Sylvie mot staten

I maj 2024 stadfäste Stockholms tingsrätt en förlikning mellan Centrum för rättvisa-klienten Sylvie och staten. Frågan i målet var om Sylvies grundlagsskyddade rätt till rättvis rättegång överträtts när Högsta förvaltningsdomstolen vägrade att ge henne rätt till ersättning för rättegångskostnader och i stället hänvisade henne till att inleda en ny rättegång mot staten i allmän domstol. Förlikningen innebär att Sylvie får ersättning för huvuddelen av sina advokatkostnader, 41 500 kronor, som skadestånd. Samtidigt avstår hon från att få frågan om sin rätt till rättvis rättegång prövad.

– Vi har full förståelse för att Sylvie inte mäktar med att driva det här fallet vidare. Hennes situation illustrerar mycket väl problemet med det kritiserade beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen. Det är inte rimligt att enskilda tvingas betala för att få rätt mot felande myndigheter, och lägga åratal av sina liv på dubbla rättsprocesser för att gå skadefria, säger Fredrik Bergman Evans, chef för Centrum för rättvisa.

Sylvie fick betala för Skatteverkets fel

Det var i juni 2018 som Skatteverket vägrade låta Sylvie byta till sitt franska efternamn i Sverige. Sylvie anlitade en advokat som hjälpte henne att överklaga beslutet. Skälet till att hon anlitade en advokat var att juridiken var komplicerad och att namnbytet var viktigt för henne.

Kammarrätten gav Sylvie rätt och ändrade beslutet. Skatteverket godtog dock inte förlusten, utan drev fallet vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som beslutade att pröva fallet. Men även Högsta förvaltningsdomstolen valde att gå på Sylvies linje (HFD 2021 ref. 36). Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att Skatteverkets bedömning var felaktig och avslog myndighetens överklagande. 

Sylvie fick alltså lov att byta sitt efternamn. Men notan för att försvara sig mot Skatteverkets beslut blev hög. Efter att ha gått igenom en prövning i tre instanser hade Sylvie fått betala 60 250 kronor i advokatkostnader. 

Sylvie begärde att Högsta förvaltningsdomstolen skulle förplikta Skatteverket att ersätta henne för hennes rättegångskostnader i förvaltningsmålet. Enligt Sylvie hade kostnaderna varit nödvändiga för att tillvarata henens rätt i målet och säkerställa att hon fick en rättvis rättegång mot Skatteverket. 

Kontroversiell rättighetsfråga ställdes på sin spets

Huvudregeln i förvaltningsmål har sedan länge varit att enskilda som överklagar myndighetsbeslut till domstol får göra det på egen bekostnad – även i fall där myndigheten haft fel. Detta följer inte av någon lagregel, utan är ett uttryck för den så kallade kvittningsprincipen i svensk rätt. 

Såväl Högsta domstolen som Europadomstolen har på senare tid bedömt att en sådan ordning kan vara oförenlig med rätten till en rättvis rättegång, som finns både i grundlagen och i Europakonventionen (se t.ex. ”RF och rättegångskostnaderna” NJA 2015 s. 374). Bland annat har Högsta domstolen konstaterat att enskildas möjlighet att tillvarata sin rätt mot myndigheter kan försämras om det inte är möjligt att få ersättning för befogade rättegångskostnader – till exempel för att anlita en advokat – i förvaltningsmål. Det leder i sin tur till att den enskilde hamnar i ett underläge mot staten som innebär att den enskilde inte får en rättvis rättegång.

Med hänsyn till rättsutvecklingen beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att Sylvies begäran om ersättning för sina rättegångskostnader skulle avgöras av Högsta förvaltningsdomstolen i dess helhet, det vill säga i ett avgörande där samtliga justitieråd deltar (plenum). I processen företräddes Sylvie av Centrum för rättvisa.

Högsta förvaltningsdomstolen kraftigt splittrad – nekade begäran 

Ungefär nio månader senare, den 4 mars 2022, kom Högsta förvaltningsdomstolens beslut (HFD 2022 ref. 10). Precis som Högsta domstolen tidigare konstaterat ansåg samtliga 15 justitieråd att det i vissa fall kan vara oförenligt med rätten till rättvis rättegång att enskilda som vinner mot myndigheter i förvaltningsdomstol inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader. 

Ändå bedömde en majoritet av justitieråden, 9 av 15, att Sylvies begäran skulle avvisas. Enligt majoriteten tillgodosågs Sylvies rätt till rättvis rättegång genom att hon i efterhand kunde väcka talan mot staten i allmän domstol och begära skadestånd för rättegångskostnaderna i förvaltningsmålet. Hon skulle med andra ord vara hänvisad till att stämma staten i tingsrätten för att få sina advokatkostnader ersatta.

Minoriteten, 6 av 15 justitieråd, var skiljaktiga och tog kraftigt avstånd från majoritetens bedömning. Minoriteten ansåg att Högsta förvaltningsdomstolen borde ha tagit ställning till Sylvies begäran om ersättning i stället för att avvisa den, och var starkt kritisk till majoritetens bedömning att enskilda ska behöva driva dubbla processer för att få ersättning för sina rättegångskostnader. Sammantaget ansåg minoriteten att majoritetens modell ”kan stå i strid med rätten till en rättvis rättegång” och ”snarare motverkar än främjar rätten till en rättvis rättegång”.

Förlikning efter dubbla processer

I enlighet med Högsta förvaltningsdomstolens instruktioner valde Sylvie i maj 2022 att lämna in en stämningsansökan mot staten till Stockholms tingsrätt. I processen biträddes hon av Centrum för rättvisa. Talan grundades på bestämmelserna om rättvis rättegång i regeringsformen och i Europakonventionen. 

– Jag hade inte kunnat få rätt mot Skatteverket utan hjälp av ett juridiskt ombud. För mig framstår det som en självklarhet att jag inte ska behöva stå kostnaden för att en myndighet fattade ett felaktigt beslut, sa Sylvie i samband med att stämningsansökan lämnades in.

Principfrågan i målet var alltså om Sylvie, på grund av bestämmelserna om rättvis rättegång i regeringsformen och Europakonventionen, hade rätt att få ersättning för de rättegångskostnader som hon haft i förvaltningsmålet för att tillvarata sin rätt.

I tingsrätten företräddes staten av Justitiekanslern, som motsatte sig Sylvies anspråk. Staten motsatte sig också tingsrättens förslag om att principfrågan i målet skulle skickas vidare direkt till Högsta domstolen genom så kallad hissdispens. En bit in i processen förde staten i stället fram att den var villig att utge skadestånd till Sylvie för att Skatteverkets ursprungliga beslut i namnfrågan stått i strid med rätten till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen.

En huvudförhandling i målet var planerad att äga rum i början av maj 2024. Vid den tidpunkten hade nästan fyra år gått sedan Sylvie först framställde sitt krav på ersättning, och processen förväntades dra ut på tiden ytterligare ett antal år. Efter att ha övervägt frågan noga beslutade sig Sylvie för att hon inte längre mäktade med att driva fallet, utan ville träffa en förlikning med staten. 

Den 6 maj 2024 stadfäste Stockholms tingsrätt en förlikning mellan Sylvie och staten. Förlikningen innebär att Sylvie får ersättning för huvuddelen av sina advokatkostnader, 41 500 kronor, som skadestånd för Skatteverkets felaktiga rättstillämpning i namnfrågan (3 kap. 2 § skadeståndslagen i kombination med artikel 8 i Europakonventionen). Principfrågan om rätten till en rättvis rättegång lämnas därför obesvarad.

Sylvies fall blev lagutredning om rättegångskostnader i förvaltningsmål

I april 2024 beslutade regeringen att tillsätta en lagutredning som bland annat ska se över om lagen ska ändras så att enskilda i vissa fall ska kunna få ersättning för sina rättegångskostnader i allmän förvaltningsdomstol. I utredningsdirektiven tar regeringen utgångspunkt i Sylvies rättsfall. 

– Det här handlar om att få en rättvis rättegång och en rättvis prövning, och möjligheten att få alla relevanta frågor prövade på ett effektivt sätt, sade justitieminister Gunnar Strömmer till tidningen Dagens Juridik i mars 2023, när han berättade om den nya utredningen. 

Utredningen ska redovisa sina förslag på eventuella lagändringar senast den 1 augusti 2025.

– Det är bra att Sylvies fall har lett till en lagutredning. Men vi hade gärna sett att frågan även prövades i domstol. Vår förhoppning är att det kommande lagförslaget ska förenkla för enskilda så att de inte ska tvingas driva dubbla processer för att tillgodose sina grundläggande rättigheter. För precis som minoriteten i Högsta förvaltningsdomstolen förutspådde i Sylvies fall så visade det sig att det inte är ett realistiskt alternativ för den enskilde att gå skadeståndsvägen, avslutar Fredrik Bergman Evans.

Kontakt