Här hittar du rättsfallen som Centrum för rättvisa driver. Du kan sortera dem efter rättsområde genom länkarna nedan.
Vincent de Paul Fotso fick vänta i över ett år på att Migrationsverket skulle handlägga hans ärende. Därför anmälde han Migrationsverkets handläggningstid till Justitiekanslern. Men även där fick Vincent vänta. I ett år och fyra månader.
Under mer än ett års tid nekade Fastighetsmäklarnämnden Sebastian Jonsson rätten att utöva sitt yrke i Sverige. Skälet var att han hade en norsk i stället för en svensk utbildning. Med hjälp av Centrum för rättvisa ansökte Sebastian Jonsson om ersättning hos Justitiekanslern för förlorad inkomst. Justitiekanslern fann i sitt beslut att Fastighetsmäklarnämnden medvetet agerat i strid med EU-rätten och tillerkände Sebastian Jonsson skadestånd om 335 630 kronor.
Johans mark tvångsinlöstes för bygge av golfbana.
Lina Forsman, Åsa Hildebrand-Johansson och Maria Wilson sökte till sjuksköterskeprogrammet vid Karlstads universitet höstterminen 2005. De nekades plats på utbildningen, trots bättre betyg än de män som kvoterades in. I maj 2007 fälldes universitetet för olaglig könsdiskriminering och kvinnorna fick vardera 75 000 kronor i skadestånd.
Elin Spets, Helen Karlsson och Caroline Nilsson sökte till hälsoutvecklarprogrammet vid Örebro universitet höstterminen 2005. De nekades plats på utbildningen sedan män med sämre meriter kvoterats in. I april 2007 fälldes universitetet för olaglig könsdiskriminering och kvinnorna fick vardera 75 000 kronor i skadestånd.
I december 2006 försattes salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg i blockad av Hotell- och restaurangfacket, HRF. Varken ägaren eller hennes anställda ville teckna kollektivavtal. Centrum för rättvisa lät advokatbyrån Mannheimer Swartling granska anställningsvillkoren – och de var lika bra eller bättre än kollektivavtalet på 9 av 10 punkter.
Cecilia Lönn och Josefine Midander nekades plats på juristutbildningen vid Uppsala universitet trots bättre betyg än sökande som antagits på en särskild kvot för sökande med båda föräldrar födda utomlands. I december 2006 fällde Högsta domstolen (NJA 2006 s. 683) universitetet för olaglig etnisk diskriminering och kvinnorna fick 75 000 kronor var i skadestånd.
När företag och fack kom överens om vilka som skulle få sparken fick Camilla Bjersér och fyra kvinnliga kollegor gå. De hade jobbat längst, men var inte med i facket. Kvinnorna stämde företaget, som till sist betalade ut skadestånd frivilligt.
Samtidigt som Matei Amo slog upp portarna till sitt kafé placerade kommunen en sopstation bara några meter från lokalen. På samma plats hade Matei Amo tidigare ansökt om tillstånd för uteservering. Tillsammans med de boende i området fick Matei Amo kommunen att ge med sig och flytta sopstationen.
När Agneta efter många år som korvgumma ville sälja sin verksamhet, satte kommunen käppar i hjulet. Tillståndet för att sälja korv tillhör inte företaget – när det står på hjul. Annat är det för kioskägare. Men Agneta stod upp för sin rätt som företagare och fick till slut sälja sitt företag till marknadsvärdet.
Att bilplåtslagaren Marian Gheorghe var oumbärlig för sin arbetsgivare räckte inte för Migrationsverket. Han räknandes inte som en nyckelperson enligt regelverket. Godtyckliga regler, menade Marian och tog strid mot myndigheten. Till slut fick han både behålla jobbet och erhålla permanent uppehållstillstånd.
Kommunens planer på att starta skiduthyrningsverksamhet stoppades inte av att Tommy gjort detsamma i 25 år. Men Tommy vägrade ge sig, och kommunen fick backa.