I oktober 2021 fick taxiåkaren Anders Andersson ett återkravsbeslut på 150 000 kr från Arbetsförmedlingen som han ansåg var fel. Men enligt lagen har han inte rätt att överklaga beslutet. Istället tvingas han vänta på att bli stämd av Arbetsförmedlingen i allmän domstol, med risk för hög dröjsmålsränta och skenande rättegångskostnader som följd. Med hjälp av Centrum för rättvisa tar Anders strid för sin rätt att få överklaga återkravsbeslutet till förvaltningsdomstol.
– Jag blev väldigt förvånad när Arbetsförmedlingen meddelade sitt beslut om återkrav eftersom verksamheten följt rådande branschpraxis. Att ett så ingripande myndighetsbeslut inte skulle gå att överklaga till förvaltningsdomstol känns obegripligt, säger Anders som bedriver taxiverksamhet i Skövde.
I oktober 2021 fick Anders beskedet att det stöd som hans firma beviljats av Arbetsförmedlingen för två av sina anställda krävs tillbaka av myndigheten. Arbetsförmedlingen menar att Anders inte har rätt till stödet eftersom hans firma tillämpat en särskild metod vid löneutbetalningar som syftar till att minska kontanthanteringen i verksamheten, ett upplägg som utgör etablerad praxis inom taxibranschen.
Av Europakonventionen följer att enskilda har rätt till domstolsprövning av denna typ av myndighetsbeslut. Trots detta får Arbetsförmedlingens beslut inte överklagas. Under 2021 meddelade Högsta förvaltningsdomstolen en dom där den konstaterade att överklagandeförbud av det här slaget inte behöver åsidosättas för att tillgodose den enskildes rätt till domstolsprövning. Istället får den enskilde hålla inne betalningen av det återkrävda beloppet och vänta på att Arbetsförmedlingen vidtar åtgärder för att driva in skulden. En sådan åtgärd kan till exempel vara att Arbetsförmedlingen vänder sig till Kronofogden eller ansöker om stämning mot den enskilde avseende det återkrävda beloppet, vilket leder till en prövning av återkravet i allmän domstol.
En ordning där enskilda måste vänta på att bli stämda av myndigheterna i allmän domstol för att få sin rätt till domstolsprövning tillgodosedd är förenad med stor rättsosäkerhet, men också betydande ekonomiska risker. Det löper en dröjsmålsränta på 8 procent på det återkrävda beloppet under tiden då den enskilde inväntar Arbetsförmedlingens agerande, vilket alltså är en tidsperiod som den enskilde inte kan påverka eller förkorta. Vid en rättegång i allmän domstol löper också den enskilde risken att tvingas betala myndigheternas rättegångskostnader vid förlust, en risk som inte finns i förvaltningsdomstol.
Med Centrum för rättvisas hjälp tog Anders sitt fall till Förvaltningsrätten i Falun och begärde att överklagandeförbuden skulle åsidosättas med hänvisning till rätten till domstolsprövning i Europakonventionen samt att beslutet om återkrav ska upphävas. Förvaltningsrätten avvisade Anders talan i slutet av november 2022, och menade att hans rätt till domstolsprövning inte har begränsats på ett sådant oproportionerligt sätt att det är fråga om en överträdelse av Europakonventionen. Anders överklagade beslutet till Kammarrätten i Sundsvall som i november 2023 avslog överklagandet. Anders överklagade kammarrättens dom till Högsta förvaltningsdomstolen i december 2023.
– Ingripande myndighetsbeslut av det här slaget måste kunna överklagas till förvaltningsdomstol. En ordning där enskilda saknar möjligheten att själva ta initiativ till en domstolsprövning och där de tvingas bära den ekonomiska risken för detta är knappast förenlig med Europakonventionen, säger Alexander Ottosson, jurist på Centrum för rättvisa och ombud för Anders Andersson tillsammans med juristen Olivia Möller.
Anders Andersson anför i ett yttrande att han har rätt att få Arbetsförmedlingens beslut om återkrav prövat av allmän förvaltningsdomstol samt att beslutet ska upphävas.
