Efter att 130 personer anmält antagningsförfarandet till Polishögskolan till Diskrimineringsombudsmannen utan att förfarandet kritiserats, stämde fyra män med Centrum för rättvisas hjälp Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) för olaglig diskriminering. Som svar på stämningen försökte staten att få männens anspråk avvisade på en formell grund, men den manövern misslyckades genom en dom från Högsta domstolen. Efter att målet återförvisats till tingsrätten fick de fyra männen till slut hela det yrkade beloppet, dvs 100 000 kronor vardera från Polismyndigheten.
Tusentals personer kan ha könsdiskriminerats År 2011 skrev Centrum för rättvisa till 1 500 män som sökt men inte kommit in på polisutbildningen de senaste åren dessförinnan, och erbjöd dem att via centrets hemsida begära en granskning av Polismyndigheten hos Diskrimineringsombudsmannen (DO). Över 130 personer skrev under och begärde en sådan granskning.
I början av augusti samma år bestämde sig DO för att inleda en dialog med Polismyndigheten i frågan om eventuell diskriminering. Men det blev varken någon granskning eller några rättsprocesser av de enskilda fallen. Därför hjälpte Centrum för rättvisa fyra personer att stämma Polisen för att få upprättelse för diskrimineringen genom diskrimineringsersättning.
En lång kamp för rättvisa I oktober 2010 färdigställde Polisen en rapport där det för första gången medgavs att kvotering har förekommit till polisutbildningen. Enligt rapporten hade kvotering tillämpats vid antagningen till vårterminen 2010 så att exakt 50 procent kvinnor och 50 procent män antogs, trots att närmare två tredjedelar av de sökande har varit män och att männen har haft bättre resultat på såväl språkprov som fysiska prov.
Antagningen till polisutbildningen består av fem steg, där varje steg innehåller olika delmoment. Mellan varje steg i processen sker ett urval där vissa sökande sorteras bort. Urvalet sker dock inte enbart med hänsyn till de sökandes sakliga meriter och resultat från de olika delproven i fråga. Istället används både ”kvalitativa och kvantitativa kriterier”, vilket i sak inneburit att hänsyn tagits till den sökandes kön och även den sökandes etniska tillhörighet, allt enligt Polisens egen rapport. Genom förfarandet har män haft svårare än kvinnor att få komma till de avgörande intervjuerna, trots att de presterat bättre på testerna.
De som sökt utbildningen har inte fått någon information om att positiv särbehandling skulle tillämpas vid antagningen. Polisens rapport från oktober 2010 har heller inte lagts ut på hemsidan. Dessutom finns allvarliga brister i dokumentationen kring hur antagningen har gått till i praktiken.
Polisen försökte få anspråken avvisade Polisen ville att domstolen skulle avvisa stora delar av stämningen eftersom man menade att de fyra männen hade lämnat in sina stämningsansökningar för sent. Preskriptionsfristen (som är extra kort i diskrimineringsmål – två år istället för normala tio) började enligt Polisen ticka redan när det blev klart för männen att de inte skulle gå vidare till antagningsförfarandets sista fas.
Men i juli 2014 slog Högsta domstolen fast att de hade rätt att föra process mot staten. I sin dom slår Högsta domstolen fast att preskriptionsfristen börjar löpa först när beslut om antagning har fattats, eftersom det är först då som det går att bedöma om diskriminering har förekommit eller inte. Högsta domstolens prejudikat innebär att förutsättningarna för enskilda att granska och utkräva ansvar för diskriminering vid antagning till utbildning har blivit bättre.
De fyra männen fick upprättelse och skadestånd Efter det att Daniel Ståhl och de övriga tre männen kom in med bevisuppgift i målet inför en planerad rättegång i juni 2015, valde Polismyndigheten att ge dem hela det yrkade beloppet – 100 000 kr var i skadestånd. Förlikningen stadfästes i dom den 20 maj 2015.
Förlikningen är principiellt betydelsefull eftersom polisen i praktiken har erkänt att man har diskriminerat på grund av kön och etnisk bakgrund.
