrätten och kammarrätten om fortsatt tvångsvård för Elsa utan närmare behovsmotivering. Detta trots att anklagelserna om barnmisshandel, som legat till grund för beslutet, hade avfärdats som grundlösa.
Först sex månader senare, efter att fallet Elsa granskats i media och socialnämnden beslutat att ompröva tvångsvården, kunde Elsa i maj 2026 återförenas med sin familj.
– Det är enormt allvarligt. Här har medierna fått göra någonting som egentligen är domstolarnas uppgift – att kritiskt granska myndigheterna och skydda den enskildes rättigheter, säger Alexandra Loyd, biträdande chef på Centrum för rättvisa.
Med hjälp av Centrum för rättvisa har Victoria Thorstensson och Joacim Wiking nu valt att anmäla Förvaltningsrätten i Karlstad och Kammarrätten i Göteborg till Justitieombudsmannen (JO) för deras bristande hantering av ärendet.
I anmälan, som lämnades in till JO under tisdagen den 30 juni 2026, skriver föräldrarna att domstolarna förtjänar kritik för att de misslyckats med att tillgodose grundläggande rättssäkerhetsgarantier i lagen. De menar att ett stort mått av lidande för dem och deras dotter hade kunnat undvikas om domstolarna hade gjort den prövning som lagen kräver i deras fall.
– Domstolarna har svikit Elsa. De har utsatt henne för några av de mest traumatiska ingreppen som lagboken tillåter – helt i onödan och utan tydlig motivering. Det är fullständigt oacceptabelt, säger Alexandra Loyd.
– Vi hoppas att den här anmälan kan leda till en förändring för alla andra ”Elsor” runt om i landet. Ingen ska behöva gå igenom det vi har gått igenom, avslutar Victoria Thorstensson.
Den som anser sig ha blivit felaktigt behandlad av en myndighet eller en domstol kan anmäla det till Justitieombudsmannen (förkortat JO). JO är en granskningsmyndighet som lyder direkt under riksdagen, och som har i uppdrag att säkerställa att myndigheterna arbetar enligt de lagar och regler som styr deras arbete – särskilt sådana lagar som berör enskildas rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten.
Anmälan kan leda till att JO inleder en utredning i ärendet. Om JO kommer fram till att myndigheten eller domstolen har brustit i sina skyldigheter kan JO välja att rikta kritik mot den ansvariga myndigheten eller domstolen.
En JO-anmälan kan leda till att JO riktar kritik mot den ansvariga myndigheten eller domstolen. JO kan också ge vägledning för hur liknande situationer bör hanteras av myndigheterna och domstolarna i framtiden.
JO har även rätt att väcka åtal mot befattningshavare på myndigheter och anmäla tjänstemän på myndigheter för prövning av disciplinansvar, men det är ovanligt och ingenting som föräldrarna begär i sin anmälan.
En JO-anmälan kan inte leda till att ett beslut ändras, eller att den som anmält en myndighet får skadestånd. Det är inte heller samma sak som en polisanmälan.
Föräldrarna anser att JO bör rikta kritik mot Förvaltningsrätten i Karlstad och Kammarrätten i Göteborg för deras bristfälliga hantering av fallet Elsa.
Domstolarna har bland annat inte prövat om Elsas behov av vård kunde ha tillgodosetts på ett mindre ingripande sätt än genom tvångsvård, till exempel med frivilligt stöd.
Domstolarna har alltså inte gjort en sådan noggrann och självständig prövning av fallet som krävs enligt LVU, Europakonventionen och Barnkonventionen.
Enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, kan barn och unga i vissa fall omhändertas för tvångsvård.
Tvångsvård enligt LVU får beslutas om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och behövlig vård inte kan ges med vårdnadshavarnas samtycke (1 § LVU). Risken kan bero på misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat missförhållande i hemmet (2 § LVU). Det kan också handla om att den unge själv utsätter sin hälsa eller utveckling för risker genom till exempel missbruk, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende (3 § LVU).
Tvångsvård enligt LVU får bara beslutas om det är nödvändigt (”behövligt”). Kravet innebär att socialnämnden och domstolen alltid måste överväga om barnets skydds- och vårdbehov kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder.
Samma krav gäller också enligt Europakonventionen, som gäller som lag i Sverige.
Det är förvaltningsrätten som beslutar om vård enligt LVU efter ansökan från socialnämnden (4 § LVU). I brådskande situationer kan dock socialnämnden besluta om ett omedelbart omhändertagande (6 § LVU). Ett sådant beslut är tillfälligt och ska underställas förvaltningsrätten för prövning (7 § LVU).
Om det behövs för att genomföra vården får socialnämnden även besluta om begränsningar i den unges umgänge med vårdnadshavare och att den unges vistelseort inte ska röjas (14 § LVU).
I grund och botten handlar det om att domstolarna har beslutat om mycket ingripande åtgärder – tvångsvård och omfattande umgängesbegränsningar – utan att det gjorts en ordentlig prövning av om åtgärderna verkligen var nödvändiga.
Socialnämndens ursprungliga beslut i ärendet fattades på premissen att det förekommit barnmisshandel. Utifrån den utgångspunkten, som skulle visa sig vara felaktig, ansåg nämnden att alla former av frivilliga insatser var uteslutna. Det utreddes därför aldrig om mindre ingripande åtgärder kunde vara tillräckliga.
Domstolarna uppmärksammade dock inte dessa brister i utredningen. Det innebär att domstolarna fattade beslut om tvångsåtgärderna på ett bristfälligt underlag.
Dessutom ställs det höga krav på domstolarna att noggrant motivera sina beslut i fråga om tvångsåtgärdernas nödvändighet och förenlighet med principen om barnets bästa.
Eftersom de beslutade tvångsåtgärderna var synnerligen ingripande, och i praktiken isolerade Elsa från föräldrarna, hade förvaltningsdomstolarna en skyldighet att göra en omsorgsfull och välmotiverad bedömning i det hänseendet. Det gjorde domstolarna inte. Det innebär att domstolarna fattade beslut om tvångsåtgärderna utan att redovisa tillräckliga överväganden.
Att barn tvångsomhändertas efter anklagelser om ”barnmisshandel via sjukvårdsinsatser” är ovanligt – men det förekommer. Enligt en granskning från Sveriges Radio Ekot har minst 60 barn omhändertagits en kortare eller längre tid efter att vården slagit larm om att föräldrarna kan ha ”Münchhausen by proxy”.
Fallet knyter dock an till ett större systemproblem som gäller domstolarnas hantering av LVU-beslut.
LVU är en viktig skyddslagstiftning för barn i utsatta situationer. Enligt en ny statlig utredning är det dock ”vanligt förekommande” att förvaltningsdomstolarna, som beslutar om tvångsvård enligt LVU, inte gör någon motiverad bedömning av om ett tvångsomhändertagande enligt LVU är nödvändigt, eller om det finns mindre ingripande alternativ tillgängliga för att tillgodose ett barns vårdbehov (SOU 2025:38 s. 151). Samma utredning konstaterar också att domstolarna ytterst sällan gör en motiverad bedömning av huruvida vård utanför hemmet kan anses förenligt med ”barnets bästa”, vilket är ett uttryckligt lagkrav vid beslut om bland annat tvångsvård enligt LVU (SOU 2025:38 s. 169 ff.).
Det innebär en ökad risk för att tvångsomhändertaganden sker i onödan, eller på ett sätt som kan vara till nackdel för redan utsatta barn.
Enligt lagen är det domstolarna som ansvarar för beslut om tvångsvård enligt LVU, efter ansökan från socialtjänsten (se 4 § LVU). Domstolarna är också den yttersta garanten för att statlig makt utövas på ett lagligt och rättssäkert sätt, och i enlighet med bland annat Europakonventionens krav.
I det här fallet anser vi att domstolarna har brustit i sitt ansvar, både när det gäller beslutet om tvångsvård och när det gäller besluten om umgängesbegränsningar.
När det gäller socialtjänstens och socialnämndens agerande i ärendet pågår redan en extern granskning som initierats av Örebro kommun.
När anmälan har lämnats in kommer den att granskas av JO:s jurister, som bedömer om anmälan ska utredas vidare eller inte.
Om JO väljer att gå vidare och utreda ärendet kontaktas ofta den anmälda myndigheten, som kan få tillfälle att svara på anmälan. Därefter sker ofta en skriftväxling mellan anmälaren och den ansvariga myndigheten.
När utredningen är färdig meddelar JO ett skriftligt beslut, som skickas till anmälaren och myndigheten. I beslutet kan JO välja att rikta kritik mot den ansvariga myndigheten. I vissa fall skickas beslutet också till regeringen och riksdagen.
JO:s utredning kan ta alltifrån några månader till ett år, beroende på hur stor utredningen är.
